Hos Mallarmé

bild(1)

Min månad i Grez är snart slut och jag blir tvungen att lämna detta konstnärskloster. En månad som flutit mig förbi snabbare än den på Mallorca. Jag har känslan av att inte ha jobbat på lika bra, kanske är det bara dagarna som flutit ihop mer. Kanske är det effekten av att bo vid en flod, allt blir strömmande och flytande. Och häromdagen satt jag med en besökande väninna på en servering i Fontainebleau och jag insåg att det där känslan av förundran som kan komma över en när man är på resande fot lös med sin frånvaro. Den senaste tiden har jag rest för mycket, jag är mer förundrad när jag till äventyrs är hemma på Långholmsgatan.

Dessutom: en månad fylld av dåliga nyheter från Sverige. Inget är så ohyggligt när ens nära lider. Min egen smärta? Den bär jag gladeligen och liksom insvept i en liten filt närmast hjärtat. Men när de man bryr sig om har det svårt och man dessutom befinner sig långt bort, och maktlösheten understryks av maktlösheten – bespara mig det. Jag går till sjöarna i skogen och kastar smulor till svanarna, tomma blickar mot en lika tom himmel målad i rosenskimmer och akvarell. Vinterglittrande Grez, frost på de gröna gräset och dis som stiger över Loing.

Häromdagen besökte jag Mallarmé-museet som är ett av dessa museer som inrymts i konstnärshemmet. Som i Grez sätter sig ett visst mått av genius i väggarna, över de vitkalkade väggarna i huset vid Seine svävar Mallarmés ande. Jag besökte det när Seldon och jag bodde i Paris 2010, och visst kände jag en viss oro. Att det skulle bli som Musée de Cluny och Damen med enhörningen i december förra året. Jag klarade mig till Mallarmés eget sovrum innan jag nästan helt överväldigades av, det är svårt att beskriva, men: vördnad. Att stå på denna plats där det vackraste, det mest sublima jag någonsin upplevt, skapats. Den vaga melankoli som härskar över dessa rum, men också deras mänsklighet. Hur Mallarmé blir en människa av kött och blod, i de där rummen är det precis som i Mallarmés dikter: en stark känsla av frånvaro, mästaren var här för ett ögonblick sedan han har bara lämnat stumma instrument som ekar med minnet efter en ton.

Att uppleva dikten i det fysiska rummet. Solfjädern med Mallarmés handskrift på. Sjalen han fick av den dyrkade Méry Laurent, den han alltid lade över axlarna när han var hemma (och som märkligt nog matchade min kappa tämligen utmärkt). Jag blir alldeles tårögd och får gå ut i trädgården en stund. går bland fruktträden, går hela vägen ner, diskreta tårar. Och samtidigt ett slags tacksamhet, att skönhetsupplevelser fortfarande kan skaka om mig i grunden. Den sublima känsla som är på en gång oändligt smärtsam och oändligt njutningsfull för att det är så förfärligt vackert. Jag går tillbaka in och studerar Mallarmés bibliotek, memorerar. Läser sedan faksimilutgåvor av 1. La dernière mode (en bok jag varit på jakt efter i evigheter) och 2. Mallarmés samlade verk. Jag läser med fingrarna och låter dem löpa över hans prydliga handstil. Är det en fetischering av författaren, av boken som objekt? Kanske, men faktum är, dikten hade inte varit lika vacker om den haft en dator som upphovsman. Den låg inbäddad i Mallarmés kött, och den är sprungen ur honom, en del av honom och vice versa. Det hissnande i att detta kan tänkas av en människa är en del av upplevelsen.

bild(2)

Här är början på en dikt av Mallarmé som jag arbetade med för länge sedan, men aldrig fick klar:

Ett spetstyg förlorar sig här
I högsta Spelets ovisshet
Likt en hädelse glipan i evighet
Blott visar säng som inte är.

Den samstämmigt vita konflikten;
Mellan girlangen och den själv står slaget
Mot glåmig ruta drivs den i draget
svävar mer än sveper in i skikten.

Château-Landon: à cause du sommeil et a cause des chats

bild 4

15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.

Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.

Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.

Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.

Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.

Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.

”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”

He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.

bild 1(1)

”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”

Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”

Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.

bild 2

”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”

Regnet i Grez

bild

Idag faller regnet tröstlöst över Grez-sur-Loing där jag under januarimånad har glädjen att vistas tack vare Författarförbundets stipendium. Jag har två rymliga rum i det anrika Hôtel Chevillon vid Place de la République. Utöver det även en liten skrivstudio, även om jag hittills har tillbringat större delen av tiden i mitt vardagsrum med utsikt över takpannor och bortom dem floden Loing. I två dagar har jag varit ensam, tidigare stipendiater har hunnit åka, de nya inte ännu anlänt. Alltså har jag spelat Jussi Björling och barockmusik i de stora gemensamhetsutrymmena: salongen, matsalen, biblioteket. Gårdagens solstrålar har brutits genom det målade glaset och eklärerat min hud violett. Så fick jag tillfälle att göra anspråk på platsen, göra den till min med steg genom mina salar. Nästan två dygn som en Lady of the Manor.

Jag påminns om platsens betydelse för anden, hur den sätter sin prägel på sin prägel på sinnesstämningen. Precis som kläder kan orsaka en inre metamorfos, en ämbetsdräkt eller vacker klänning som får dig att räta på ryggen, gör platsen detsamma. Ljudet av mina klackar ekade i salarna, men salarna ekade också i mig. I det vinterbleka morgonljuset gick jag ner till floden och såg den flyta förbi, jag vilade händerna mot balustradens daggvåta sten, noterade anläggningsplatsen. Glädjen att ha en trädgård som mynnar ut i en flod, att där finns resliga träd och buskage som i sommarvärmen lovar svalka och avskildhet. Glädjen i att den ligger i ett medeltida torns skugga, alldeles intill en uråldrig bro. Efter frukosten gick jag längs leriga promenadstigar ut i skogen, till dammar där svanar, så många svanar, gled förbi. Det var sol, men såväl vatten som himmel var grå som stål eller bly, träden gula etsningar i metallen. För mig är svanar för alltid förbundna med staden Brygge: i mig blommade symbolismens blå blomma och jag återvände lätt om hjärtat till Grez.

Här finns en liten affär, ett apotek, en post och en bagare. Man har allt man behöver: jag har köpt vin och bröd men inte skickat något brev. Idag gick jag en mindre promenad, innan regnet, inne i byn. Jag hittade inskriften till Laure de Berny, Balzacs älskarinna. ”Dilecta de Balzac” står det, dilecta: älskade, så kallade han henne. ”Hon var allt för mig.” skrev han vid hennes död. Jag undrar hur det var att älska Balzac, denne store, fumlige, fåfänge man. Lyste hans genialitet i hans blick? Förde han sina stora händer, naglar med sorgkant, lika skickligt i smekningar som med gåspennan?

Idag faller regnet tröstlöst över Grez. Loing grön och obönhörlig, påminner mig om Rhen i mulet väder. Jag är distraherad, mitt hjärta och mina tankar i Sverige där en nära är sjuk. Det är inte som i Verlaines dikt, jag vet vad som fattas mig. Det finns en plats här, lite högre upp i flodkröken som kallas Le Bout du Monde, världens ände, en vild och ogästvänlig plats omöjlig att ta sig till. Omöjlig, och ändå är det där jag är nu. Allt som återstår är att göra det jag föresatt mig att göra under denna vistelse: sluta något slags fred med min egen röst. Imorgon börjar arbetet på allvar.

IMG_7543

Ô la belle vie, sans amour, sans soucis, sans problème

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är den tredje och avslutande delen. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)

Ute på boulevarden hade det börjat skymma. Klockan var dock bara fyra, och restaurangen jag valt ut att dinera på öppnade först vid fem, och man kan ju inte gå äta förrän absolut tidigast klockan sex om man skall behålla någon form av värdighet. Jag gick in på boulevard Saint Germain och orsakade stor förvirring när jag gick in på en H&M. Van vid att visa upp min väska på museer var det dock en nyhet att det även här fanns en vakt som ville kontrollera handväskan när man steg in, mina långsamma reaktioner tolkade han som att jag var turist och obekant med franskan (vilket ju förvisso är sant) men på något sätt lyckades jag svara jakande till att jag var från Brasilien (?) varvid än större förvirring vidtog när han försökte reda ut varifrån (Rio? São Paulo?) och jag svarade Suéde. Ett snabbt och skamset varv genom klädbutiken senare stod jag åter ute på boulevarden och övervägde att gå tillbaka till hotellet. Problemet var bara: gick jag tillbaka till hotellet skulle jag säkerligen äta återstoden av baguetten och sedan inte kunna motivera mig att ge mig ut i staden på nytt. Alltså parerade jag det misslyckandet genom att försöka hålla mig i rörelse, reskassan var nästan slut – att sätta sig på en servering en annan omöjlighet. Klockan närmade sig halv fem, museerna hade börjat stänga. Min promenad hade tagit mig till fontänen på Saint Michel. Jag tänkte: ”kyrkorna måste vara öppna, kanske är det vad jag faktiskt behöver. Att sitta i dunklet på en kyrkbänk.” Så valet: Notre-Dame eller Saint-Sulpice? Jag drog fram mobilen och gick in på församlingarnas hemsidor för att försäkra mig om att kyrkorna faktiskt var öppna. Där jag stod och fipplade med min smartphone kom plötsligt en herre – ovårdad, tandlös – fram till mig. En strid ström ord på en grötig franska jag inte förstod följde, och det tog något ögonblick för mig att förstå att han skällde ut mig. För vad? Jag vet inte, hans rotvälska var obegriplig. Var det något med min kappa, att den var vit och Paris hade sorg, jag borde varit klädd i svart? Eller var det bara min uppenbarelse som provocerade, det röda läppstiftet? En ”grosse putain” var jag i alla fall, han spottade på marken vid mina fötter och gick vidare. Uppträdet hade bara tagit några ögonblick, men jag var ändå illa berörd. Han gick mot Seine, det avgjorde saken, jag vände på klacken och gick mot Saint-Sulpice.

Men jag missade att vika av Odéon och plötsligt hade jag hela vägen bort till Café Flore. Hela dagen hade jag varit i rörelse, jag var trött. På hotellrummet fanns baguetten, jag resignerade, tar ett glas istället för de sista pengarna. Gick inte in på Flore utan valde en bar på måfå, Le Bonaparte, för det fina markiserna. Där satte jag mig ute på terrassen under infravärmen och beställde in en Kir Royal – jag fick in lite chips – det blir en lätt middag ikväll tänkte jag nöjt. Det var bara jag och ett chict amerikanskt par i övre medelåldern på terrassen. De var familjära med kyparen som bekymmerslöst skojade med dem på världens kanske sämsta engelska. Man förstod att de var ett slags stammisar, att de besökte Paris regelbundet och bodde på ett hotell i närheten, att de alltid kom till just den här baren. Utanför sänkte sig natten, det hade regnat en skvätt och stadens ljus glittrade på den våta trottoaren. Hade jag haft en cigarett hade jag tänt den nu, jag nöjde mig med att se på folk som gick förbi. Och långsamt fylldes terrassen – inga matgäster, inte ännu. Vänner, kollegor som tog ett glas – bredvid mig ett par ute på sin kanske andra dejt. Bredvid dem en fransyska och en affärskollega, en amerikan eller kanske skandinav som inte bemästrat de kulturella koderna. Han stod inte ut med intimiteten att sitta sida vid sida, detta det franska i att betrakta varandra ur ögonvrån (tänk själva, alla dessa franska ansikten som gör sig så bra i profil, ett evolutionärt resultat av århundraden på café sida vid sida?) vända mot folkvimlet. Han, amerikanen eller skandinaven, drog ut sin stol så att hamnade framför sin franska kontakt. Genast var kyparen där, det gick inte för sig, tyvärr monsieur, stolarna ska stå som de står. Hellre än att sitta bredvid sitt sällskap bytte de bord till de som står längs terrassens ytterkant, tryggt placerade öga mot öga med bordet mellan sig. Och jag betraktade dem, dem och de andra, smuttade på min kir och kände en vag längtan efter en cigarett. Kollade mina konton, och tänka sig!, en fakturas betalning hade inkommit. Lätt rusig av kiren bestämde jag mig för att äta middag ute på den tilltänkta restaurangen ändå, klockan var nästan sju, man kunde äta middag utan att skämmas, jag betalade för mig och lämnade Le Bonaparte.

Redan hemma i Sverige hade jag googlat rätt på ett lämpligt matställe. Jag ville att det skulle vara vackert, jag ville stiga in i 1800-talet och en jugendmiljö av slingrande linjer och blanka spegelglas. Dessutom ville jag att det skulle vara hyfsat nära hotellet så att jag kunde promenera hem. Det blev brasseriet La Vagenende. Och visst, det var vackert. Men man väntar sig ändå någon slags stämning, ett slags livlighet. Att stiga in i La Vagenende var att stiga in i – jag tvekar och vill inte säga gravkammare, stämningen var död men det var snarare som att det bara vara yta kvar. Det var den där speciella stämning som råder på ställen som lever på gammalt renommé. Interiören är tilltalande, priserna höga, men maten når inte upp till standarden, samma sak med servicen. De enda andra gästerna förutom jag själv var ett äldre amerikanskt par som antingen varit gifta så länge att de inte hade något kvar att säga varandra eller bara inte ville störa den kompakta tystnad som härskade på brasseriet. Eftersom jag var ensam satte kyparen mig vid restaurangens enda bord för bara två personer. Det var bara det att detta bord var placerat PRECIS bakom det amerikanska paret. Vilket betyder att vi tre, restaurangens enda besökare, satt hopklämda i ett litet hörn. Jag blev så ställd att jag inte protesterade, eller sade något avväpnande till amerikanerna för att påtala det lustiga i situationen. Så där satt jag och åt min kycklingfricassé med tryffelpotatismos och ett glas rödvin. En lätt känsla av surrealism, amerikanernas mumlande konversation mellan en rätt och en annan. Det var komiskt, naturligtvis, men jag önskade också att det skulle vara över. Förresten skymde den storvuxne och överviktige amerikanen sikten så jag såg inte speciellt mycket av den interiör jag kommit för att se. När frun insisterade på att äta en efterrätt fick jag hejda en suck. Det kom in några fler matgäster, men den månghövdade kyparstyrkan var fortfarande fler än gästerna. Amerikanerna avslutade sin måltid, strax efter dem gjorde jag detsamma och gick från La Vagenende tämligen säker på att jag aldrig kommer att sätta min fot där igen.

Istället för att gå den stora boulevarden bestämde jag mig för att gå småvägar tillbaka till hotellet. Alltså vek jag av bakom Le Procop i den lilla passage som leder ner till en mindre parallellgata. Just här, i passagen, stod en inkastare som undrade om jag inte skulle äta middag på hans restaurang. ”Jag har precis ätit,” svarade jag undvikande. ”Men det syns inte,” svarade han som om mitt uttalande kommit ur omtanke om mitt midjemått snarare än det faktum att jag var mätt. Men det såg ut som ett mysigt litet ställe och jag ville inte riktigt att kvällen redan skulle ta slut så jag sade att jag kunde tänka mig att ta ett glas om det gick bra. Det gick utmärkt, stort leende, dörren på vid gavel, sätt er här på kanten madame, vad får det lov att vara? Jag beställde in en kir och tog fram lite lektyr. Förutom ägaren, han som så framgångsrikt inkastat mig, arbetade där två unga servitriser som behandlade gäster och ägaren med nonchalant ointresse. Ägaren ägnade sin tid åt nämnda inkastning som han excellerade i, jag var bara en av många som han lyckades locka in, och åt att irriterat avbryta tjejernas konversation i baren och se till att de gjorde sitt jobb. Det var som en roman av Balzac. Nå, jag fick min kir och som tilltugg bjöd han på fågelhjärtan i något slags sås, som vore detta den naturligaste sak i världen. När flickan kom med fatet var jag tvungen att fråga på nytt, förstod jag rätt, är det alltså fågelhjärtan? Det var det. Stärkt av det kulinariska mod jag förvånat alla, mest mig själv, med på Mallorca stack jag tandpetaren i ett av de små hjärtana och tuggade i mig det. Det smakade… tja, kyckling. Jag var väldigt mätt, men lyckades få i mig samtliga fem hjärtan med känslan av att vara en Disney-skurk, en Cruella deVille.

fågelhjärta

Jag insåg också tämligen snabbt att där jag var placerad, längst ut på bänken vid dörren, kunde ägaren byta några ord med mig när han kom in med en inkastad kund, och på vägen ut på gatan igen. Under detta uppbrutna samtal fastslogs att han var halv-grek och halvitalienare, att han inte kunde besöka Louvren då det gjorde för ont att se båda hans hemlands konstskatter stulna till detta främmande land, att jag var väldigt vacker och att det var obegripligt att min man tillät mig att resa ensam. Liksom många andra på den här lilla resan utgick han till en början från att jag var där för klimatkonferensen, jag förklarade att så inte var fallet, att det inte var en jobb- utan en nöjesresa. Detta såg till en början ut att vålla honom visst huvudbry, men sen påminde han sig om att jag var svenska och att man ju vet hur det är med svenskar och frihet – varvid jag fick känslan av att han med ”nöje” nog inte tänkte på den konstutställning jag var där för att se. Nå, jag lät honom komplimentera mitt utseende och bjuda mig på ännu en kir, jag läste vidare i min bok, gjorde några anteckningar om resan så långt. Man serverade mig fler fågelhjärtan, jag tvingade ner ett par. Och plötsligt var kiren slut, jag betalade för en av dem och steg ut i passagen. Restaurangägaren gav mig sitt visitkort: nästa gång ni är i Paris! Jag promenerade mot hotellet och kände mig på något sätt lätt om hjärtat. Stannade till vid Shakespeare & Co. som inte stängd för dagen än, klockan var bara nio. Jag gick in för att titta efter Michel Druons böcker i engelsk översättning men kunde inte komma ihåg hans namn. Istället köpte jag Hillary Mantells novellsamling The Assassination of Margaret Thatcher och gick inte till hotellet där jag packade min väska och läste sedan ut Colettes Chéri som jag haft med mig hemifrån.

Pigg och utvilade vaknade jag nästföljande morgon. Lite sorgsen att det var dags att åka hem. Steg upp, gjorde mig i ordning. Checkade ut, hotelljären undrade om jag varit för klimatkonferensen, och jag: nej, för utställningen på Musée d’Orsay. Hotelljären fann detta utmärkt, det är en bra utställning. Och lade sedan till: ni är alltså alltid så elegant klädd? Och jag, smickrad, tillstod att det var så. Något om att skönhet, en esteticerad tillvaro, gör mig glad och det uppstod något slags samförstånd. Vi småpratade lite till och till slut önskade han mig välkommen tillbaka. Jag gick bort till fontänen på Saint-Michel och åt frukost där på ett litet café: varm choklad, syltbaguette och smörcroissant. Utanför vaknade Paris, handlare öppnade upp sina butiker, bud kom med leveranser, caféets hund, en slags spets, korsade gatan och kissade mot ett träd, väntade sedan in några bilar och kom sedan tillbaka. Istället för att åka metro eller RER bestämde mig för att promenera bort till Place Denfert-Rochereau där Orlybussen går. Detta tillät mig att till en början flanera i min favoritpark Jardin du Luxembourg. Jag noterade nu, vilket jag inte gjort tidigare, att där finns statyer av Frankrikes drottningar och det var en alldeles särskild glädje att gå från staty till staty och känna till namnen, att till och med ha en relation till vissa. Jag är synnerligen svag för tyg skulpterat i sten, det är något med hårda material som ser mjukt och fallande ut. Å andra sidan tycker jag om veck på målningar också, kanske är det för att det är det som skänker motivet liv: ett veck, en liten rynka. Jag kände mig loj, som hade den längtan och brist som byggts upp de fyra långa åren utan Parisbesök stillats. I denna stad vars åldrar aldrig är långt borta, inte heller dess litterära världar som jag trivs så bra. Denna stad där jag alltid är ensam, där jag aldrig är ensam.

drottningar

”Et parleray des six sens, cinq dehors et ung dedans qui est le cuer.” – Jean Gerson, 1402

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 2. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)

misere

Det är inte så mycket folk på museet, men det är ändå trångt i utställningen Splendeurs et misères bordellröda små rum. Det är en fin bredd, allt från de stora målarnas bilder av horor och kurtisaner, till flickornas egna visitkort och polisprefekturens register. Det är också bra, informativa texter – jag tänker i Sverige hade de varit mer moraliserande, avståndstagande. Här är det sakligt och litterärt, prostitutionens alla sidor visas upp: från den möjliga klassresan till lyxlivets konkubinage till medicinska modeller av syfilisanfrätta kroppsdelar. Och jag frågar er, har man verkligen levt innan man stått i ett trångt litet rum tillsammans med femton tyska pensionärer och sett på pornografisk film från 1908? Höjdpunkterna? För mig var det föga förvånande det som rörde demi-mondens aristokrati, de stora konkubinerna: ”les grandes horizontales”. Deras puderdosor och piskor, La Païvas säng och skåp, deras porträtt och bilder. Flera Felicien Rops och en Gustav Adolf-Mossa som jag inte sett i verkligheten förut. Gervex Rolla hade jag visserligen sett förut, men jag tycker så mycket om den och kände den här gången som doften av vit heliotrop i näsborrarna och i örat ringde de Mussets verser:

Rolla se détourna pour regarder Marie.
Elle se trouvait lasse, et s’était rendormie.
Ainsi tous deux fuyaient les cruautés du sort,
L’enfant dans le sommeil, et l’homme dans la mort !

I dikten berättas historien om den unge borgarsonen Rolla som förskingrar sitt arv på spel och sin älskarinna, den unga Marie, tills han inte längre ser någon annan utväg än att ta sitt liv med gift. Gervex målning skildrar ögonblicket där insikten slår Rolla: utanför vaknar Paris, älskarinnan ligger loj på bädden efter en natt av vällust. Han: desillusionerad, allvarlig, kanske ångerfull. Hon: ännu oskyldig, ovetande. Tavlan gjorde skandal, inte på grund av den avklädda kvinnokroppen – det var man van vid – utan för att de hastigt slängda klänningslivet i förgrunden antyder att det är en prostituerad som avbildas.

GervexHenri_Rolla

Lite uppskakad blev jag i ett av rummen, när man plötsligt hörde ett avlägset muller. Som en explosion, tänkte jag, nu, nu smäller det. Vi sneglade på varandra, vakterna tycktes försvunne. Kollade Twitter och någon nyhetssida, dålig mottagning därinne, i d’Orsays salar. Jag ska inte ljuga, jag behöll inte min kallsinnighet. Jag gick snabbt genom de sista salarna, ut i den stora salen, inte det upprörda sorl som jag trott mig urskilda, bara en helt vanlig dag på museet. Jag bestämde mig för att gå ett varv till, om inte annat så ser man alltid nya saker när man går en andra gång. Och mycket riktigt, även om det var fler besökare nu (men fortfarande nästan uteslutande pensionärer och asiater) såg jag nya detaljer. När jag nådde de där salarna hörde jag samma muller. Den belgiska pensionärsgruppen som jag nu hamnat i utbytte oroliga blickar tills en man vände sig till sin fru: det måste vara metron. Och jag andades ut, naturligtvis, metron.

***

De röda rummen med de små pornografiska fotografierna, alla denna Toulouse-Lautrec, Degas Absintdrickerska, Picasso – jag betraktade dem alla intresserat (okej, kanske inte Picasso och hans modernistiska fränder) men utan att beröras i grunden. Vi får påminna oss, de senaste utställningar jag har besökt har alla vara symbolistiska och upplevelserna så överväldigande att jag blivit tvungen att gå ut. Den effekten kan jag inte påstå att Splendeurs et misères hade på mig – men det var en njutbar upplevelse och jag köpte några böcker i souvenirbutiken bland annat Mallarmés brev till Méry Laurent. (Jag drömde sedan att jag var Méry och förutom att rita små svalor (som verklighetens Méry Laurent) i mina brev till diktaren skrev jag små verser: Stéphane, vilsne profet/stumme siarpoet etc.) Jag inhandlade även absintpastiller och absintchoklad, men inte absintfontänen för 399 euro. (Av butiksbiträdenas samtal förstod jag dock att, de även dem ganska dyra, absintglasen sålde bra.) Jag gick dock ett litet varv i det övriga museet också, eller, ja, jag gick till symbolisterna. Och därifrån tar jag med mig intrycket av Gustave Dorés L’Énigme. Ett slagfält, 1870 års krig mellan Frankrike och Preussen, döda kroppar och en ängel som bönfallande klamrar sig fast vid en kylig sfinx. Slagfältets obegriplighet, dödens och dödandets obegriplighet: varför gör vi detta mot varandra? Sfinxen förblir outgrundlig. När tavlan såldes åtföljdes de av Victor Hugos versrader: « Ô spectacle ! ainsi meurt ce que les peuples font !/Qu’un tel passé pour l’âme est un gouffre profond ! »

L'Enigme_de_Gustave_Doré

Klockan är halv ett och jag lämnar d’Orsay bakom mig. På en gångbro över Seine slår jag mig ner på en bänk. Ett par amerikaner är på väg över, de oroas av hur bron skakar när båtar passerar under. Paris är grått; dess hus grå, dess kyrkor, dess flod, dess himmel. Det är som en dikt av Verlaine, en grå, men rosatonad, melankoli som flyter fram och ibland gnistrande ljusreflexer på dess yta. Så föreställer jag mig Verlaine, och jag tänker så passande ändå att hans namn rimmar på Seine.

***

I Tuilerierna är allt kalt och bart. Nästan inga flanörer, någon enstaka turist med selfie stick och många joggare, ensamma eller i grupp. När jag flyttade till Paris, för en evighet sedan, var det i januari och Tuilerierna såg ut precis såhär. Jag minns att jag blev besviken, utan sin grönska och sina flanörer är parken bara sand och hårda stammar. Men kring var och varannan klänger numera ett minne och nu njöt jag av ödsligheten. Vid dammen fanns lite folk, barn som sprang, någon styrde en båt över vattenytan. Men också: soldater i full mundering med automatvapen. Tryggheten att de fanns där. Vid Louvren höll man på med någon renovering, jag gick tillbaka till Seine och botaniserade i bokhandlarnas gröna lådor, de få som hade öppet denna decemberdag vill säga. Ett numrerat, sällsynt exemplar av Jean Lorrains Monsieur Phocas. Om jag bara haft råd… Men jag köpte väl Pierre Jean Jouves Histoires sanglantes och anförtrodde bokhandlaren att jag är i färd med att översätta Jouves Paulina 1880. Så roligt, till vilket språk, undrade han. Svenska. Och han berättade om sin kärlek till Skandinavien som han besökt på 70-talet i minivan. Finland var inget vidare, det var bara långa vägsträckor och sjöar. Mycket vackert, men deprimerande men Stockholm var underbart. Han älskade Strindberg och hade hela Strindbergs dramatiska verk i fransk översättning. De franska översättningarna är mycket bra, försäkrade han mig. Han introducerade mig för en stamkund som plötsligt dök upp (”Den här unga damen översätter Jouve till svenska!”) Vi utväxlade ytterligare några ord om Strindberg och Ibsen varvid jag fortsatte längs Seine.

kyrka

Inga fler fynd, något hungrig, gick jag över till Île-de-la-Cité där jag visste att det finns ett litet crèpe-ställe som är helt okej. Köpte en crème och en baguette stor som mitt lår. Satte mig som vanligt i den lilla parken bakom Notre-Dame och åt min crèpe, halva baguetten. Lite längre bort spelade någon gatumusikant dragspel, jag slöt ögonen och alla träden sköt skott, bladen sprack upp, trädkronorna blommade och luften fylldes av en tung parfym. Den här staden, tänkte jag, alltså den här staden. Jag öppnade ögonen och såg upp mot Notre-Dames strävbågar. Eftersom det är fri wi-fi i alla Paris parker passade jag också på att läsa min mail då av beskedet att dikterna jag på vinst och förlust skickat in till Lyrikvännen refuserats. Kände hettan på kinderna, handflatorna brände och jag tryckte dem mot den svala bänken. Denna bänk som i sin tur figurerar i Paris-romanen som refuserades av, tja, alla, när jag skickade in den för ett par år sedan. Är det inte väldigt grymt, tänkte jag och höll blicken fäst på marken framför mig, är det inte grymt, nästan utstuderat perverst, att jag ska finna sådant nöje i att göra något jag uppenbarligen gör så dåligt? Nej, nöje är fel ord, för skrivandet är hårt och slitsamt arbete, ibland smärtsamt och ångestfyllt. Så låt mig omformulera: varför detta kall när jag är så förfärligt olämpad för det? Varför tvånget att utsätta mig för min egen medelmåttighet?

Något nedstämd gick jag tillbaka till hotellet och lämnade av böckerna jag köpt. Laddade mobilen, vilade en halvtimme. Vaknade till full av ny energi och tillförsikt. Tänkte hinna ännu ett museum och valde min favorit Musée de Cluny på blvd Saint-Michel. Promenaden upp till museet så välbekant. här brukade vi ta bussen hem när vi bodde i Paris. Vi köpte en smörgås eller crêpe och satt i den gömda trädgården bakom där växtligheten är djungellik och luften full av märkliga flyginsekter. En känsla av ”mina kvarter”. Fick jag bo vart som helst i Paris skulle det vara några kvarter bort med utsikt över les Arènes de Lutèce. Medeltidsmuseet, jag älskar den lite anonyma byggnaden, de gamla romerska baden. Betalade min entré och gick in. Men jag var rastlös, förväntan skyndade mina steg. Jag såg fram emot Damen med enhörningen och jag såg fram emot effekten dessa tapisserier har på mig. Min blick gled över de målade kyrkfönstren, helgonstatyerna, korsen. En känsla av vitt, det luktade som i en kyrka, jag kände mig som på väg in i medeltiden – jag ville till Damen, till en kvävd snyftning i bröstet, till att få sina sinnen liksom utslagna och invadera av något, något stort och främmande. I min iver råkade jag ta en genväg – ett misstag! Dessutom var rummet med med de stora gobelängerna precis före Damen stängt för renovering. Alltså blev vandringen allt för kort, känslan hade inte byggt upp tillräckligt och plötsligt stod jag inför Damen, enhörningen och lejonet. Mina sinnen invaderades in, jag stördes av att jag kommit in i rummet från fel håll. Jag satte mig och betraktade tapisserierna – upptäckte nya detaljer, studerade hantverket, läste informationsanslagen. Försökte tvinga mig till begrundan: kontemplerade vapnet, studerade sällskapsdamens slöja. Satte mig framför den sjätte, den mystiska och mindes min förundran, lockelsen de där orden brukar ha på mig. A mon seul désir – till mitt enda begär: löftet om en annan värld, kanske förlorad, men ändå verklig. En värld där orden är laddade med innebörd och mysteriet är ett mysterium man är införstådd med. A mon seul désir – hjärtats gåta, gesternas symbolik, vad gör aporna på tapisserier, den unga enhörningen, figurernas storlek… allt gåtor och studier i skönhet men jag kände mig torrögd och, kanske inte oberörd, men inte som vanligt drabbad i grunden. En familj kom in, mamma, mormor och två barn som hette, jag är helt ärlig, Arthur och Tristan! På medeltidsmuseet, i rummet med Damen och enhörningen! ”Det här är en tapisserie”, sade mamman. ”Vet ni vad det är?” En av pojkarna, mycket allvarlig: ”Det är där man gör bakelser.” Mamman: ”Vad? Nej! Du tänker på en patisserie (konditori), det här är en tapisserie.” Jag satt kvar en stund, men insåg snart att ingen känsla skulle komma över mig.

kapell

Så jag fortsatte vidare in i museet, förbi biktstolar i mörkt, glänsande trä. Anade man lukten av rökelse, ett violett ljus genom rosettfönster. Nyss lästa ord ur Joseph Roth Kapucinerkryptan kom för mig: – Den romerska kyrkan […] är det enda som ger form och bevarar formen i denna ruttna värld. Man kan säga att det är en behållare för form. Kanske hade min förväntan inför Damen och enhörningen varit för stor, kanske var det den som omöjliggjort känslan. Nu steg jag ensam in i det gotiska lilla kapellet och lyfte blicken mot dess spetsbågar. Estetiskt sublimt, ja!, och jag väntade på den andra känslan, den av helighet. Väntade… Mitt inre förblev stumt. Jag gick ett varv i det lilla rummet, såg mot fönstren, ornamenten, helgonen och Frälsaren. Och ändå: stum och likgiltig. Som en sträng brustit i mig, som om tonen aldrig skulle höras mer. En lätt panik började röra sig i mig. Tänkte: det är den där förbannade katedralen i Palma. Besöket där i oktober fyllde mig med svart rök, infekterade mig. Jag gick i katedralen bland turister, vissa med audio guide andra ointresserat strosande, lekande och högljudda barn, skolklasser på utflykt och den spanska pråligt guldiga estetik som inte tilltalar mig det minsta. Jag fick som känslan av att detta hus är tomt och dött, allt heligt har övergett detta rum. Övergett eller jagats på flykt? Ett dött, heligt djur och vi äckliga skalbaggar som krälar på dess kropp där gnistan släckts. Myror på en ruin, lika oförstående inför det bortomvärdsliga som myran. Och de, insekterna, inser inte ens vad som gått förlorat! Vad kände jag? En stor förlust kanske. Det lugn, den känsla av helighet som brukar komma över mig i kyrkor lös med sin frånvaro – jag skyllde på turisterna och sorlet och allt det där spanska. (Och sedan, när jag äcklad tvingats gå ut och inväntade mitt sällskap på en liten servering efter att ha gått två varv kring katedralen för att lugna ner mig lite, insåg jag naturligtvis det högmodiga i dessa tankar. Vem är jag att döma! Förlusten, min uteblivna upplevelse – den var min egen.) Men nu, här, på en av de mest laddade platser jag känner till: fortfarande ingenting. Där känslan brukar infinna sig: lika tomt som i den där förbannade katedralen i Palma. Inte nödvändigtvis för att kapellet inte längre förmedlade det, utan för att jag inte längre var mottaglig. Jag har alltid sagt att jag är född tvivlare, och jag har sagt det inte utan stolthet, att den del av själen som tror är sönder i mig. Men något fanns där, något som uppfattade sakrala stämningar det insåg jag nu när också den var borta. Insikten kom med något som liknade panik. Medeltiden, de heliga rummen stängda för mig. Mina händer darrade.

De följande rummen såg jag med oseende ögon. Guldföremål. Moderna tolkningar av Damen och enhörningen av konstelever (jag behöver knappast nämna hur irriterad jag blev av detta inbrott av samtid i den medeltid jag kämpade så hårt för att närma mig.) Bruksföremål – sådant tråkar alltid ut mig. Slevar och kärl. Ett slags spel. Vem bryr sig. Och så, det sista rummet ägnat det militära. Nu ska sägas att det mesta inom detta område nog finns på Armémuseum borta vid Invaliderna, som jag dock aldrig besökt, men i detta lilla rum fanns ändå lite rustningsdelar, till riddare och hästar. Några svärd och bland dem: ett tempelriddarsvärd. Nu ska sägas att jag den här hösten väckt liv i mitt slumrande Graal-intresse och åter läst in mig på Arthur-legenden (allt började med serien Wolf Hall om ni minns, som fick mig att lämna 1800-talet och ge mig av mot 1500-talet, en rörelse som sedan alltså fortsatt vidare bakåt). Från Graal-riddarna har jag sedan rört mig till Tempelriddarna (vilket bara delvis har att göra med att det fanns en trevlig liten butik med såväl svärd som dräkter i Valldemossa) och börja läsa in mig även på detta ämne. Nå, så nu stod jag alltså inför Tempelriddarsvärdet och det gick som en elektrisk stöt genom mig som väckte medeltiden till liv inom mig. Jag fylldes av detta svårgripbara och svårförklarade som på en gång är ett slags förståelse som ett slags vördnad. Det var i ärlighetens namn inte så starkt som andra gånger, men det var där och det var nog.

I museets souvenirbutik försökte jag sedan välja ut en bok att köpa med mig, men eftersom där fanns för många som intresserade mig ungefär lika mycket blev det så att jag till sist gick därifrån tomhänt. Istället promenerade jag över boulevarden till bokhandeln Gibert Joseph. Skönlitteraturen fanns fortfarande en trappa upp, men själva våningsplanet hade möblerats om och 1800-talslitteraturen bytt plats – vilket gjorde mig fullkomlig desorienterad till en början. Jag fann ingenting av Jouve som jag hade tänkt så efter mycket botaniserande köpte jag till slut bara en liten volym av Rachilde. Förutom Rachilde-boken var dock besöket inte fullkomligt bortkastat då jag gjorde en annan upptäckt. Vad har George R. R. Martin, Nicolas Sarkozy och Vladimir Putin gemensamt? Jo, på samtligas lista över favoritförfattare hittar man den franske författaren Michel Druon och hans sju långa volymer långa romanserie Les Rois maudits som handlar om det franska kungahuset under 1300-talet. Nämnde George R. R. Martin har angett den som en inspiration till hans A song of Ice and Fire – ett slags verklighetens motsvarighet till hovintrigerna i Westeros. Hur romansviten börjar? Med tempelriddarnas åldrade stormästare Charles de Mornays avrättning och förbannelse över de franska kungarna. Och sedan går det utför. Boken på Gibert Joseph var dock en samlingsutgåva med alla sju böckerna i och tunna bibelsidor. I pockethyllan saknades första delen så jag gjorde en mental anteckning om att beställa böckerna så fort jag kommit hem – kanske i engelsk översättning eftersom Knight Templars klingar bättre än Templiers.

böcker

Do you remember Paris?

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 1.)

Hur var Paris, Hillevi? Tja, Paris var Paris. Paris var nöjet att resa, och att resa på egen hand. Det var kort, ett ögonblick bara – så mycket bättre då det kunde fyllas till bristningsgräns. Inga transportsträckor, inga gråa stunder: intryck på intryck. Inför mina resor förbereder jag mig alltid mycket noga. Dels avskyr jag att packa, dels har jag liksom som en föreställning om vistelsen som jag sedan iscensätter. Alltså bestämmer jag gärna vad jag ska göra vilken dag (vad besöka, vilka vägar ta) och kan utifrån detta välja passande klädsel. Alltså köper jag också gärna nya kläder att ha till resan, om jag mot förmodan köper något på själva resan sparar jag det i regel till ett annat tillfälle. Resan präglar på detta sätt de nya plaggen samtidigt som plaggen präglar resan. Vidare gör jag gärna i ordning en playlist som jag spelar i högtalare på rummet eller i hörlurar på stan. En bra resa är en perfekt balans mellan planerade mål och äventyr.

Så Paris: vita kappan från Zara, svarta handskar, en mönstrad sjal, måttlig klack på skorna för att kunna promenera, tunna strumpbyxor; kimonoklänningen med fåglar, figurnära svarta med vitt vallmomönster och svart sammetsklänning att resa hem i; det vanliga röd läppstiftet (Chanel) och den nya, besvikelsen!, eyelinern (Dior); till natten: svart siden och skir, rosa penjoar; smycken: pärlor och art deco. Där var premissen.

***

Orly var trist, men det är något i luften, en atmosfär kanske – det är något med ljuset som liksom är lite grått – och man vet att man står på fransk mark. Det är som en lättnad och jag tog bussen in till Montparnasse. Promenad. Visste ni att nederländska ambassaden låtit skriva hela Rimbauds dikt Le bateau ivre på Rue Férou vid Saint-Sulpice? Är det inte charmerande, vittnar det inte om hur underbart det här landet, den här staden är? En främmande nation bestämmer sig, vi vill hedra den här poeten. Folk, många!, donerar pengar för att göra det verklighet. Och man gör det inte hos sig, i sitt land, man gör det i den främmande nationen. På Rue Férou, varför? För att Rimbaud deklamerade dikten för första gången på den restaurang på Place Saint-Sulpice och att de tänker sig att vinden blåste från torget upp för Rue Férou (varför man läser textstyckena från höger till vänster). Så nära, så självklart är det poesin och det förflutna här. En vän tar mig med och visar: ”det har hänt saker sedan du bodde här, vad roligt att få visa dig något nytt.” Så inte heller är dessa, vad ska vi kalla det, offentliga utsmyckningar?, något som går obemärkt förbi, parisarna noterar och ser, visar upp för de utsocknes. Och jag, som inte varit här sedan 2011, förförd, förälskad på nytt.

Senare, det är fortfarande tisdag, sitter vi på en uteservering och dricker kir på sauvignon blanc och björnbärslikör. En kvinna snubblar och faller handlöst. Ett tiotal personer kommer till hennes hjälp, hon har slagit upp knät, snyftar. Två av brasseriets servitörer bland de som hjälper, man sätter henne på en stol på serveringen, hennes shoppingpåsar placeras på stolen bredvid, man förhör sig om hur hon mår, om inget gått sönder, en servitör bjuder på ett glas vin, man skingras, kvinnan har samlat sig, smuttar på sitt glas. I mig en stilla värme som är lika delar kir på fastande mage som den rörande omtanken främlingar emellan.

***

Jag hittar fram till mitt hotell som ligger mitt emot Notre-Dame. Vinet och likören har gjort mig på svindlande glatt humör, jag hittar inga franska ord för ”Check in”. Hotelljären svarar på engelska, jag säger det går bra på franska, jag fann bara inte ordet för ”check in”. ”Le ’check in’ madame? Le check in det är ju le ’check in’ på alla språk!” Jag rodnar och tar min nyckel upp till första våningen och ett rum med ett häpnadsväckande, myllrande och förtjusande blommönster. Tar av mig kappan, klockan är fem på eftermiddagen. Jag tänker: vilar en halvtimme och sedan går jag ut och äter middag – ätit har jag inte gjort sedan planet där jag hade med mig en smörgås hemifrån. Sträcker ut mig och känner mig trött och lite yr, vilan kommer göra det bättre. Alkoholruset viker undan, men på det kommer migränhuvudvärken. Jag stapplar upp, även om egentligen vet att tabletterna ligger hemma på toalettbordet, där lade jag dem för att packa ner dem i ett annat fack i väskan, men aldrig gjorde. Kollar facket, kollar också alla andra fack – de är inte där. Tillbaka till sängen och nu är den välbekanta och fruktade värken bakom ena ögat där: om jag bara vilar… tänker jag matt men vet samtidigt att det förmodligen kommer bli värre innan det blir bättre. Hatar Paris i den stunden. Hatar Paris för att detsamma hände första kvällen när jag var här 2011. Två timmar av smärta. Hade jag en sked skulle jag trycka ut mitt öga och sedan gröpa ut hjärnan, gröpa skallen tom och ren. Illamående, men jag vet att jag borde äta, att matbristen är en del av anledningen till besvären. Ett apotek, en huvudvärkstablett. Bara tanken på att behöva gå ut, släpa mig ner för trapporna, ut i staden, gör mig helt gråtfärdig. Klockan är åtta och det värsta är över, krönet är passerat. Jag går upp, tvättar av sminket och klär om till nattlinne och penjoar, kryper ner i sängen. Har ont, somnar.

hotell

Klockan åtta morgonen därpå vaknar jag som en ny människa. Huvudvärken framstår lika avlägsen som en dålig dröm. Jag är inte ens speciellt hungrig – trots att det gått nära 24 h utan mat känner jag mig snarare vederkvickt och lätt. Paris är morgonkyligt, men jag går med kappan öppen. Går små bakgator och sedan upp till Boulevard Saint-Germain. För frukost går jag till Café de Flore, mindre för att det skulle vara en personlig favorit och mer för att det är något jag känner till. Livligt som alltid, beställer in te, färskpressad juice, de har ingen brioche kvar, så det blir en croissant. Sysselsätter blicken, hjärnan med att läsa Verlaine. I båset bakom mig sitter två franska förläggare och håller hov. De hälsar på bekanta i caféet, här ses man så att säga ”över borden”. Jag läser min Verlaine, ljudar poesin tyst för mig själv för att höra rytmen, melodin, och lyssnar med ett halvt öra på samtalet som pågår bakom mig. ”La France est un pays de blaireaux” (Frankrike är ett grävlingsland, grävling är, som jag förstår det, en term för en osympatisk, dum, konformist?) deklameras det. ”Den franska samtidsromanen borde börja med raden: ’Je suis blaireau’ (Jag är en grävling)” – och på detta följde en ordväxling som jag inte riktigt hängde med i men där den ena parten ständigt slängde ur sig ”ils sont blaireau” eller ”le Français est un blaireau, c’est tout blaireau” och dylikt.

flore

Ett par kom in, mannen kände tydligen förläggarna och han satte sig med dem för att växla några ord emedan hon, sedan kindkyssar utväxlats, satte sig vid ett annat bord. Hon, i 50-55-årsåldern, mycket chic, mycket rak och blond page, basker, dubbelknäppt liten jacka i arméstil, kort, veckad kjol och långa, snygga ben. Välmanikyrerade händer och ringar, en röd liten mun och för mycket mascara, hon drack sitt kaffe koncentrerad – ingen mobil, ingen bok – bara hon och elegant väntan tills mannen kom tillbaka till henne. Samtidigt kom en herre – kort, tämligen mörk, tydlig spansk brytning – fram till de båda förläggarna: ”Mitt namn är XX, vi hade stämt möte här klockan tio.” Förläggarna viker undan sina tidningar, inget tal om grävlingar nu, de svarar tvekande som måste de leta i minnet: XX? Jo, det stämmer nog. För all del, slå er ner.” XX tar plats framför dem. Detta är värt att notera: i Paris sitter man i regel bredvid varandra, par som sitter mitt emot varandra känner inte varandra särskilt väl, eller så är de turister. I Paris ser man varandra i profil som mest, man betraktar människorna som går förbi på trottoaren. Också herrn med page-damen satte sig familjärt vid bordets kortända när han talade med förläggarna. Men inte XX, han sitter framför dem som ett barn inför herrar magistrars kateder, han presenterar sig igen: ”mitt namn är XX. Jag har skrivit den här boken.” Ur sin väska halar han upp något som ser ut som ett akademiskt- eller egentryck. Jag lyssnar bara med ett halv öra, Verlaine ber om min uppmärksamhet. ”Den handlar om Franco. Ni förstår, Franco var i själva verket inte fascist.” Sade han verkligen i det eller är det jag som fyller i minnet. ”Jag skriver om Franco…” Men hur var fortsättningen? Sade han inte något om fascismen, det vore ju, om inte annat, logiskt? Men jag har slutat lyssna, det är jag och Verlaine nu och till frukostens slut. Dags att gå vidare. Jag betalar, och lämnar 3 euro i dricks (servitören hade ett charmerande skägg, jag tänker på min man och saknar), ”Det hade ni inte behövt, Madame”, säger han genuint förvånad. ”Nej, men jag ville”, svarar jag och går. På Boulevard Saint-Germain hinner jag gå tio meter innan en knapp lossnar från min kappa. Jag hör dess fall, går tillbaka några steg och hittar den. Munter till sinnes fortsätter jag nöjd över att hittills klarat dagens situationer på ett tillfredsställande sätt.

Jag kan inte gå sista biten längs med Seine som planerat. En polisman säger åt oss gångtrafikanter att vända om, vägen är avspärrad. En herre som står och väntar vid en busshållplats får svaret: nej, bussen kommer att dröja. Mannen svär inte, blir inte arg, han suckar och kastar ett öga på klockan, tar upp sin resväska och börjar springa mor Boulevard Saint-Germain där bussarna rullar obehindrat.

***

Det är på Musée d’Orsay, hos säkerhetsvakten som vill titta i min handväskas alla fack (”Kan ni öppna, Madame?”), som jag inser att jag på de fyra åren jag inte bott här gått från att vara en solklar Mademoiselle till en lika solklar Madame. Jag vet inte riktigt hur känna mig, gammal? Försöker trösta mig med att jag nu utan hämningar kan börja bära chanelaktiga dräkter och liksom kapitulera inför min egen damighet.

La mort de princesse de Lamballe

Death-of-the-Princess-De-Lamballe-by-Leon-Maxime-Faivre

Hennes hud lyser vit mot den smutsgrå parisiska gatan. Trots att hon är naken är det något kyskt över henne; en ängel fallen från skyarna. Prinsessan de Lamballe föll offer för revolutionen innan drottningen vars förtrogna hon varit. Inför tribunalen den 3 september 1792 svär hon gärna sin kärlek till frihet och jämlikhet men vägrar betyga sin avsky för kungen och drottningen och monarkin. – Emmenez madame, avslutas den hastiga rättegången och prinsessan kastas ut på gatan där en grupp män slår ihjäl henne på ett par minuter. Kanske blir hon också våldtagen, kanske skär de bort hennes bröst. Kanske sätt hennes huvud på en påle – tas huvudet in till närliggande café där det skändas ytterligare? Tas det till en frisör som friserar det för att det ska bli igenkännbart bortom tvivel? Sätts det upp under drottningens fönster, ropar massan åt drottningen att kyssa sin förtrognas kalla läppar (en sista gång, rykten florerade om de båda kvinnorna)?

I Leon Maxime Faivres målning har en liten folksamling samlats kring den döda kroppen. Hon är avklädd men kroppen inte skändat, våldet och larmet ligger som en fond, inga drag urskiljbara bara vapen och en formlös massa som fyller den trånga gatan. Är det de som dödat henne? Rör sig våldet bortåt, eller har det bara dragit sig tillbaka för ett ögonblick och hotar att skölja över oss igen som tidvattnet efter ebb? Eller är det de personer som står i förgrunden, en äldre man håller ett svärd, som dödat prinsessan. Har de stannat upp, plötsligt drabbade av våldshandlingen och den meningslösa döden. Hade man inte vetat sammanhanget hade man nästan kunnat tro att hon tagit sitt liv, fallit från ett närliggande fönster – det är den sortens folksamling. Ett avvaktande ”vad har hänt”, ett slags vördnad över det som ädlats av döden. En äldre kvinna gör en gest mot kroppen, kastar ett ord mot männen som lutar sig fram, ett förebrående? Ett alla mödrars: varför? I barnets ansikte finns ingen nåd, ingen medkänsla, han bär redan revolutionshättan.

Den nakna kroppen, trots det uppenbart dött stirrande ansiktet är det lätt att se det som modell: ännu en skön kvinnokropp på en målningen. Kan vi beröras av den? Tygtrasorna vars färg rinner ur hennes kropp som blodet? Nej det är de prydliga skorna, de vackert snörda damkängorna som får det att hugga till i bröstet på mig. Hon går från att vara naken till brutalt avklädd, det är skorna på hennes fötter som gör henne till nyss levande.