24. Bysans!

Z_D-mausoleum

Imorgon åker jag till Istanbul, äntligen! Som jag drömt om Bysans, Konstantinopel, Istanbul… För den som känner att separationen blir för svår, att den måste ha mig kvar i sina flöden, eller bara vill följa med på färden, kan jag med fördel följas på Instagram.

***

Den bysantinska konsten är sprungen ur den antika, likväl finns där vitala skillnader. Man ser ganska tydligt de orientaliska influenserna i den bysantinska, som på många sätt säkert uppfattas om mer färgstark än den antika. Detta är dock en sanning med modifikation då de via marmorstatyer vi idag associerar till när vi tänker på antiken ursprungligen var målade i starka färger. I verkligheten är alltså brottet mellan den klassiska konsten och den bysantinska mindre än vad man först kan ana, och kanske kan de färgstarka, bysantinska mosaikerna och målningarna fungera som en brygga när vi försöker korsa tidens ocean och nå fram till det grekiska sådant det såg ut under klassisk tid?

En skillnad är att den grekiska konsten i mångt och mycket var centrerad kring det kroppsliga. Grekerna avbildade gärna seniga, muskulösa, nakna kroppar. I en kristen kultur var detta närapå omöjligt och precis som i Västeuropa under medeltiden dröjde man hellre vid stiliserade porträtt som snarare representerade människors andliga kvalitéer. Till skillnad från i väst utvecklade man så småningom en betydligt med dynamisk konst med rörelse i målningarna som i våra ögon ibland kan tyckas närmast profana.

En annan stor skillnad är hur man förhöll sig till skulpturkonsten. Antikens konst är rik på skulpturer, den bysantinska närmast fattig. Det är dock inte så att bysantinarna var livrädda för statyer och höll dem för övernaturliga. Det förkom statyer också i Bysans och vissa av de uthuggna fresker som förekommer i kyrkorna, inte minst på pelare, är så djupt uthuggna att de i princip är tredimensionella. Likväl kan man se hur bysantinare försökt beveka de hedniska, antika skulpturerna, oskadliggöra dem så att säga, genom att rista in kors över ögon, mun och panna.

23. Om dandyismen

Omslag, för facebook
Beau Brummell putsade sina stövlar med champagne och det tog honom minst fem timmar att klä sig. Mellan 1793 och 1816, mer än tjugo år, var han den mäktigaste mannen i Englands salonger. Hans omdömen var lag i det galanta livet och hans inflytande visste inga gränser. Av hans förbindelser var den främsta hans vänskap med den blivande regenten, prinsen av Wales, som kunde tillbringa timmar med att betrakta vännen klä sig. Och ändå kan Brummells alla framgångar bara mäta sig med den fattigdom och galenskap i vilken han slutade sina dagar.

Om dandyismen skriver 1800-talsdandyn Barbey d’Aurevilly (1808-1889) ingen biografi över Brummell utan en filosofisk traktat av anekdoter, jämförelser och liknelser hämtade ur och kring Brummells liv. Av fåfängans förtjusande last gör han en dygd. Med kirurgisk precision identifierar han vad som utmärker Dandyn – denna förfinade ytlighet, som till skillnad från vår självupptagna tids, är såväl intellektuell som subversiv.

22. Vad är väl en dandy, Barbey d’Aurevilly

livre-barbey-d-aurevilly

Finns det då ingen regel för dandyn att följa? Trasor eller silke, går lika bra? Vi som hoppas på handfasta råd i form av slipsknutar och hattmodeller. Icke! Men ett råd, en regel kan jag ändå ge er: impertinens!* Den moderna stockholmdandyns hjälp bland de ångestframkallande stilvalen, den alltid like välklädde Christian Quaglia, uttrycker det så färgstark med ”han har lite av en ”fuck you”-mentalitet. Han är lite provocerande, vår dandy. Åh, den vestimentära diktaturen, så lyckligt att leva däri när dandyn är ensam suverän. Att alltid göra ett intryck utan att söka göra ett intryck, att alltid förvåna men aldrig förvånas.

(Ja, och när du läser texter från 1800-talet och förvånas att det talas kläder sida upp och sida ner. Du tror väl inte att det är för att du ska kunna skapa dig en bild i ditt huvud? En bok är mer än än film man präntat ner i text och som sedan bara ska vecklas ut och avkodas. Är det alltså så att du helt glömt hur man tolkar symbolerna, markörerna? När Balzac talar kravatter, då ger han dig nyckeln till figurens karaktär. Färg och snitt, åtbörder och mustascher – det talar lika mycket som mer intrigdrivande handlingar.

Men vad, du vill ha ett exempel? Nå, det blir inte Balzac, för honom har jag inte tillgänglig. Det blir Keyserling, min älskvärdaste älskling, alltid svår att få tag på antikvariaten, inte översatt sedan 20-talet. Men Hillevi, säger du, arbetar du inte med ett förlag, kan du inte göra något åt detta?! Jovisst, säger jag, visst, något av Keyserling, det kommer. Lyssna här:

Furstinnan var ännu en vacker kvinna, sådan hon satt där orörlig i sin vita pikédräkt med det mörka håret täckt av en svart spetsslöja. Det smala ansiktets brunhyllta blekhet hade nästan en matt bronsglans, dragen voro underbart lugna och regelbundna, och ur de stora, bruna ögonen blickade de byzantinska madonnornas tunga patos. De små händerna, tyngda av ringar, vilade trötta i famnen.

Känner du fantasins hästar rycka i sina tyglar. De där med de byzantinska madonnorna, bronset, glansen – ja, nu löper associationerna. Det där stycket, det säger allt om furstinnan, gör det inte?)

Den som först skriver denna dandyismens teori – som tolkar och formulerar – det är Jules Barbey d’Aurevilly. Och han är själv vad vi kallar dandy. Han har tagit intryck av Brummell – som han aldrig träffat – och ger sig i uppgift att förklara honom, dandyn. Barbey d’Aurevilly, vem är det, undrar du? En katolik med hedningens fantasi. Mest känd för sin novellsamling Les Diaboliques, på svenska De djävulska. (– Jaha, säger du, översättningen från 1957? Var inte den lite väl träig? – Jajaja, jag vet, tjata, säger jag, den kommer i nyöversättning, redan till hösten. Nej, inte jag som översatt, den oförliknelige Wraak.) Ja, sex noveller alltså och alla läste dem. Till och med Des Esseintes, där han satt i sitt slott. Men d’Aurevilly kommunicerar inte med sin skrivna konst, han gör det med sin klädsel. Han laddar den med koder, kan soignerar sig noga. Han kämpar, som de alla gör vid den där tiden, mot livsledan. Han uthärdar samtiden och längtar efter en tid som flytt.

Mest av allt älskar han sina handskar. De skyddar honom mot världen, är en tydlig gräns – så mycket tydligare än huden med alla sina nervändar som drar in den där världen i ens innersta! Förbindelserna med de andra ritualiseras av handsken. Han håller sig på avstånd, med handsken ropar han sitt: Noli me tangere. För dandyn är ingen kroppslig varelse, han är inte i köttet. Även om han kan vara omoralisk är han aldrig libertin, kvinnorna kan tråna och tråna, de kommer honom aldrig nära. Den där handen i sin handske: själva sinnebilden för dandyn. Den arbetar inte, uttrycker elegans, lyx och, framför allt, är den kall.

*Det var ett svårt ord? SAOB förklarar: förhållandet att vara impertinent, respektlöshet. näsvishet, oförskämdhet.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet), här (om demimonden och dandyn) och här (där Beau Brummell äntligen presenteras).

21. Vem är Beau Brummell?

Eftersom Om dandyismen väntas från komma från trycket i dagarna är det hög tid för oss att bekanta oss med dess huvudperson, den förste, den främste, dandyn av dem alla: George ”Beau” Brummell.

BrummellEngrvFrmMiniature

Låt mig citera ur mitt förord:

George Brummell föddes i London 1778. Familjen tillhörde medelklassen men fadern William Brummell hade ambitioner för sin son, och det var med dessa förväntningar George uppfostrades. Han sändes till det anrika Eton för att studera och det var här han först utmärkte sig med sitt eleganta sätt och klädsel vilket särskilde honom från hans kamrater. Efter detta anslöt sig Brummell till 10:e husarregementet som då anfördes av Prinsen av Wales. Den blivande regenten fascinerades av Brummells elegans. När regementet förflyttades till Manchester begärde Brummell avsked och utvecklade istället sin vänskap med, och inflytande över, prinsen av Wales. Precis som Barbey d’Aurevilly argumenterar vilade hela Brummells inflytande på hans perfekt eleganta klädsel och behagliga sätt – prinsen kunde tillbringa timmar i Brummells kammare med att se den berömde dandyn klä sig. Man får påminna sig om att även om Brummell hade ärvt en större summa efter sin far så mätte sig hans tillgångar på intet sätt med hans aristokratiska vänners. Att upprätthålla tillvaron som gentleman i Londons övre skikt var kostsamt. På frågan om vad en man behövde lägga på kläder under ett år skall han ha svarat ”runt 800 pund”, vilket i dagens penningvärde motsvarar strax över en miljon kronor. I de kretsar Brummell umgicks var också spelandet utbrett, vilket blev Brummells olycka. Större förmögenheter än hans spelades bort på Londons spelbord. Han föll också i onåd hos Prinsen av Wales – de omdömen han fällde över societeten och som i det han uttalade dem blev dess lag steg honom måhända åt huvudet och stunden kom då han, som trodde sig mäktigare än regenten själv, gick ett steg för långt och förargade Prinsen som inte förlät honom. 1816 tvingades han fly England på grund av sina skulder; kvällen innan resan över Kanalen bevistade han operan, lika magnifik som alltid.

Brummell tillbringar sedan sina sista år i Frankrike där han sjönk ned i fattigdom och så småningom också vansinne. Brummells liv består av det stoff man annars bygger romaner av. Han mejslade sitt livs konturer liksom i fint elfenben, fallet var ett faktum först när han lät sin fåfänga förbytas till högmod.

***

Vidare, den där enkelheten vi talat om tidigare, låt oss inte missförstå den. Hans levnadstecknare säger: “No perfumes, he used to say, but very fine linen, plenty of it, and country washing.” Och själv säger han: ”If John Bull [dagens svenska motsvarighet typ: Svenne Banan] turns around to look at you, you are not well dressed; but either too stiff, too tight, or too fashionable”. Men det är inte heller dagens estetiska afasi, det är inte de enkelhetens tyranni. Att Brummell bryter med ett modeideal, rokokons, överlastat, besått av spetsar och ornament: pudrade peruker, vitmålade nunor – det är inte av ideologi. Brummells glans kommer inifrån, han hade varit sublim också i knäbyxor, naturligtvis, kanske tillåter det osminkade ansiktet (istället för sminket och parfym tvättar han sig varje dag, varje dag!) det inre att stråla ut lite lättare. Men framför allt: Brummells garderob, utsökt i sin enkelhet är ändå billigare än en mera dyrbar och ornamenterad sådan, om den ska vara utsökt. Brummels storhet, att böja societeten efter sin vilja och triumferande tvinga den på knä, på mage. Här: nytvättat hår, ingen peruk. Här: ett par långbyxor. Här: en enkel svart frack. Här: tryck era läppar mot min champagnepolerade stövel. Här: jag sätter min klack på din hand, mylady, driver den som en borr i ditt kött och det är ingenting mot mina sylvassa ord.  Klä honom i dyrbara tyger eller trasor, det som är  Brummell är det oavhängigt. Det är inte fysisk skönhet, för speciellt vacker är han inte, Brummell (det är ingen Armfelt vi talar om här) med det rödlätta håret, det är det inre ljuset. Den klara bäcken. Det tränger ur hans porer och det manifesterar sig i var och en av hans åtbörder.

***

Jag kan också rekommendera filmen This charming man (ja, det syftar på Smiths-låten) om Brummell. Vilken tur att du kan se den i sin helhet på Youtube.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet) och här (om demimonden och dandyn).

20. Stockholm

Nå, det kan alltså vara så att vi – maken, katterna, jag – lämnar Uppsala i sommar för att bosätta oss i huvudstaden. Jag tänker mig ett annorlunda liv. Livfullare än det letargiska som förs här i universitetsstaden, där vi bor vid en skog. En skog som inte inspirerar till några större naturupplevelser utan en däst tillvaro; vattnet samlas stillastående i grunda gölar. Det har gjort mig gott att bo här, stormarna har lagt sig i mitt bröst, mörkret motats bort – kvar finns bara starkt solsken och friska vindar. Med tillförsikt ser jag på det nya, det som levs mer utanför hemmets väggar än innanför. Och jag ser kvällarna man ändå tillbringar hemma: läslamporna är tända, jag utsträckt med en filt över benen i soffan (en soffa jag redan sett ut), han i fåtöljen mitt emot, varsin bok, varsin spinnande katt i knäet. Utanför: kvällen som skymmer över takåsarna, stadens brus som mattas och kommer till ro. Kanske ett halvt urdrucket vinglas, kanske lite ost från den holländska ostaffären ett par kvarter bort. Min längtans mål har alltid varit staden. Nu, äntligen, jag hoppas.

19. Söndag vid Hornstull

Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.