På promenad

promenad

Häromdagen promenerade jag hem från arbetet på Teknisk museet, det var en av höstens sista milda dagar. Även en sista chans att hinna gå in till stan i skymning snarare än mörker. Vägen går längs Djurgårdsbrunnviken, över vattnet tronar Nordiska museet som ett slott. Det var en synnerligen vacker solnedgång, skyarna lyste i rosa och blått, några stänk av glittrande orange där solen just sjunkit. Över landskapet något tidlöst, och kanske också något osvenskt. När jag gick förbi ambassaderna stod dörrarna till en av de vackra villornas salar öppna och man hörde ljudet av klirrande glas och mingelglada röster, lite  längre bort, på bilvägssidan pågick en demonstration vid en annan ambassad (Turkiets?). De upprörda rösterna blandades med de uppsluppna som kom inifrån och rullade över gräsmattorna ner mot mig på strandpromenaden och sedan vidare över det blanka vattnet. Vegetationen längs med denna grusväg: ansade häckar, små parker men också vass och olika träd. Både höga lövträd som strävade mot himlen och andra, pilar kanske, som är knotiga och släpar sina grenar i vattnet. Jag gick där och lukten av vatten och multnande höstlöv stack i min näsa; två känslor uppfyllde mig. För det första: vad göra med all denna skönhet, denna perfekta tablå som är mer än en tablå – den är lukterna, ljuden, platsens särskilda stämning och också att röra sig i den? Att försöka fånga och föreviga vore på förhand dömt  att misslyckas – ett foto, en dikt, en tavla… upplevelsen skulle, i bästa fall, kunna fungera som inspiration och något annat födas. Men att fånga just detta? Omöjligt. Jag önskade att jag inte varit ensam, att jag haft någon vid min sida, så mycket skönhet och så flyktig skönhet kan man inte motta ensam. Den andra känslan föddes ur den första: så låt mig möta detta ensam. Men då hellre i ett annat land. Sinnena, uppmärksamheten, skärps i utlandet – i synnerhet om man reser ensam. Samma kväll läser jag följande rader av Édouard Levé:

Ett främmande land var en personlighet som du ville umgås med på lika villkor, som en vän som man träffar på tu man hand på ett kafé. Om du reste i sällskap krympte landet: ditt sällskap blev resans ändamål i lika hög grad som landet självt. Handlade det om gruppresor reducerades landet till en stum värd man snabbt glömde, som en alltför blyg bordsgäst, resans egentliga ändamål blev till en dekor. Vitter och pratglad, just hemkommen från en resa till England, bestämde du dig för att det fick vara slut med dessa barnkolonier för vuxna. Du hade gått omkring i en grupp med blinda. Hädanefter reste du för att se. Och du skulle resa själv, för att uppgå i det okändas skådespel.

Det kan jag sympatisera med. Två saker kräves. Ensamheten. Resan: att befinna sig på en annan ort. Resans lagar ser annorlunda ut än vardagens, främlingens blick är alltid en annan. Med ambassaderna till höger om mig och vattnet, Nordiska museet som ett slott, till vänster försökte jag inbilla mig att jag var i ett annat, främmande land. Hur skulle jag uppfatta dessa hus om de stått i Frankrike, England, Turkiet? Jag anade en annan, än starkare upplevelse – naturligtvis lika, mer!, outhärdlig att bära ensam. I samma stund nådde jag Djurgårdsbron och den välbekanta Strandvägen. I det välbekanta kunde jag åter vila och låta sinnena dämpas och förslöas. Jag gick längs med kajen och de förtöjda båtarna och återvände i minnet till den nyss genomlevda episoden. Mycket noggrant fyllde jag i och repeterade vad jag sett och känt för att försäkra mig om att det inte skulle gå förlorat. I minnet var upplevelsen närmast desarmerad, detta konserveringsarbete upprörde mig inte alls. Likväl är jag medveten om att de initiala intrycken, som jag fann nästan outhärdliga, är förutsättningen för det behagliga minnet. Liksom arkeologen som utsätter sig för möda i jakt på en sällsynt artefakt, som knappast njuter av detta tråkiga arbete är det förutsättningen för den att sedan gå in i sin andra roll: samlaren radar upp relikerna på prydligt ordnade rader, tar någon gång fram en putstrasa och sysselsätter sig med dem en stund, betraktar dem och beundrar dem där de står, oskadliggjorda av sina glasmontrar.

 

Bloy-dagboken: s. 57, 19 465 ord

Att översätta Bloy är som att få ett mycket trassligt nystan och försiktigt kamma ut det. När man väl förstått hur trådarna löper samman, vad meningen betyder och dess avancerade bild- och symbolspråk, gäller det att ta sin egen prydliga svenska och försöka trassla till ett svårforcerat nystan. Jag delar upp meningen i pusselbitar, reder ut dem en och en, passar in i meningen, i stycket i kapitlet etc. – ständigt redo att gå tillbaka och revidera, jag ställer upp de olika alternativen. Smakar på pusselbitarna för att se vilken som är den bästa. I dokumentet växer små staplar fram, spillmaterial – det ser nästan ut som dikter:

Krevera av ren munterhet
Skrattat om det inte var så sorgligt
Utan att skratta sig till döds skulle se,
se honom att.

Bloy-dagboken: s. 55, 18 777 ord

Har återupptagit arbetet. Vem skall ens läsa detta? Finns en läsare därute vars vansinne mäter sig med mitt som envisas med att försöka forcera texten. Jag försöker mala den till begriplighet och svenska; det är den som maler mig.

 

Än sen! det är en atom av hopp att väga upp ett berg av fasor! Endast religionen ger visshet om odödlighet, men till priset av ett möjligt helvete, fördärvet utan återvändo, det eviga monstret!

Bilder av Flauberts och Wildes Salome

bokmässa1

Vardag igen, äntligen. Det är något med den där bokmässan, man blir så mätt på människor – hur sympatiska de än må vara. Man blir så matt av bokdrivorna, laviner av dessa böcker som bara har mycket lite att göra med det jag kallar litteratur. Det kanske låter som något slags snobbism, men är det egentligen inte – jag förstår det bara ärligt och uppriktigt inte, det där, innanför de där pärmarna, är mig helt främmande. Nå, i vilket fall är jag nu tillbaka i Stockholm och på kontoret. Jag har frigjort mig från så mycket annat arbete som möjligt för att kunna använda denna höst till översättning och kanske, om ödet så vill, färdigställandet av romanen. Återstår att välja verk och författarskap att ägna sig åt; Bloy väntar på mig, Vivien likaså. Och ändå… kanske är det något annat, mer dekadent, som lockar mer?

***

I arbetet med Salome hade jag först tänkt inkludera en nyöversättning av Flauberts novell Hérodias. Tillsammans med Salome-passagerna i Mot strömmen den kanske viktigaste texten/källan för Wilde. I slutändan blev tiden för knapp, och, för vi ska väl vara ärliga, så var texten tämligen, ja, tråkig, att arbeta med. Fokus ligger hos Flaubert på Herodes och miljöerna, Johannes Döparen och Salome spelar tämligen perifera roller. Vidare är det min uppfattning att det är lättast att översätta de författare vars temperament ligger en närmast. Jag kan hitta Baudelaires tonfall direkt, exempelvis, vi förstår varandra. Svårare då med perfektionisten Flaubert, jag uppskattar att läsa honom, men att penetrera den där mot juste-stilen, jag blir för rastlös. Att följa den där blicken som zoomar in, stannar vid tingen, besjälar dem och redogör för dem, underbart att läsa, men jag leds vid tanken på att behöva skriva det själv. Hur långt jag kom? Tja, inte mycket längre än inledning. Här i dess mycket oslipade form:

Machairous citadell reste sig öster om Döda havet, på en konformad bergstopp av basalt. Den omgavs av fyra djupa dalar, två på sidorna, en framför och den fjärde bortom. Hus trängdes mot dess fot, omringade av en mur som följde den ojämna terrängen; och staden förbands, genom en väg som skar en sicksackande skåra i klippan, med fästningen, vars höga murar mätte hundratjugo alnar, fulla av vinklar och skottgluggar, och, här och där, torn, likt taggar i denna krona av sten som hängde över avgrunden.

Inuti fanns ett palats smyckat med pelarhallar, täckt av en terrass avgränsad av en balustrad i sykomorträ där ett solsegel spände mellan för ändamålet uppställda master.

En morgon, innan dagningen, gick tetrarken Herodes Antipas dit, lutade sig mot räcket och såg ut.

Bergen precis under honom började blotta sina krön, emedan större delen av dem, därnere i avgrunderna, ännu låg i skugga. Dimslöjor svävade och revs itu: Döda havets konturer blev synliga. Gryningen, som dagades bakom Machairous, spred ett rödaktigt sken. Snart belyste den sanden på stranden och kullarna, öknen och, i fjärran, alla Judéens bergstoppar, och den slätade ut deras skrovliga och grå ytor. En-Gedi i mitten, avtecknade sig som ett svart sanddrev; Hebron i sänkan välvde sig som en kupol; Eskol hade sina granatäppleträn, Sorek sina vinrankor, Karmel sina sesamfält; och där behärskades Jerusalem av Antonia-tornets ohyggliga kub. Tetrarken vände blicken åt öster för att betrakta Jerikos palmer; och han tänkte på sitt Galiléens andra städer: Kapernaum, Endor, Nasaret, Tiberias som han kanske aldrig skulle återse igen. Likväl rann Jordanfloden över den torra slätten. Alldeles vit, bländande som ett snötäcke. Sjön tycktes nu gjord av lapis-lazuli; och vid dess sydspets, mot Yemen, såg Antipas det han fruktade. Bruna tält stod utspridda; män med spjut gick runt bland hästarna, och slocknande eldar lyste som gnistor på marken.

Det finns en annan anledning också, att jag i slutändan inte ville ha den med. För den finns i äldre översättningar, jag hade kunnat välja någon av dem om jag absolut velat ha den med i ett appendix. Men jag kände också att texten för Wilde bara varit en språngbräda, att den gett honom premisserna och scenen – men inte dramat. Fokus ligger som sagt någon annanstans. Om Flaubert är en skildrare av det yttre, intresserar sig Wilde för det inre, hans Salome är i princip ett symbolistiskt drama (jag skulle kunna utveckla min tanke kring pjäsen, och kommer att göra det, senare). Där Flaubert är utförlig, i sin skildring av Salomes dans, höjdpunkten, och uppnår något slags skräckel-effekt med kvinnodjuret som kryper som en skarabé över scenen, lämnar Wilde oss med orden ”Salome utför de sju slöjornas dans”. Inget mer om vad denna dans inbegriper, mer än dessa sju slöjor som är hans egen uppfinning och därefter Salome-figurens eviga attribut. Till huvudrollsinnehavarinnan att skapa sin egen Salome, till läsaren att föreställa sig denna dans, så mycket mer lockande då den är dubbelt beslöjad, av de tygsjok som skrivits ut och genom avsaknaden av beskrivning. Jag är rädd för att Flauberts novell, så fast förankrad bland tingen får effekten av ett facit. Aha, det var så det var, det var det som skedde, tänker vi om än omedvetet. Wildes antydda bilder så mycket skörare än de som huggits liksom i Machairous sten av Flaubert. Det är inte den vägen jag vill att läsarens tolkning skall gå. Så även om jag bifogat avsnittet där Salome dansar i bokens kommentarer väger jag upp det med Huysmans och beskrivningen av Gustave Moreaus tavlor. Det är mot den bildvärlden vi måste röra oss, tror jag.

Mot:

The Apparition

och:

Hon var inte längre bara danserskan som genom liderliga höftrörelser drog ett rop av begär och brunst ur en gammal man; som bröt konungens motståndskraft och tyglade hans vilja med hjälp av sina skälvande bröst, sin ormande midja, sina darrande lår; nu var hon, på något sätt, det symboliska förkroppsligandet av den eviga Lustan, den odödliga Hysterins gudinna, den fördömda Skönheten, överlägsen alla andra genom katalepsin som stärker hennes kött och spänner hennes muskler; ett monstruöst Vilddjur, ointresserat, oansvarigt, okänsligt, och, likt antikens Helena, förgiftar hon alla som närmar sig, alla som ser henne, alla som rör henne.

Och ändå, hos Wilde är hon dock människa. Eller en aspekt av att vara människa – ah, men det vill jag utveckla i en egen text!

***

Litet tillägg: Moreaus Salome är ju inte riktigt Wildes heller. För mycket symbol. Bilderna nedan tycker jag illustrerar hur jag uppfattar Flauberts respektive Wildes Salome:

Och ibland är vi nästan tillbaka i Là-bas (mer om En Route)

Succubat

Florence tycktes visa sig för Durtal, hemma hos honom, i kyrkorna, på gatan, överallt; och han var hela tiden på vakt mot hennes ständigt på nytt framträdande behag.

Vädret blandade sig i; himlen öppnade sig; sommarens åskstormar underblåste hans irritation, underkuvade viljan, släppte ut synderna uppvaknande härskara i den drypande vildmarken. Durtal blev likblek inför de långa, fasansfulla kvällarna och de ändlösa dagarnas förskräckliga melankoli; klockan åtta på kvällen hade solen ännu inte gått ned och klockan tre på morgon tycktes den vakna igen; veckan var bara en oavbruten dag och livet stannade aldrig.

Plågad av det skändliga, rasande solskenet och de blå himlarna, äcklad över att bada i Nilfloder av svett, utled på att känna Niagarafall strömma fram under hatten, lämnade han inte längre hemmet; men i ensamheten översvämmades han av sitt själsliga avfall.

Det var besatthet i tanke, i vision i allt, och hemsökelsen blev än mer skrämmande just därför att den var så koncentrerad, så oavlåtligt fokuserad, så ständigt inriktad på samma sak; Florence ansikte och hennes kropp; hemmet fylldes av töckniga bilder av deras samlag; framför sig såg han inte annat än den obskyra region där denna varelse belägrade hans alla sinnen.

Durtal kämpade emot, sedan tog han till flykten, panikslagen, och försökte utmatta sig med långa promenader, men den smutsiga njutningen följde honom i spåren, satt framför honom på kaféet, gled mellan hans ögon och tidningen han försökte läsa, följde honom till bords, tog form bland fläckarna på duken och frukten. Efter timmar av kamp gav han till slut vika och besökte skökan; och när han lämnade henne var han förkrossad, halvdöd av vämjelse och skam, nästan gråtfärdig.

Ett litet inlägg om varför du ska läsa Huysmans En Route

a_bruges_une_eglise

Jag kan tycka att det är lite märkligt. Man läser, ja nästan slukar och uppslukas av, Mot strömmen och sedan stannar man där. Om möjligt rör man sig i sidled, till snarlika författarskap (om ens det) men man fortsätter inte med Huysmans. Någon, en annan publik, läser Là-Bas (I avgrunden) men det där steget vidare, som tar en vidare på Durtals resa, det verkar övermäktigt. Låter det alltför främmande, rentav lite tråkigt, med en omvändelsehistoria? Skyggar det svenskt sekuläre sinnet redan vid det främmande begreppet ”katolicism”?

Frågan är då, varför ens läsa Mot strömmen? Det pikant dekadenta avhandlas på mindre än ett par sidor. Den berömda måltiden i svart är en knapp paragraf. För Huysmans läser man knappast för handlingens skull. Det är ju hur det är skrivet, hur prosan vecklar ut sig i kunskap och ornament. Att läsa Huysmans, det kan vara som att gå i ett vackert och sällsamt museum. Eller snarare i konstsamlarens hem, museum antyder att tingen är satta bakom glas, att det finns något slags distans. Icke så hos Huysmans, det är att kapitulera inför det sköna, ett slags den litteräre samlarens monomani – han behöver inte tingen, bara beskrivningen av dem. Och genom beskrivningen, ett slags sublimering av desamma. Nå, sida upp och sida ner genom beskrivningarna av tavlor, stenar, blommor, dofter, litteratur. Det är Mot strömmen. Ta nu steget från museet eller konstsamlarvännen och träd in i kyrkan och liturgin. Bland de vackraste stycken jag någonsin läst är de inledande om kyrkosången, här ett litet utsnitt:

Och plötsligt, i slutet av psalmen, när de kommit till antifonin, Et luc perpetua luceat eis, rämnade barnrösterna i ett sorgset silkesskri, en vass snyftning, som darrande drog genom ordet eis, svävande i tomrummet.

Barnens röster stegrades tills de brast, dessa klara och gälla röster förde gryningens vithet in i den skuggdunkla sången, sammanflätade sina rena muslinstämmor med de tunga bronsklangerna, borrade som med en stråle av levande silver genom de djupare sångarnas mörka katarakter, de vässade klagan, förstärkte och förbittrade tårarnas brännande salt, men de antydde också ett slags tröstande smekning, en balsamisk friskhet, en renande hjälp; de tände i mörkret dessa plötsliga glimtar som klingar i gryningens angelus; de frammanade, och förekom textens profetior, bilden av den medlidande Jungfrun som passerade genom det bleka ljusskenet från deras stämmor ut i hymnens mörker.

När De profundis sjöngs på det sättet var den ojämförligt vacker. Denna sublima bön, som upplöses i tårar i samma ögonblick som rösternas själ skulle bryta igenom människans gränser, drog i Durtals nerver och fick hans hjärta att bulta.

Blir denna särpräglade och njutbara stil mindre särpräglad eller njutbar när det är kyrkointeriörer, psalmer eller trosfrågor som avhandlas? Naturligtvis inte. Kanske blir upplevelsen tvärtom än märkligare. Detta överdådiga, dekadent ornamenterade språk ställs i kontrast mot det rena och kyska som beskrivs. Det är något vällustigt över detta språk och denna stil. När man väl vant sig vid takten, långsammare än den moderna litteraturens, tar vi plats i kyrkobänken bredvid Durtal och låter Huysmans peka ut var vi ska fästa blicken, vad vi ska lyssna efter i körsången etc. I det avseendet är upplevelsen närmast musikalisk, ibland en stilla melodi att följa ibland breddas det och intrycken låts vara fler på en och samma gång. Med säker hand leder Huysmans oss mot skönhetsupplevelsens crescendo, så förvillande snarlik den sinnliga njutning; men det är en själens njutning, och däri ligger skillnaden.

Häri ligger också något som kanske blir svårgripbart för den moderna läsaren, textens grundläggande konflikt är den att finna tron. Diskussionerna som förs om forna tiders helgon kan förefalla närmast fåniga. Tanken att villigt utsätta sig för lidande så att andra skall förskonas – det klingar märkligt i våra öron. Speciellt som det som skall förskonas inte är något materiellt, det är inte egendom eller personlig frihet eller välfärdsskatter eller värnplikt i krig, en altruism som ändå skulle kunna förstå och sympatisera med, utan det är en fullkomligt andlig fråga. Att svälta sig för sin egen själs, eller andras, frälsning förefaller som närmast sinnessjukt. Den moderna människan skrattar överlägset. Men att svälta sig för den egna fysionomins skull, det är fullkomligt förståeligt. Vi späker oss och utsätter oss för oerhörda plågor, inte helt olika de där medeltida helgonens umbäranden, men vi gör det i kroppens och sundhetens namn.

Nästan vadsomhelst kan vi genomlida – operationer, närmast amputationer!, svält och andra plågor – skinntorre hälsogurun är förvillande lik den kristna martyren. Detta kroppens tyranni är symptomatiskt för vår tid. Istället för att det finns ett samhälleligt krav på moralisk anständighet, detta sedan själen avskaffats och moralen har relativerats bort, dras vi åt den enklare lösningen, och låta våra domslut över medmänniskor begränsa sig till vad vi ser. Banalt, naturligtvis – det är alltid enklare att vara en smal människa än en god människa.

Därför finns i En Route en viktig lärdom att lära. Vi behöver påminnas om en annan syn på vad en människa eller vad mänsklighet är och kan vara. Något som är något annat än en strikt materialistisk människosyn – för oavsett om det är en själ som tänts av en gudomliga gnista eller konsekvensen av synapser i hjärnan, så har vi ett inre. Och för detta inre har vi ett val. Modernitetens avsky för hierarkier måste man frigöra sig ifrån, postmodernitetens relativism måste man frigöra sig ifrån. Man kan vara bättre än vad man är, det djupast mänskliga ligger i det där valet. Man kan vara mer än själlöst kött, man kan vara annat än låghet och ondska. Det är inte en kamp som nödvändigtvis behöver se ut som Durtals, den behöver inte alls handla om katolicism. Men i Durtals resa finns den här färdens hinder, det han tolkar som en djävulens röst och frestelse är samma röst som styr in oss på bekvämlighetens väg. Det påminner oss också om det på en gång futtiga och storslagna i den resan, precis som ett mänskligt liv på en gång själv är en futtig och storslagen sak.

(un) désir de concrétisation, d’incarnation de la beauté

Om någon undrar varför det varit tyst så länge på Stasimon beror det alltså på att jag varit upptagen med att äta briocher, fylla år och färdigställa Salome-översättningen. Jag lovar att skriva något imorgon, om inget oförutsett händer. I väntan på det kan ni stanna en stund i 1700-talet och läsa den här fina recensionen om Om dandyismen.