Om ett nytt hem och klassikervarningar

bild(8)

23 juli. Så har vi flyttat. Utanför mitt fönster: en livligt trafikerad gata. Stadens ljud: bilar, bussar, människoröster och om kvällen sorlet från baren mittemot. Själva hemmet är tämligen litet, jag tänker på det som en liten cell, att klä med böcker och arbete. Här finns liv att stiga ut i, tre trappor ner, genom porten och där ligger Södermalm. Vi gör promenader genom stockholmsgrönskan, vi upptäcker barer och berusar oss på vin och på liv. Som den lockar, staden som sorlar därute. Och samtidigt, så gott det gör att återigen sitta vid sitt skrivbord, djupt försjunken.

***

24 juli. Sitter i fönstersmygen och ser ut över träden och takåsarna. Undrar om det inte är så jag tycker bäst om min stad, som en vacker fond. Oavsett om jag är ute i staden eller i mitt fönster drar jag mig för att interagera. Söker inte stora städers slumpmässiga möten. Vill de ska vara främlingar, vill inte fastna i någons medvetande. Vill teckna mig mot kulisserna – utan medspelare och publik.

***

25 juli. Som om jag i min cell och min ensamhet kunde förtränga den samtid som äcklar mig. Det är fredag och det betyder att DN kommer tumlar in genom brevinkastet. Över frukost bläddrar jag förstrött och provoceras i sedvanlig ordning av kultursidan. Klassikervarning? Som om det verkligen vore ett stort problem att folk läser alldeles för mycket – och då för mycket klassiker? Om man nu vill varna för litteratur, finns det inte en mängd skvallitteratur att avråda sina läsare ifrån? Det är en så trött gest, att vilja riva ner från piedestalen i en värld där det inget finns på piedestalerna och knappt ens några piedestaler. Jag minns det från tiden vid universitetet, den busiga revolten i att förhålla sig respektlöst till kanon och klassiker. Men hur självständigt, hur intressant, är det förhållningssättet om alla, från professorn till grundkursstudenten, anammar det? Det som menas som en lätt rebelliskt vanvördig gest, rebellisk och tuff, blir den förväntade. Jag menar naturligtvis inte att alla klassiker per automatik skall behandlas med blåögd vördnad, utan det skall förstås mot bakgrund av det knappa utrymmet på kultursidorna, där s k klassiker behandlas allt mer sällan (till förmån för tv-serier och skvallitteratur). Om man då väljer att kommenterar något skrivet i en annan tid än vår, ska det verkligen vara i negativa ordalag? Är den äldre litteraturens enda roll idag att spegla våra egna, o så överlägsna, värderingar i?

Proust skriver i en ”Mina vänner”-bok

proust-2

Kring förra sekelskiftet var det i England mycket populärt med så kallade ”confession books”. Man bad sina vänner fylla i sin bok och besvara ett antal förtryckta frågor. Det kanske mest berömda av dessa formulär (och säkerligen de dyraste, det auktionerades ut för strax under 900 000 kronor år 2003) är det som en ung Marcel Proust fyllde i 1890. (Den franske programledaren Bernard Pivot började senare använda sig av just dessa frågor då han intervjuade berömdheter i sitt TV-program. James Lipton i Inside the Actors Studio gjorde sedermera detsamma.)

För även om frågorna är bättre än i de där böckerna vi fyllde i på mellanstadiet (favoritmaträtter finns där, men också poeterna, de militära bragderna, och historiska förebilderna etc.), så känns de märkligt bekanta. Det sekellånga avståndet känns plötsligt inte alls så stort, vi sätter oss vid Proust sida, följer med blicken pennans rörelser över pappret. Ser i denna rörelse barndomens färgpenna, på dess ände ett troll med färgglatt hår, den tomma ramen avsedd för ett självporträtt: alltid lika kritisk för oss med bristfälliga teckningsfärdigheter. Så oerhört viktigt att kunna formulera något slagfärdigt och originellt i den där boken, utan att ge sken av det, naturligtvis. Och svaren sedan. Att komma ett stort sinne nära. Komma det nära när det är helt ungt och ogarderat. Det finns något mycket sårbart, mycket tidlöst och typiskt tonårigt över denne nittonårings svar. Och samtidigt öppnar svaren upp mot det som är författaren till På spaning efter den tid som flytt. Så mycket längtan, så mycket smärta och melankoli i de där svaren…

Favoritdygd Behovet av att älskas och, närmare bestämt, behovet av att smekas och skämmas bort mer än att beundras.
Favoritegenskaper hos en man Kvinnliga behag.
Favoritegenskaper hos en kvinna Manliga dygder och rättframhet i umgänget.
Dina utmärkande drag -
Vad du uppskattar mest hos dina vänner Att de visar mig ömhet och att deras personligheter är så utsökta att deras ömhet inte kommer billig.
Din mest utmärkande brist Att inte kunna, inte förmå ”vilja”.
Favoritsyssla Att älska.
Vad lycka är för dig Jag är rädd för att det inte är upphöjt nog, jag vågar inte säga vad det är, av rädsla för att förstöra det genom att uttala det.
Vad olycka är för dig Att inte fått ha känna min mor och min mormor.
Undantaget dig själv, vem skulle du vilja vara Mig, så som de jag beundrar skulle vilja att jag var.
Var skulle du vilja bo Den plats där mina önskningar som genom ett trollslag skulle förverkligas och där all ömhet alltid skulle vara ömsesidig.
Favoritfärg och blomma Skönheten återfinns inte i färgerna, utan i harmonin.
Hennes – och efter den, alla.
Favoritfågel Svalan.
Favoritförfattare För ögonblicket: Anatole France och Pierre Loti.
Favoritpoeter Baudelaire och Alfred de Vigny.
Favorithjälte i fiktionen Hamlet.
Favorithjältinna i fiktionen Bérénice.
Favoritkompositörer Beethoven, Wagner, Schumann.
Favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, Rembrandt.
Favorithjälte i verkligheten Monsieur Darlu. Monsieur Boutroux.
Favorithjältinna i verkligheten -
Personer du ogillar mest i världshistorien -
Dina hjältinnor i världshistorien Kleopatra.
Favoritmat och dryck
Favoritnamn Jag har bara ett i taget.
Det du avskyr mest Det onda i mig.
Personer i världshistorien som du avskyr mest Jag är inte kunnig nog.
Millitärhändelsen som du beundrar mest? Min millitärtjänst!
Reformen som jag beundrar mest -
Något jag önskar att jag hade naturlig fallenhet för Vilja, och förförelser.
Hur jag vill dö Bättre – och älskad.
Sinnestämning just nu Ledan att behöva tänka på mig själv för att svara på alla dessa frågor.
Vilken karaktärsbrist har du mest överseende De som jag förstår.
Favoritmotto Jag skulle vara alltför rädd att den bragte mig olycka.

Sugen på bokköp och statuarisk Sfinx

Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.

Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):

SFINXEN

I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig

Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar

 

Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd

Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp

 

Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod

Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.

***

Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten

på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld

 

På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe

Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.

 

Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!

Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!

***

Pentimento – ångern i målningarna

L'homme_blessé)_by_Gustave_Courbet

Pentimento – ordet kommer ur latinets paenitere, att ångra. Det betecknar de hemliga, dolda skisser och färglager som gömmer sig i mästarnas målningar. Idag tillgängliga som skuggor av en annan inledande tanke genom modern teknik och röntgenbilder. Konsthistorikern kan se alla avtagsvägar målaren tagit ett par tveksamma steg på, för att ångra sig och låta motivets utformning få ta en annan vändning. Det är Dorian Grays porträtt inverterat, allt det ångrade göms under nya, blanka färgsjok.

Jag vill ha allt eller inget, skriver en ung Gustave Courbet till sina föräldrar från huvudstaden. Inom fem år måste jag ha gjort mig ett rykte. Och han lyckas – han odlar sin image som landortspojke. Han röker sin pipa, han bär träskor med halm och arbetar ingalunda bort sitt provinsiella sätt att tala. Senare skulle han göra skandal med sitt porträtt av ett skrevande kvinnokön, l’Origine du Monde, och de sapfiskt omslingrade kvinnorna i Sommeil. Men allt det där ligger i framtiden, nu, på 1840-talet, målar han självporträtt. Ett kommer att ta en lång tid att fullborda, han börjar 1844 och klar är han först 1854, tio år senare.

Men här berättar skuggorna en historia som handlar om mer än förkastade kompositioner eller omarbetade figurer och detaljer. Ett självporträtt, javisst! – men på fler sätt än att den döende mannen vilande under trädet har samma drag som Courbet.

Han dör, visst dör han. Vi ser blodrosen som sprider sig över bröstet. Men ändå något vilsamt över honom, förutom det där lilla draget av smärta över läpparna. Smärta? ja, smärtan är alltid till förvillelse lik vällusten. För när den målades först, då var tavlan en tavla av rosig lycka. Genom 1973 års röntgenstrålar avtäcks en annan, ursprunglig bild. Och där vilar hans stora kärlek sedan fjorton år tillbaka, Virginie Binet, på hans arm. De slumrar tryggt under trädet, hennes armar om hans hals, lyckliga, utmattade kanske efter älskogen. Hennes ansikte mot hans bröst.

Tio år senare har hon lämnat honom, och med sig har hon tagit deras gemensamme, unge son. Så han tar henne ut ur bilden, liksom hon tagit sig ut ur hans liv. Han gör sig till duelist, han täcker över tomheten hennes figur lämnat efter sig med den bruna kappan. Han åldrar sina drag, återigen, ingen Dorian Gray här. Målningen måste motsvara smärtar som står skriven i hans ansikte. Han målar sitt blödande sår i hjärttrakten, där hennes ansikte en gång vilat.

Och ändock, är det inte vackrare så? Rör oss inte bilden av den döende duellisten mer än det lyckliga kärleksparet? Och blir vi inte än mer nu när vi känner till bakgrundshistorien? Courbet tyckte det. ”Sann skönhet kan vi bara finna i lidande och smärta, därför är min döende duellist så vacker.” Allt för konsten, eller? Courbet säljer aldrig målningen, han tar den med sig när han flyttar, också när han lämnar Frankrike och bosätter sig i Schweiz. För sin skönhet? Eller som ett minne, en ständig påminnelse. Inte närvaron av smärta och blodrosor, utan frånvaron av Virginie.

skiss

Ovan: en första skiss.

Det Våras för metaforen?

Det är sällan ett bokomslag till fullo korresponderar med innehållet mellan pärmarna. Att det lyckas fånga den färgskala texten är skriven i – dess bildspråk och dess motiv. Så är dock med Martin Tistedts lilla bok: Vår, där omslag, sättning, format – allt – harmonierar på ett synnerligen ovanligt – och tilltalande– sätt. Det visar på att det oavsett vad förändringsivrarna påstår, finns något som går förlorat i digitaliseringen. Inramningen: den är mer än bara rekvisita.

Således blir mina ord här egentligen överflödiga – allt jag behöver göra är att visa detta omslag. Med detta är allt av värde sagt:

vår

Den vita bakgrunden – ljus och rymd, lätt och luftigt. Det vita är den första nyckeln, den dominerar omslaget, den dominerar texten. Vitt: oskuld och arsenik? (Vi tänker på madame Bovarys ansikte förvrängt av gift och dödskamp.) Spermans, benknotornas och likmaskarnas färg. I det vita: sjudande blomsterprakt och féerier, jublande liv och dödskallens grinande memento mori, ja, den här texten har tagit intryck av barocken.

Elegant, eller hur? Boken är nu sammanfattad. För om intrigen finns mindre att dryfta. (Befriande, eller hur? Var läste jag att det måhända är symptomatiskt för vår tid att vi är så rädda för att ”utsättas” för spoilers. Att verket tappar i värde för att man vet ”hur det kommer gå”, intrigens tyranni, tv-serielogik. Hellre då dessa texter där händelsekedjan är underordnad, vi läser dem som en lök, skalar av lager för lager och håller upp mot solen, genomlysta följer vi ådringarna i växtmembranet.) I Vår är intrigen underordnad på detta sätt, det är en flicka möter pojke, det är vuxenblivande och spirande sexualitet. Och ändå mer än så – mer än sitt innehåll, låt oss återkomma till hur. Intrigen underordnad, ja, men det betyder inte att texten är utan konflikter – de finns där, inbäddade i texten och de ställer sig mellan text och läsare. Förtjänstfullt nog begränsar de sig till antydningar (en incestuös syskonrelation, ätstörningar, åldrandets förbannelse) de skapas osäkerhet och ambivalens, vilket är till textens fördel. De hamnar så lätt i fokus annars, blir textens epicentrum; plakat och sensmoraler. Det hårt hållna innehållet – knapphändig intrig och återhållna konflikter – står nu i kontrast till det prunkande, ornamenterade, alliterande, metaforrika språket. Här samsas blommor, féskogar och antika figurer. Det skulle kunna slå över i högtravande tonårspekoral (och ibland balanserar den kanske farligt nära branten) men det är så konsekvent genomfört, det är något annorlunda än det vi vanligtvis matas med, att vi förlåter texten alla eventuella övertramp. Och vidare: hellre en text som tar risker. Som vågar närma sig det löjliga istället för att spela säkra och oändligt tråkiga kort. Det finns en koherens mellan språk och innehåll – det är det febriga, karmosinröda tonårssinnet vi stiger in i – naturligtvis skall det spilla över i språket!

Och det är ett färgrika, bildtunga språket som blir det bestående intrycket när man lägger ifrån sig boken efter en ganska kort lässession. Jag kan inte riktigt låta bli att associera till andra böcker använder sig av överraskande bilder (jag tänker till exempel på nybildningarna i Hagelbäcks Violencia eller Klougarts täta En av oss sover), och att jag brukar uppfatta dem annorlunda. Jag brukar bli lite provocerad och fundera på om det hissnande språket bara är tomma gester som döljer en avsaknad av substans. Nå, även om det finns substans tenderar en sådan text att leda in i ett slags språklig relativism. Man ruckar på förhållandet mellan språk och yttervärld, vilket får läsaren att betrakta såväl det förstnämnda som det andra med nya ögon. Det är en modernismens princip, ett förfrämligande av språk och tillvaron. Detta upplever jag inte med Vår. Om de förra var ett slags språkorienterad, abstrakt poesis logik upplever jag att Vår inbjuder till en närmast romantisk dito. Språket vill inte hålla oss på avstånd, vi serveras metaforer och bilder att tolka som för oss närmare skeendet. Är ni med på vad jag menar? Språket lägger sig inte som ett hinder eller en dimridå för tillvaron, det ger oss ingen anledning att misstro det. Och mer: det vill underlätta för oss, spränga sina gränser – lämna det otillräckliga vardagsspråket och övergå i ett litterärt, poetiskt djupare språk. Romantikerna med sin tilltro till poesin som det främsta kunskapsteoretiska verktyget, här får de vatten på sin kvarn. Tistedts prosa liksom genomlyser tillvaron, hinnan mellan oss och den blir genomskinlig och den framträder för oss tydlig; som en hudlös kropp som lyses upp av ett inre ljus – allt ser vi, rödskimrande som solen genom ögonlocken; tarmar, benknotor och det bultande hjärtat.

 

***

 

Litet tillägg: efter att detta skrivits under en tröstlös pendeltågsresa i anteckningsboken, men innan de renskrivits, noterade jag den diskussion som pågår mellan bokens förläggare och en av dess kritiker. Jag tänker inte närmare kommentera detta samtal men noterar, något road, att även denne kritiker läser in en romantikens princip i detta verk – om än kanske inte är på fullt samma epistemologiska sätt som jag – men värderat den annorlunda. Nåväl!

Ryssar intrigerar i Istanbul

They’re camped a week or so away. They’d claim to be restoring order, or to be protecting th Orthodox, or to be being sucked into the vortex one way or another, it wouldn’t matter how. Just as long as they could occopy the city an provide themselves with a reasonable excuse afterwards, when the Eropean Powers started kicking up a fuss. The French, the English, they’re terrified of letting the Russians in – but once they’re in, they’d be here to stay. Look at Crimea.

Orden ur Jason Goodwins The Janissary Tree, en historisk roman som utspelar sig i Istanbul 1836, utgiven 2006, tycks idag närmast profetiska…

”Bysantinska guldet dolt under vågorna”

18/4 kl. 17.45

Gårdagskvällen – dans i arabisk dräkt. Mina händer som slingrande murgröna kring musikens toner. Idag: regn. Topkapi – en besvikelse. Klaustrofobiskt bland alla turister. Samtidens människor i vägen för det förflutna. Hade väntat mig mer överdåd, mer prakt. Mindre borg, mer palats. Allt detta kakel, kakel, kakel. Och detta hjärta, det klappar mer för Bysans än for osmanerna. Alla reliker: profetens skägg, profetens utslagna tand (mirakulöst upphittad och räddad på slagfältet), profetens ena svärd, hans andra – bespara mig all denna personkult som lämnar mig fullkomligt personkult. Ännu en mosetav – mindre än den vi såg i Jordanien för fyra år sedan. Profetens fotavtryck – följt av en avgjutning av profetens fotavtryck. Ljusglimtar också: röda tulpaner under slokande barrträd, en ridande falkonjär (heter det så?) med sin stolta rovfågel, förnärmelse med min irakfödde make i Bagdadpavijongen. Den sötkväljande doften av utblommade hyacinter. Sedan: en bit bröd och promenad. Lunch på hotell Pierre Loti – utsikt över takåsarna, minareterna. Resans första meza. Sedan: basaren. Att stiga ned i stadens mage. Klaustrofobi, desorientering. Varmt och påträngande – en sjal till damen? Bästa pris! Att värja sig och bana väg genom folkströmmarna. Går vilse, kommer ut, går in igen, går vilse – och som av en händelse, en lycklig slump, hittar vi till bokbasaren. Lugnare där, distingerade herrar, försynta studenter, luggslitna gubbar som dricker te och röker cigaretter. Solande katter. Vi hittar lite franska böcker och bland dem: en sällsynt Maeterlinck! Sedan även en förtjusande liten kuriositet om ottomanernas erotiska liv och seder. Gott så. Går tillbaka till basaren och sedan vidare till spårvagnen. Över Gyllne Hornet – spanar efter det bysantinska guldet dolt under vågorna. (Var de så att bysantinerna inför den oundvikliga erövringen kastade sina rikedomar i vattnet?)  Och sedan en mödosam klättring uppför Beyoğlus backar. Galatatornet sett utifrån. Vidare i Istanbuls gamla europeiska kvarter och Pera Palace. En atlantångare som för oss tillbaka till seklets början. Här sitter 1800-talet i väggarna, här anar man skuggorna efter forna orientexpresspassagerare. Här satt Hemingway, här börjar Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Kanske kan man ana vår egen Ola Hansson borta vid de tunga gardinerna? Idag uppköpt av ett dubaianskt (heter det så?) hotellimperium vilar hotellet idag på forna lagrar – men stämningen, den sitter ändå i väggarna.

18/4 kl. 18.15

(Att man ändå är född posör. Bilden av oss just nu. Han som läser Maeterlincks sekelskiftestankar om Einsteins relativitetsteori och den moderna vetenskapen. Jag som flitigt skriver i min Moleskine-anteckningsbok. Drink efter drink.)

bild(7)