Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

Den märkliga historien om le chevalier d’Éon

CHT163608

Häromdagen ägnade jag mig åt att läsa en biografi över Colette. Hon tillhör den där halvvärlden som kring förra sekelskiftet som intresserar mig så. En värld med sina egna lagar som existerar bredvid den offentliga, borgerliga världen vi läser om i historieböckerna där driftiga individer smider sin egen lycka. Någon social trygghet kan vi inte tala om, däremot rörlighet! Är inte frihetens pris alltid tryggheten, tänker jag? Om feminism och kvinnorättskämpar säger Colette 1910 följande:

”Jag, en feminist? Du måste skämta. Suffragetterna äcklar mig. Och om någon fransyska skulle få för sig att imitera dem, hoppas jag att man förklarar för henne att sådant beteende inte tolereras i Frankrike. Vet du vad suffragetterna förtjänar? Piskan och haremet.”

Hennes biograf Judith Thurman skriver: ”Det är lätt att förstå varför Colette alltid kände större samhörighet med kurtisanerna, skådespelerskorna och konstnärinnorna som ung snarare än med blåstrumporna, de militanta kvinnorättskämparna, eller med de förnäma damerna som levde av sina underhåll. Hon respekterade sitt köns ambitiösa entreprenörer vars uppfattning om slutmålet aldrig var Virginia Woolfs femhundra om året och ett eget rum, utan femtiotusen om året och en egen villa – med en kock, en stor trädgård och en fager yngling.”

Jag tycker ändå det finns något tilltalande i Colettes ståndpunkt. Istället för att med nödvändighet vilja tränga in i det offentliga rummet skapar man ett rum bredvid det och identifierar den verkliga källan till makt och autonomi – pengar. Vi har nämnt det tidigare, många av förra seklets kurtisaner kom från mycket enkla förhållanden och blev med tiden mycket välbärgade, och flera av dem gifte sig också med sina älskare och fick genom dem titlar som prinsessa eller grevinna. Det är som d’Aurevilly resonerar i Om dandyismen, ett samhälle måste vara hierarkiskt, dörrarna till salongerna stängda för att vi skall få extraordinära livsöden som överskrider alla gränser samhället försökt påtvinga dem – vare sig det handlar om kön, klass eller något annat.

 ***

Nå, ett sådant öde är chevalier d’Éon. Charles Éon de Beaumont (egentligen Charles Geneviève Louis Auguste André Timothée d’Éon de Beaumont) föds 1728 i Tonnerre där hans far är borgmästare. Familjen tillhör lågadeln och Éon skriver 1743 in sig vid juridiska fakulteten i Paris. Vid 21 års ålder blir han 1749 klar juris doktor och efter att ha uppmärksammats av prinsen av Conti utnämns han av Ludvig XV till kunglig censor för motsvarande historiska och humanistiska fakulteten. Han värvas sedan till ”Secret du Roi”, kungens hemliga, parallella kabinett som sammanträder inofficiellt. Genom sin inblandning där skickas han på hemliga diplomatiska uppdrag, exempelvis till Sankt-Petersburg. Än så länge är ju en tämligen normal statsmannabana för en ung 1700-talsman. Och det fortsätter så, d’Éon säkrar i Ryssland Frankrikes allians med Ryssland – tillbaka i Frankrike blir han dragonkapten. Han deltar i sjuårskriget, och efter en skada återgår han till diplomatin och tjänstgör som ett slags hemlig agent. Han skriver fredsfördraget mellan England och Frankrike efter sjudagarskriget. För den insatsen (som dock inte är så betydande, kanske är det också hans roll som spion som belönas?) erhåller han den ovanliga Sankt Ludvigsorden och får titeln chevalier, det vill säga riddare. Han skickas till London där han som ambassadsekreterare fortsätter att föra ”den hemliga diplomatien”. Bland undersöker han möjligheterna att invadera England, en plan av Ludvig XV:s planer som inte ens dennes egna ministrar känner till. När ambassadören 1763 återvänder till Paris blir d’Éon ett slags interimsambassadör och han njuter av det i fulla drag.

 640px-Le_chevalier_d’Éon_(1728-1810)

Problemen uppstår när den nye ambassadören, hertigen av Guerchy, anländer. (Det som hänt var att kungens älskarinna, madame de Pompadour, gått igenom kungens hemliga och inlåsta papper och där fått nys om le Secret du Roi. Oroad över att hon kanske var i färd med att förlora sitt grepp om monarken (och makten!) hade hon genast agerat mot le Secret, och olyckligtvis för d’Éon var det mot uppdraget i England hon riktade det mesta av sin uppmärksamhet. d’Éon degraderas till sekreterare. Han har svårt att acceptera sin nya roll och finner hertigen inkompetent som ambassadör. De är bekanta sedan tidigare, och d’Éon är inte imponerad av Guerchys (med viss rätt) insats under det fransk-tyska kriget. Dessutom förödmjukar de Guerchy honom med tråkiga sysslor och pikar. d’Éon vet naturligtvis vilken falang vid det franska hovet som Guerchy tillhör och ”glömmer” att lämna över brev som skulle kunna kompromettera hans hemliga uppdrag. d’Éon vägrar därför att åka när han återkallas till Frankrike, i ett brev till kungen hävdar han att Guerchy försökt förgifta honom. Låt oss stanna upp här ett slag, d’Éon är 35 år, han har gjort en strålande karriär i kungens tjänst – och i viss mån även en klassresa. Han har tilldelats en av rikets finaste ordnar, han har förhandlat fred och agerat som en (inte minst i sina egna ögon) högst kompetent ambassadör. Så kommer en sprätt, stödd av den inflytelserika madame de Pompadour, och plötsligt känner d’Éon marken som nyss tänkte så solid och beströdd av diamanter och flödande av vin (från d’Éons egen vingård i Frankrike som han bjöd den engelska noblessen på och på så sätt skaffade sig såväl vänner som dyra vanor) som osäker. I ett sådant läge kan man reagera på ett flertal olika sätt – att söka kungens stöd vore kanske ett. Det är inte vägen d’Éon tar.

När England vägrar att utvisa d’Éon upphör plötsligt hans pension på 2000 livres. D’Éon börjar då publicera viktiga diplomatiska dokument under titeln Lettres, mémoires et négociations particulières du chevalier d’Éon i mars 1764. Det handlar naturligtvis inte om någon Snowden eller Wikileaks – det handlar om att låta Frankrike veta hur värdefull han och hans kunskap om franska internationella affärer är. Han argumenterar för hur inkompetent Guerchy är. Det är också ett hot, för han behåller planerna om invasion samt allt rörande Secret du Roi som en ”försäkring”. Och han njuter, av uppmärksamheten och av skandalen som var ett faktum på båda sidor av engelska kanalen. Den begränsade upplagan är högt eftertraktad, och går från hand till hand. Den brittiske författaren Horace Walpole skriver till en vän i Italien:

We are full of a wonderful book just published here by the Chevalier Deon [sic] … You are to understand, that beside a thousand curious circumstances, Deon’s book is full of wit and parts – and what makes it more provoking, our ministers know not what to do, nor how to procure any satisfaction to Guerchy.

Det var naturligtvis oerhört att en diplomat agerade på det här sättet. I synnerhet i en tid så politiskt osäker för monarkerna som den efter sjuårskriget. Ingen var särskilt intresserad av fler konflikter länder emellan, och framför allt hade man fullt upp med att hålla folket i schack. d’Éon har i ett slag gjort sig fullkomligt omöjlig hos alla utom möjligen den engelska allmänheten vars sympatier han vann och som gick och kastade sten på Guerchys residens. Visste han inte det, d’Éon? Naturligtvis visste han precis ett diplomatiskt faux pas av den här magnituden innebar. Men han såg det som sin enda utväg. Han såg sig snart kidnappad eller mördad av Pompadours agenter. Genom att göra sig synlig och liera sig med pressen hade han på en gång visat att han inte var rädd att agera och avslöja hemligheter – men han hade också gjort sitt eventuella frånfälle till mer än en diplomatiskt pikant detalj utan något som skulle kunnat vara startskottet för ett upplopp. Filosofen David Hume var en av som varnade den franska staten för att försöka gripa d’Éon, gjorde de det kunde ambassaden mycket väl stormas och det brittisk folket utkräva hämnd av Guerchy.

Det var med andra ord en delikat situation. Den engelske kungen Georg III var naturligtvis chockerad över fransmannens agerande, men att samarbeta med Frankrike skulle skapa problem med folket hemmavid. Ludvig å andra sidan ville naturligtvis skydda sin Secret, både från utländska makter men också, kanske huvudsakligen, från ministrarna och hovet i Versailles. Han löste det genom att skicka två brev – ett med order om att d’Éon skulle gripas. Och ett annat där han bad vår chevalier att skydda hans papper och fly. Guerchy å andra sidan kallades tillbaka till Frankrike och d’Éon fick en årlig pension på 12 000 livres (även om han inte fick de 100 000 livres han bett om för att lösa sina skulder) och blev kvar i England, förbjuden att återvända till Frankrike. Där fortsatte han att skriva skandaltexter som publicerades eller som han hotade att publicera, inte minst en (fiktiv) biografi skriven av kungens älskarinnor. Och han vägrar återlämna pappren om le Secret du Roi.

Och det är nu saker och ting börjar bli lite märkliga. d’Éon går oftast klädd i sin dragonuniform, men på 1770-talet börjar det cirkulera rykten om att vår käre riddare inte är man – utan en kvinna! Det ritas karikatyrer i tidningarna, spekulationerna rasar och på vadhållningsbyråerna kan man spela på den franske diplomatens förmodade kön. d’Éon gör ingenting för att bringa klarhet frågan. (Just vadhållningen avbröts efter något år sedan det inte gick att avgöra på något tillfredställande sätt.) Tänk er, ni är en man och man misstänker er för kvinna och man råkar leva i den där förmenta dåtiden där moderna människor gärna framställer en kvinnlig könstillhörighet som ett regelrätt handikapp. Men d’Éon har redan lämnat den vanliga världen, ha har trätt in i halvvärlden där reglerna är oklara, och han börjar sakta böja världen efter sin egen vilja. Han skall komma att spela på sin androgynitet, i biografin som utkommer långt senare, 1836, skriver han också om sina första diplomatiska uppdrag i Sankt-Petersburg. Eftersom engelsmännen försökte hindra fransmännen från att kommunicera med tsarinnan hindrade de män från att korsa gränsen till Ryssland. D’Éon fick då klä sig till kvinna och uppträda på ett sätt som inte skulle väcka några misstankar emot honom, emedan han skulle ha avrättats. Hur mycket sanning det ligger i detta påstående är dock tämligen diskutabelt då historien först verkar uppstå ungefär samtidigt som de där londonryktena på 1770-talet. Vidare skall d’Éon ha påstått sig vara en av tsarinnan ”lektriser” någon sådan kammarjungfru fanns inte vid denna tid vid ryska hovet, och det finns även andra liknande historier som handlar om d’Éon där han förleder tsarinnan med sitt uppträdande. Nå, i de samtida källorna från tiden innan London noteras förvisso att riddaren är tämligen småväxt och androgyn till utseendet – men några som helst bevis för att han skulle klätt sig i kvinnokläder finns inte (även om historiker senare kommit att antyda det).

Nå, vi har nått till år 1774 och då dör Ludvig XV. Secret du roi avskaffas, och d’Éon inleder förhandlingar om att få återvända hem till Frankrike. Den franske författaren Pierre de Beaumarchais skickas av den franska staten och förhandlingarna skall pågå i fjorton månader. Det resulterar, den 4 november 1775, i ett tjugosidigt fördrag där d’Éon visserligen får lov att återvända till Frankrike, men skall lämna över alla dokument om le Secret du Roi som han har i sin ägo. Det finns dock även andra krav som d’Éon måste gå med på för att få återvända. Ett av dem är att han måste klä sig som kvinna, eller snarare ”återigen” klä sig som kvinna som det står i fördraget. Naturligtvis var det inte ovanligt att adelsmän som dragit kungens vrede över sig och agerat illa straffades, vanligtvis genom att förvisas till fädernegodset eller till och med i fängelse – men att gå runt i kvinnokläder? Fördraget antyder att d’Éon fötts som kvinna och sedan bara klätt sig som man. d’Éon gör således ett ganska märkligt könsbyte, alla involverade i författandet och förhandligen av detta fördrag (utom möjligen den nye kungen) måste nödvändigtvis vetat att d’Éon var en man – vilket gör detta villkor än märkligare.

 Mademoiselle_de_Beaumont_or_The_Chevalier_D'Eon_LCCN2006685290.tif

Än idag funderar historikerna över varför d’Éon ens gick med på detta. Man vet att han hyste en fascination för kvinnliga hjältar – han samlade på böcker om amazoner, Jeanne d’Arc och sin egen tid stridbara kvinnor. Och faktum är att det var synnerligen gynnsamt för båda sidor. D’Éon undslapp Bastiljen och hans beteende kunde förklaras som en ”hysterisk kvinnas” irrationella beteende. Vidare kunder Versailles också bortförklara hans publicerade texter som rena lögner. Sannolikt kom Beaumarchais (som senare skulle komma att skriva Figaros bröllop) och d’Éon på detta tillsammans, lika sannolikt är att formuleringarna i fördraget bestämdes tillsammans. i augusti 1777 kunde d’Éon äntligen återvända till sitt fosterland. (Engelsmännen behövde dock inte sakna hans uppenbarelse alltför mycket, det började snart cirkulera karikatyrer och porträtt av den gode riddaren. I kvinnokläder, naturligtvis.)

Han är 49 år gammal, mademoiselle d’Éon, när han presenteras för Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Det har tagit honom fyra timmar för honom att göra sig redo. Drottningens egen sömmerska, Rose Bertin, har klätt honom. Han känner sig som pånyttfödd, i bevarade manuskript talar han om att fälla sin hårda hud och lära sig att gå igen, dock inte i högklackat, det bemästrade han aldrig. Han är en kuriositet, mademoisellen. Så uppenbart en herre i kvinnokläder, en främling vid detta hov i vars tjänst han varit så länge – deras värld är inte hans. Han har varit i krig, sett våldet och döden, han har sårats, han har suttit vid en tsarinnas sida. Hans fiende var världens mäktigaste kvinna, la Pompadour finns inte kvar, de är alla borta. Kvar finns han, i kjolar och lockar. Han lär sig aldrig gå i högklackat, det är högsta mode för såväl kvinnor som män i Versailles 1777.

Versailles är inte imponerade, han är exotisk ett litet tag men förvisas omgående till godset i Tonnerre och förvägras återvända till London fram tills 1785 när han riskerar att förlora sitt på grund av obetalda skulder. Gamla engelska vänner återfann riddaren i kvinnodräkt och fann honom vara en ”lusty dame”. De sista femton åren i d’Éons liv präglades av ekonomiska svårigheter. 1789 var franska revolutionen ett faktum och med den försvann l’ancien régime, den franska monarkin och även d’Éons årliga underhåll. Hur försörja sig? d’Éon reste runt i England och gav fäktningsuppvisningar – klädd i kvinnokläder: vitt huckle och svart klänning. Förutom detta också de vanliga utvägarna, han sålde av delar av sitt älskade bibliotek, sina svärd och sina pistoler, spets och till slut, när det gått så långt att han hamnat i fängelse för sina obetalda skulder, också sin Ludvigordern. Men fäktningsshowerna går ganska bra, och drar en hel del folk villiga att betala för att få se den fäktande kvinnan. 1796 skadas han dock i Southampton och repar sig aldrig riktigt. d’Eon dör den 21 maj 1810 och var då 82 år gammal. Han levde tillsammans med en väninna, en änka vid namn Mary Cole, som fick sitt livs chock när hon skulle förbereda sin väninnas och rumskamrats kropp inför begravning. Denna ”chevalière” som hon levt tillsammans med i så många år var nämligen, mycket riktigt, en man.

 1024px-Saint-George_D'Eon_Robineau

Även läkare undersöker kroppen och fastslår, chevalier d’Éon har sedan födseln varit man. Hur skall detta livsöde förstås? Att han gick med på att klä sig till kvinna har vi sett kan förklaras. Men efter Ludvig XVI:s död och den franska monarkins fall – varför behöll han kjolarna och den nya könsidentiteten? Om detta kan vi bara spekulera. La Vie Militaire, politique, et privée de Mademoiselle d’Éon som utkom 1779 spökskrevs av vännen La Fortelle – och är förmodligen kraftigt överdrivna och till stor del påhittade, som de där passagerna om tsarinnan. Men även i sin privata korrespondens talar d’Éon om sig som kvinna, och han underblåser ryktena, fortsätter narrativet: fadern som önskade sig en son och uppfostrade den unga flickan Charles som en son. Vi kan tänka oss olika möjligheter, den tragiske och pliktrogne hjälten som underkastar sig det hans kung kräver av honom. Eller strategen och strebern som målat in sig i ett hörn av lögner som dock gagnat honom i stunden? En blandning av de båda? När d’Éon såg sig riskera att bli utmanövrerad från den världsliga scenen vägrade han finna sig i detta öde, och försökte därför vrida världen efter sin egen vilja. Som spion var han van vid den dubbla dispositionen, att vara ett och verka ett annat – kanske hans sinne var så rörligt att han vid kris kunde iklä sig något annat, inte bara utåt men också i sitt inre. Det är svårt att låta bli att dra en parallell till ett fall vi känner väl, den samtida Beau Brummell. Den store dandyn gör karriär i ett statiskt samhälle utan möjlighet till social rörlighet med sitt sätt att klä sig och agera. Det är något av dandy över d’Éon – för honom blir dräkten en möjlighet till frihet och – det får man absolut inte glömma – kändisskap. Det är något i hans personlighet: det tidiga sociala avancemanget, spioneriet, den överdrivna och självvådliga tapperheten under kriget, de storslagna ambassadfesterna och till slut valet att publicera de hemliga dokumenten. Han är en överlevare, vår chevalier d’Éon, visst är han det. Men framförallt måste han synas. Det räckte med ett kungligt öga, ett öga av Guds nåde, så länge det var fäst vid hans agerande kunde han verka i det fördolda. När det förvägrades honom fick han hitta nya sätt att göra sitt liv extraordinärt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Thomas_Stewart_–_Chevalier_d'Eon

På promenad

promenad

Häromdagen promenerade jag hem från arbetet på Teknisk museet, det var en av höstens sista milda dagar. Även en sista chans att hinna gå in till stan i skymning snarare än mörker. Vägen går längs Djurgårdsbrunnviken, över vattnet tronar Nordiska museet som ett slott. Det var en synnerligen vacker solnedgång, skyarna lyste i rosa och blått, några stänk av glittrande orange där solen just sjunkit. Över landskapet något tidlöst, och kanske också något osvenskt. När jag gick förbi ambassaderna stod dörrarna till en av de vackra villornas salar öppna och man hörde ljudet av klirrande glas och mingelglada röster, lite  längre bort, på bilvägssidan pågick en demonstration vid en annan ambassad (Turkiets?). De upprörda rösterna blandades med de uppsluppna som kom inifrån och rullade över gräsmattorna ner mot mig på strandpromenaden och sedan vidare över det blanka vattnet. Vegetationen längs med denna grusväg: ansade häckar, små parker men också vass och olika träd. Både höga lövträd som strävade mot himlen och andra, pilar kanske, som är knotiga och släpar sina grenar i vattnet. Jag gick där och lukten av vatten och multnande höstlöv stack i min näsa; två känslor uppfyllde mig. För det första: vad göra med all denna skönhet, denna perfekta tablå som är mer än en tablå – den är lukterna, ljuden, platsens särskilda stämning och också att röra sig i den? Att försöka fånga och föreviga vore på förhand dömt  att misslyckas – ett foto, en dikt, en tavla… upplevelsen skulle, i bästa fall, kunna fungera som inspiration och något annat födas. Men att fånga just detta? Omöjligt. Jag önskade att jag inte varit ensam, att jag haft någon vid min sida, så mycket skönhet och så flyktig skönhet kan man inte motta ensam. Den andra känslan föddes ur den första: så låt mig möta detta ensam. Men då hellre i ett annat land. Sinnena, uppmärksamheten, skärps i utlandet – i synnerhet om man reser ensam. Samma kväll läser jag följande rader av Édouard Levé:

Ett främmande land var en personlighet som du ville umgås med på lika villkor, som en vän som man träffar på tu man hand på ett kafé. Om du reste i sällskap krympte landet: ditt sällskap blev resans ändamål i lika hög grad som landet självt. Handlade det om gruppresor reducerades landet till en stum värd man snabbt glömde, som en alltför blyg bordsgäst, resans egentliga ändamål blev till en dekor. Vitter och pratglad, just hemkommen från en resa till England, bestämde du dig för att det fick vara slut med dessa barnkolonier för vuxna. Du hade gått omkring i en grupp med blinda. Hädanefter reste du för att se. Och du skulle resa själv, för att uppgå i det okändas skådespel.

Det kan jag sympatisera med. Två saker kräves. Ensamheten. Resan: att befinna sig på en annan ort. Resans lagar ser annorlunda ut än vardagens, främlingens blick är alltid en annan. Med ambassaderna till höger om mig och vattnet, Nordiska museet som ett slott, till vänster försökte jag inbilla mig att jag var i ett annat, främmande land. Hur skulle jag uppfatta dessa hus om de stått i Frankrike, England, Turkiet? Jag anade en annan, än starkare upplevelse – naturligtvis lika, mer!, outhärdlig att bära ensam. I samma stund nådde jag Djurgårdsbron och den välbekanta Strandvägen. I det välbekanta kunde jag åter vila och låta sinnena dämpas och förslöas. Jag gick längs med kajen och de förtöjda båtarna och återvände i minnet till den nyss genomlevda episoden. Mycket noggrant fyllde jag i och repeterade vad jag sett och känt för att försäkra mig om att det inte skulle gå förlorat. I minnet var upplevelsen närmast desarmerad, detta konserveringsarbete upprörde mig inte alls. Likväl är jag medveten om att de initiala intrycken, som jag fann nästan outhärdliga, är förutsättningen för det behagliga minnet. Liksom arkeologen som utsätter sig för möda i jakt på en sällsynt artefakt, som knappast njuter av detta tråkiga arbete är det förutsättningen för den att sedan gå in i sin andra roll: samlaren radar upp relikerna på prydligt ordnade rader, tar någon gång fram en putstrasa och sysselsätter sig med dem en stund, betraktar dem och beundrar dem där de står, oskadliggjorda av sina glasmontrar.

 

Bloy-dagboken: s. 57, 19 465 ord

Att översätta Bloy är som att få ett mycket trassligt nystan och försiktigt kamma ut det. När man väl förstått hur trådarna löper samman, vad meningen betyder och dess avancerade bild- och symbolspråk, gäller det att ta sin egen prydliga svenska och försöka trassla till ett svårforcerat nystan. Jag delar upp meningen i pusselbitar, reder ut dem en och en, passar in i meningen, i stycket i kapitlet etc. – ständigt redo att gå tillbaka och revidera, jag ställer upp de olika alternativen. Smakar på pusselbitarna för att se vilken som är den bästa. I dokumentet växer små staplar fram, spillmaterial – det ser nästan ut som dikter:

Krevera av ren munterhet
Skrattat om det inte var så sorgligt
Utan att skratta sig till döds skulle se,
se honom att.

Bloy-dagboken: s. 55, 18 777 ord

Har återupptagit arbetet. Vem skall ens läsa detta? Finns en läsare därute vars vansinne mäter sig med mitt som envisas med att försöka forcera texten. Jag försöker mala den till begriplighet och svenska; det är den som maler mig.

 

Än sen! det är en atom av hopp att väga upp ett berg av fasor! Endast religionen ger visshet om odödlighet, men till priset av ett möjligt helvete, fördärvet utan återvändo, det eviga monstret!

Bilder av Flauberts och Wildes Salome

bokmässa1

Vardag igen, äntligen. Det är något med den där bokmässan, man blir så mätt på människor – hur sympatiska de än må vara. Man blir så matt av bokdrivorna, laviner av dessa böcker som bara har mycket lite att göra med det jag kallar litteratur. Det kanske låter som något slags snobbism, men är det egentligen inte – jag förstår det bara ärligt och uppriktigt inte, det där, innanför de där pärmarna, är mig helt främmande. Nå, i vilket fall är jag nu tillbaka i Stockholm och på kontoret. Jag har frigjort mig från så mycket annat arbete som möjligt för att kunna använda denna höst till översättning och kanske, om ödet så vill, färdigställandet av romanen. Återstår att välja verk och författarskap att ägna sig åt; Bloy väntar på mig, Vivien likaså. Och ändå… kanske är det något annat, mer dekadent, som lockar mer?

***

I arbetet med Salome hade jag först tänkt inkludera en nyöversättning av Flauberts novell Hérodias. Tillsammans med Salome-passagerna i Mot strömmen den kanske viktigaste texten/källan för Wilde. I slutändan blev tiden för knapp, och, för vi ska väl vara ärliga, så var texten tämligen, ja, tråkig, att arbeta med. Fokus ligger hos Flaubert på Herodes och miljöerna, Johannes Döparen och Salome spelar tämligen perifera roller. Vidare är det min uppfattning att det är lättast att översätta de författare vars temperament ligger en närmast. Jag kan hitta Baudelaires tonfall direkt, exempelvis, vi förstår varandra. Svårare då med perfektionisten Flaubert, jag uppskattar att läsa honom, men att penetrera den där mot juste-stilen, jag blir för rastlös. Att följa den där blicken som zoomar in, stannar vid tingen, besjälar dem och redogör för dem, underbart att läsa, men jag leds vid tanken på att behöva skriva det själv. Hur långt jag kom? Tja, inte mycket längre än inledning. Här i dess mycket oslipade form:

Machairous citadell reste sig öster om Döda havet, på en konformad bergstopp av basalt. Den omgavs av fyra djupa dalar, två på sidorna, en framför och den fjärde bortom. Hus trängdes mot dess fot, omringade av en mur som följde den ojämna terrängen; och staden förbands, genom en väg som skar en sicksackande skåra i klippan, med fästningen, vars höga murar mätte hundratjugo alnar, fulla av vinklar och skottgluggar, och, här och där, torn, likt taggar i denna krona av sten som hängde över avgrunden.

Inuti fanns ett palats smyckat med pelarhallar, täckt av en terrass avgränsad av en balustrad i sykomorträ där ett solsegel spände mellan för ändamålet uppställda master.

En morgon, innan dagningen, gick tetrarken Herodes Antipas dit, lutade sig mot räcket och såg ut.

Bergen precis under honom började blotta sina krön, emedan större delen av dem, därnere i avgrunderna, ännu låg i skugga. Dimslöjor svävade och revs itu: Döda havets konturer blev synliga. Gryningen, som dagades bakom Machairous, spred ett rödaktigt sken. Snart belyste den sanden på stranden och kullarna, öknen och, i fjärran, alla Judéens bergstoppar, och den slätade ut deras skrovliga och grå ytor. En-Gedi i mitten, avtecknade sig som ett svart sanddrev; Hebron i sänkan välvde sig som en kupol; Eskol hade sina granatäppleträn, Sorek sina vinrankor, Karmel sina sesamfält; och där behärskades Jerusalem av Antonia-tornets ohyggliga kub. Tetrarken vände blicken åt öster för att betrakta Jerikos palmer; och han tänkte på sitt Galiléens andra städer: Kapernaum, Endor, Nasaret, Tiberias som han kanske aldrig skulle återse igen. Likväl rann Jordanfloden över den torra slätten. Alldeles vit, bländande som ett snötäcke. Sjön tycktes nu gjord av lapis-lazuli; och vid dess sydspets, mot Yemen, såg Antipas det han fruktade. Bruna tält stod utspridda; män med spjut gick runt bland hästarna, och slocknande eldar lyste som gnistor på marken.

Det finns en annan anledning också, att jag i slutändan inte ville ha den med. För den finns i äldre översättningar, jag hade kunnat välja någon av dem om jag absolut velat ha den med i ett appendix. Men jag kände också att texten för Wilde bara varit en språngbräda, att den gett honom premisserna och scenen – men inte dramat. Fokus ligger som sagt någon annanstans. Om Flaubert är en skildrare av det yttre, intresserar sig Wilde för det inre, hans Salome är i princip ett symbolistiskt drama (jag skulle kunna utveckla min tanke kring pjäsen, och kommer att göra det, senare). Där Flaubert är utförlig, i sin skildring av Salomes dans, höjdpunkten, och uppnår något slags skräckel-effekt med kvinnodjuret som kryper som en skarabé över scenen, lämnar Wilde oss med orden ”Salome utför de sju slöjornas dans”. Inget mer om vad denna dans inbegriper, mer än dessa sju slöjor som är hans egen uppfinning och därefter Salome-figurens eviga attribut. Till huvudrollsinnehavarinnan att skapa sin egen Salome, till läsaren att föreställa sig denna dans, så mycket mer lockande då den är dubbelt beslöjad, av de tygsjok som skrivits ut och genom avsaknaden av beskrivning. Jag är rädd för att Flauberts novell, så fast förankrad bland tingen får effekten av ett facit. Aha, det var så det var, det var det som skedde, tänker vi om än omedvetet. Wildes antydda bilder så mycket skörare än de som huggits liksom i Machairous sten av Flaubert. Det är inte den vägen jag vill att läsarens tolkning skall gå. Så även om jag bifogat avsnittet där Salome dansar i bokens kommentarer väger jag upp det med Huysmans och beskrivningen av Gustave Moreaus tavlor. Det är mot den bildvärlden vi måste röra oss, tror jag.

Mot:

The Apparition

och:

Hon var inte längre bara danserskan som genom liderliga höftrörelser drog ett rop av begär och brunst ur en gammal man; som bröt konungens motståndskraft och tyglade hans vilja med hjälp av sina skälvande bröst, sin ormande midja, sina darrande lår; nu var hon, på något sätt, det symboliska förkroppsligandet av den eviga Lustan, den odödliga Hysterins gudinna, den fördömda Skönheten, överlägsen alla andra genom katalepsin som stärker hennes kött och spänner hennes muskler; ett monstruöst Vilddjur, ointresserat, oansvarigt, okänsligt, och, likt antikens Helena, förgiftar hon alla som närmar sig, alla som ser henne, alla som rör henne.

Och ändå, hos Wilde är hon dock människa. Eller en aspekt av att vara människa – ah, men det vill jag utveckla i en egen text!

***

Litet tillägg: Moreaus Salome är ju inte riktigt Wildes heller. För mycket symbol. Bilderna nedan tycker jag illustrerar hur jag uppfattar Flauberts respektive Wildes Salome:

Och ibland är vi nästan tillbaka i Là-bas (mer om En Route)

Succubat

Florence tycktes visa sig för Durtal, hemma hos honom, i kyrkorna, på gatan, överallt; och han var hela tiden på vakt mot hennes ständigt på nytt framträdande behag.

Vädret blandade sig i; himlen öppnade sig; sommarens åskstormar underblåste hans irritation, underkuvade viljan, släppte ut synderna uppvaknande härskara i den drypande vildmarken. Durtal blev likblek inför de långa, fasansfulla kvällarna och de ändlösa dagarnas förskräckliga melankoli; klockan åtta på kvällen hade solen ännu inte gått ned och klockan tre på morgon tycktes den vakna igen; veckan var bara en oavbruten dag och livet stannade aldrig.

Plågad av det skändliga, rasande solskenet och de blå himlarna, äcklad över att bada i Nilfloder av svett, utled på att känna Niagarafall strömma fram under hatten, lämnade han inte längre hemmet; men i ensamheten översvämmades han av sitt själsliga avfall.

Det var besatthet i tanke, i vision i allt, och hemsökelsen blev än mer skrämmande just därför att den var så koncentrerad, så oavlåtligt fokuserad, så ständigt inriktad på samma sak; Florence ansikte och hennes kropp; hemmet fylldes av töckniga bilder av deras samlag; framför sig såg han inte annat än den obskyra region där denna varelse belägrade hans alla sinnen.

Durtal kämpade emot, sedan tog han till flykten, panikslagen, och försökte utmatta sig med långa promenader, men den smutsiga njutningen följde honom i spåren, satt framför honom på kaféet, gled mellan hans ögon och tidningen han försökte läsa, följde honom till bords, tog form bland fläckarna på duken och frukten. Efter timmar av kamp gav han till slut vika och besökte skökan; och när han lämnade henne var han förkrossad, halvdöd av vämjelse och skam, nästan gråtfärdig.