Och ibland är vi nästan tillbaka i Là-bas (mer om En Route)

Succubat

Florence tycktes visa sig för Durtal, hemma hos honom, i kyrkorna, på gatan, överallt; och han var hela tiden på vakt mot hennes ständigt på nytt framträdande behag.

Vädret blandade sig i; himlen öppnade sig; sommarens åskstormar underblåste hans irritation, underkuvade viljan, släppte ut synderna uppvaknande härskara i den drypande vildmarken. Durtal blev likblek inför de långa, fasansfulla kvällarna och de ändlösa dagarnas förskräckliga melankoli; klockan åtta på kvällen hade solen ännu inte gått ned och klockan tre på morgon tycktes den vakna igen; veckan var bara en oavbruten dag och livet stannade aldrig.

Plågad av det skändliga, rasande solskenet och de blå himlarna, äcklad över att bada i Nilfloder av svett, utled på att känna Niagarafall strömma fram under hatten, lämnade han inte längre hemmet; men i ensamheten översvämmades han av sitt själsliga avfall.

Det var besatthet i tanke, i vision i allt, och hemsökelsen blev än mer skrämmande just därför att den var så koncentrerad, så oavlåtligt fokuserad, så ständigt inriktad på samma sak; Florence ansikte och hennes kropp; hemmet fylldes av töckniga bilder av deras samlag; framför sig såg han inte annat än den obskyra region där denna varelse belägrade hans alla sinnen.

Durtal kämpade emot, sedan tog han till flykten, panikslagen, och försökte utmatta sig med långa promenader, men den smutsiga njutningen följde honom i spåren, satt framför honom på kaféet, gled mellan hans ögon och tidningen han försökte läsa, följde honom till bords, tog form bland fläckarna på duken och frukten. Efter timmar av kamp gav han till slut vika och besökte skökan; och när han lämnade henne var han förkrossad, halvdöd av vämjelse och skam, nästan gråtfärdig.

Ett litet inlägg om varför du ska läsa Huysmans En Route

a_bruges_une_eglise

Jag kan tycka att det är lite märkligt. Man läser, ja nästan slukar och uppslukas av, Mot strömmen och sedan stannar man där. Om möjligt rör man sig i sidled, till snarlika författarskap (om ens det) men man fortsätter inte med Huysmans. Någon, en annan publik, läser Là-Bas (I avgrunden) men det där steget vidare, som tar en vidare på Durtals resa, det verkar övermäktigt. Låter det alltför främmande, rentav lite tråkigt, med en omvändelsehistoria? Skyggar det svenskt sekuläre sinnet redan vid det främmande begreppet ”katolicism”?

Frågan är då, varför ens läsa Mot strömmen? Det pikant dekadenta avhandlas på mindre än ett par sidor. Den berömda måltiden i svart är en knapp paragraf. För Huysmans läser man knappast för handlingens skull. Det är ju hur det är skrivet, hur prosan vecklar ut sig i kunskap och ornament. Att läsa Huysmans, det kan vara som att gå i ett vackert och sällsamt museum. Eller snarare i konstsamlarens hem, museum antyder att tingen är satta bakom glas, att det finns något slags distans. Icke så hos Huysmans, det är att kapitulera inför det sköna, ett slags den litteräre samlarens monomani – han behöver inte tingen, bara beskrivningen av dem. Och genom beskrivningen, ett slags sublimering av desamma. Nå, sida upp och sida ner genom beskrivningarna av tavlor, stenar, blommor, dofter, litteratur. Det är Mot strömmen. Ta nu steget från museet eller konstsamlarvännen och träd in i kyrkan och liturgin. Bland de vackraste stycken jag någonsin läst är de inledande om kyrkosången, här ett litet utsnitt:

Och plötsligt, i slutet av psalmen, när de kommit till antifonin, Et luc perpetua luceat eis, rämnade barnrösterna i ett sorgset silkesskri, en vass snyftning, som darrande drog genom ordet eis, svävande i tomrummet.

Barnens röster stegrades tills de brast, dessa klara och gälla röster förde gryningens vithet in i den skuggdunkla sången, sammanflätade sina rena muslinstämmor med de tunga bronsklangerna, borrade som med en stråle av levande silver genom de djupare sångarnas mörka katarakter, de vässade klagan, förstärkte och förbittrade tårarnas brännande salt, men de antydde också ett slags tröstande smekning, en balsamisk friskhet, en renande hjälp; de tände i mörkret dessa plötsliga glimtar som klingar i gryningens angelus; de frammanade, och förekom textens profetior, bilden av den medlidande Jungfrun som passerade genom det bleka ljusskenet från deras stämmor ut i hymnens mörker.

När De profundis sjöngs på det sättet var den ojämförligt vacker. Denna sublima bön, som upplöses i tårar i samma ögonblick som rösternas själ skulle bryta igenom människans gränser, drog i Durtals nerver och fick hans hjärta att bulta.

Blir denna särpräglade och njutbara stil mindre särpräglad eller njutbar när det är kyrkointeriörer, psalmer eller trosfrågor som avhandlas? Naturligtvis inte. Kanske blir upplevelsen tvärtom än märkligare. Detta överdådiga, dekadent ornamenterade språk ställs i kontrast mot det rena och kyska som beskrivs. Det är något vällustigt över detta språk och denna stil. När man väl vant sig vid takten, långsammare än den moderna litteraturens, tar vi plats i kyrkobänken bredvid Durtal och låter Huysmans peka ut var vi ska fästa blicken, vad vi ska lyssna efter i körsången etc. I det avseendet är upplevelsen närmast musikalisk, ibland en stilla melodi att följa ibland breddas det och intrycken låts vara fler på en och samma gång. Med säker hand leder Huysmans oss mot skönhetsupplevelsens crescendo, så förvillande snarlik den sinnliga njutning; men det är en själens njutning, och däri ligger skillnaden.

Häri ligger också något som kanske blir svårgripbart för den moderna läsaren, textens grundläggande konflikt är den att finna tron. Diskussionerna som förs om forna tiders helgon kan förefalla närmast fåniga. Tanken att villigt utsätta sig för lidande så att andra skall förskonas – det klingar märkligt i våra öron. Speciellt som det som skall förskonas inte är något materiellt, det är inte egendom eller personlig frihet eller välfärdsskatter eller värnplikt i krig, en altruism som ändå skulle kunna förstå och sympatisera med, utan det är en fullkomligt andlig fråga. Att svälta sig för sin egen själs, eller andras, frälsning förefaller som närmast sinnessjukt. Den moderna människan skrattar överlägset. Men att svälta sig för den egna fysionomins skull, det är fullkomligt förståeligt. Vi späker oss och utsätter oss för oerhörda plågor, inte helt olika de där medeltida helgonens umbäranden, men vi gör det i kroppens och sundhetens namn.

Nästan vadsomhelst kan vi genomlida – operationer, närmast amputationer!, svält och andra plågor – skinntorre hälsogurun är förvillande lik den kristna martyren. Detta kroppens tyranni är symptomatiskt för vår tid. Istället för att det finns ett samhälleligt krav på moralisk anständighet, detta sedan själen avskaffats och moralen har relativerats bort, dras vi åt den enklare lösningen, och låta våra domslut över medmänniskor begränsa sig till vad vi ser. Banalt, naturligtvis – det är alltid enklare att vara en smal människa än en god människa.

Därför finns i En Route en viktig lärdom att lära. Vi behöver påminnas om en annan syn på vad en människa eller vad mänsklighet är och kan vara. Något som är något annat än en strikt materialistisk människosyn – för oavsett om det är en själ som tänts av en gudomliga gnista eller konsekvensen av synapser i hjärnan, så har vi ett inre. Och för detta inre har vi ett val. Modernitetens avsky för hierarkier måste man frigöra sig ifrån, postmodernitetens relativism måste man frigöra sig ifrån. Man kan vara bättre än vad man är, det djupast mänskliga ligger i det där valet. Man kan vara mer än själlöst kött, man kan vara annat än låghet och ondska. Det är inte en kamp som nödvändigtvis behöver se ut som Durtals, den behöver inte alls handla om katolicism. Men i Durtals resa finns den här färdens hinder, det han tolkar som en djävulens röst och frestelse är samma röst som styr in oss på bekvämlighetens väg. Det påminner oss också om det på en gång futtiga och storslagna i den resan, precis som ett mänskligt liv på en gång själv är en futtig och storslagen sak.

(un) désir de concrétisation, d’incarnation de la beauté

Om någon undrar varför det varit tyst så länge på Stasimon beror det alltså på att jag varit upptagen med att äta briocher, fylla år och färdigställa Salome-översättningen. Jag lovar att skriva något imorgon, om inget oförutsett händer. I väntan på det kan ni stanna en stund i 1700-talet och läsa den här fina recensionen om Om dandyismen.

 

Nostalgin som drivande kraft?

DSCN2246

Vi talar om vår kärlek till Frankrike, min bekant och jag, att dess landskap utövar en alldeles särskild lockelse på oss. Han framför en teori, framlagd av en väninnas mamma. När väninnan talade om sin dragning till södra Frankrike hävdade mamman bestämt att det berodde på dess likhet med barndomens semestertrakter i Turkiet. Det fick min bekant att tänka efter, och visst, också han semestrat barndomssomrar vid Medelhavets stränder, om än i Italien. Och själv, jo, jag har alltid älskat Medelhavstrakter: Italien! Och mest älskar jag de platser med höga tallar och marken täckt av barr, doften av kåda. Senare har jag tänkt att det är därför jag tycker om Kolmården, eller den där udden i Skarsjön utanför Ljungskile – att det påminner mig om Italien. Men nu tänker jag: Kolmården kom betydligt tidigare än Italien.

Kan vår längtan till vissa landskap vara en längtan till barndomen? En saknad efter förlorade, oskuldsfulla världar? Nostalgi blandat med längtan bort och nytt? Kan det vara så att vi präglade av utvecklingstanken och ett linjärt tänkande helt missuppfattat hur allt hänger ihop? Att barnens lek inte är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet, tvärtom hela vuxentiden ett ständigt iscensättande av barndomen. Vuxna mäns krig härmar småpojkarnas krigslekar. Vi skaffar barn i saknade efter våra dockor och småsyskon. Vi hittar strategier för att upplösa vår självmedvetenhet – konst, religion, politik – sammanhang att gå upp i av längtan efter urtillståndet: slummer i amnionvätska.

Om ett nytt hem och klassikervarningar

bild(8)

23 juli. Så har vi flyttat. Utanför mitt fönster: en livligt trafikerad gata. Stadens ljud: bilar, bussar, människoröster och om kvällen sorlet från baren mittemot. Själva hemmet är tämligen litet, jag tänker på det som en liten cell, att klä med böcker och arbete. Här finns liv att stiga ut i, tre trappor ner, genom porten och där ligger Södermalm. Vi gör promenader genom stockholmsgrönskan, vi upptäcker barer och berusar oss på vin och på liv. Som den lockar, staden som sorlar därute. Och samtidigt, så gott det gör att återigen sitta vid sitt skrivbord, djupt försjunken.

***

24 juli. Sitter i fönstersmygen och ser ut över träden och takåsarna. Undrar om det inte är så jag tycker bäst om min stad, som en vacker fond. Oavsett om jag är ute i staden eller i mitt fönster drar jag mig för att interagera. Söker inte stora städers slumpmässiga möten. Vill de ska vara främlingar, vill inte fastna i någons medvetande. Vill teckna mig mot kulisserna – utan medspelare och publik.

***

25 juli. Som om jag i min cell och min ensamhet kunde förtränga den samtid som äcklar mig. Det är fredag och det betyder att DN kommer tumlar in genom brevinkastet. Över frukost bläddrar jag förstrött och provoceras i sedvanlig ordning av kultursidan. Klassikervarning? Som om det verkligen vore ett stort problem att folk läser alldeles för mycket – och då för mycket klassiker? Om man nu vill varna för litteratur, finns det inte en mängd skvallitteratur att avråda sina läsare ifrån? Det är en så trött gest, att vilja riva ner från piedestalen i en värld där det inget finns på piedestalerna och knappt ens några piedestaler. Jag minns det från tiden vid universitetet, den busiga revolten i att förhålla sig respektlöst till kanon och klassiker. Men hur självständigt, hur intressant, är det förhållningssättet om alla, från professorn till grundkursstudenten, anammar det? Det som menas som en lätt rebelliskt vanvördig gest, rebellisk och tuff, blir den förväntade. Jag menar naturligtvis inte att alla klassiker per automatik skall behandlas med blåögd vördnad, utan det skall förstås mot bakgrund av det knappa utrymmet på kultursidorna, där s k klassiker behandlas allt mer sällan (till förmån för tv-serier och skvallitteratur). Om man då väljer att kommenterar något skrivet i en annan tid än vår, ska det verkligen vara i negativa ordalag? Är den äldre litteraturens enda roll idag att spegla våra egna, o så överlägsna, värderingar i?

Proust skriver i en ”Mina vänner”-bok

proust-2

Kring förra sekelskiftet var det i England mycket populärt med så kallade ”confession books”. Man bad sina vänner fylla i sin bok och besvara ett antal förtryckta frågor. Det kanske mest berömda av dessa formulär (och säkerligen de dyraste, det auktionerades ut för strax under 900 000 kronor år 2003) är det som en ung Marcel Proust fyllde i 1890. (Den franske programledaren Bernard Pivot började senare använda sig av just dessa frågor då han intervjuade berömdheter i sitt TV-program. James Lipton i Inside the Actors Studio gjorde sedermera detsamma.)

För även om frågorna är bättre än i de där böckerna vi fyllde i på mellanstadiet (favoritmaträtter finns där, men också poeterna, de militära bragderna, och historiska förebilderna etc.), så känns de märkligt bekanta. Det sekellånga avståndet känns plötsligt inte alls så stort, vi sätter oss vid Proust sida, följer med blicken pennans rörelser över pappret. Ser i denna rörelse barndomens färgpenna, på dess ände ett troll med färgglatt hår, den tomma ramen avsedd för ett självporträtt: alltid lika kritisk för oss med bristfälliga teckningsfärdigheter. Så oerhört viktigt att kunna formulera något slagfärdigt och originellt i den där boken, utan att ge sken av det, naturligtvis. Och svaren sedan. Att komma ett stort sinne nära. Komma det nära när det är helt ungt och ogarderat. Det finns något mycket sårbart, mycket tidlöst och typiskt tonårigt över denne nittonårings svar. Och samtidigt öppnar svaren upp mot det som är författaren till På spaning efter den tid som flytt. Så mycket längtan, så mycket smärta och melankoli i de där svaren…

Favoritdygd Behovet av att älskas och, närmare bestämt, behovet av att smekas och skämmas bort mer än att beundras.
Favoritegenskaper hos en man Kvinnliga behag.
Favoritegenskaper hos en kvinna Manliga dygder och rättframhet i umgänget.
Dina utmärkande drag -
Vad du uppskattar mest hos dina vänner Att de visar mig ömhet och att deras personligheter är så utsökta att deras ömhet inte kommer billig.
Din mest utmärkande brist Att inte kunna, inte förmå ”vilja”.
Favoritsyssla Att älska.
Vad lycka är för dig Jag är rädd för att det inte är upphöjt nog, jag vågar inte säga vad det är, av rädsla för att förstöra det genom att uttala det.
Vad olycka är för dig Att inte fått ha känna min mor och min mormor.
Undantaget dig själv, vem skulle du vilja vara Mig, så som de jag beundrar skulle vilja att jag var.
Var skulle du vilja bo Den plats där mina önskningar som genom ett trollslag skulle förverkligas och där all ömhet alltid skulle vara ömsesidig.
Favoritfärg och blomma Skönheten återfinns inte i färgerna, utan i harmonin.
Hennes – och efter den, alla.
Favoritfågel Svalan.
Favoritförfattare För ögonblicket: Anatole France och Pierre Loti.
Favoritpoeter Baudelaire och Alfred de Vigny.
Favorithjälte i fiktionen Hamlet.
Favorithjältinna i fiktionen Bérénice.
Favoritkompositörer Beethoven, Wagner, Schumann.
Favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, Rembrandt.
Favorithjälte i verkligheten Monsieur Darlu. Monsieur Boutroux.
Favorithjältinna i verkligheten -
Personer du ogillar mest i världshistorien -
Dina hjältinnor i världshistorien Kleopatra.
Favoritmat och dryck
Favoritnamn Jag har bara ett i taget.
Det du avskyr mest Det onda i mig.
Personer i världshistorien som du avskyr mest Jag är inte kunnig nog.
Millitärhändelsen som du beundrar mest? Min millitärtjänst!
Reformen som jag beundrar mest -
Något jag önskar att jag hade naturlig fallenhet för Vilja, och förförelser.
Hur jag vill dö Bättre – och älskad.
Sinnestämning just nu Ledan att behöva tänka på mig själv för att svara på alla dessa frågor.
Vilken karaktärsbrist har du mest överseende De som jag förstår.
Favoritmotto Jag skulle vara alltför rädd att den bragte mig olycka.

Sugen på bokköp och statuarisk Sfinx

Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.

Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):

SFINXEN

I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig

Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar

 

Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd

Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp

 

Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod

Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.

***

Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten

på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld

 

På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe

Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.

 

Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!

Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!

***