Sekelslut, skrivna i terror och blod

1ermai1891

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.

På tåg genom Europa

Jag vill inte nödvändigtvis hävda att det är en åldersgrej. Trots att man plötsligt bara är ett par månader från de trettio (en sträcka jag tillryggalägger som en katolik på pilgrimsfärd, trappan upp till altaret krypande på knä) kan man helt oberoende av detta faktum reflektera över sitt liv och hur man lever det. Kanske har det snarare att göra med att jag det senaste månaderna tillbringat allt mer tid på brödjobben och bara skärvor med det där som jag borde ägna mig åt. Det enda som ger verklig lindring åt livsledan. Så outhärdligt att vara fången i sin egen tillvaro, att aldrig kunna forcera tillvarons gränser. Så outhärdligt att inte finna ron att släcka sitt eget cogito och ägna sig åt det enda verkligt värdiga: eskapism.

Så jag jagar tidsskärvor, men inget blir översatt, inget skrivet – och själen blir blytung och skrumpen. Och de framstår som så tydligt när man får distansen. I kroppens rörelse blir också tanken rörlig, och jag minns hur detta är och har alltid varit mitt ideal.

Det är ett liv i frihet, så befriat ifrån ett jag man kan komma. Jaget cementeras av den andras blick, så får det sina givna konturer. Den ensamme resenären glittrar hastigt förbi i något medvetande, det finns en flexibilitet i vad som förmedlas. Resenären är således inte så nära man kommer ett schopenhauerskt senterade öga vars enda funktion är att låta världen som föreställning uppstå och manifestera sig – resenären låter sin egen figur uppträda i tavlan, kontrollerar den och anpassar den. I den mån det är möjligt upphör den att vara subjekt. Att underkasta sig upplevandet, det är att komma världen och tingen närmare – närmare själva sinnligheten. Självutplåning och njutning finner man alltid i samma andetag. (Baudelaire hade kallat det ruset, och det står er fritt att välja medlen: konst, sex, religion – hur du når din extasen är mindre viktigt, oavsett är du i extasens ögonblick utplånad.)

Jag ger er bilden: ett liv inte utan ägodelar, men med nya ägodelar. En ny stad, nya boutiquer, en kasse med ett par hopplöst dyra klänningar. Dyra? undrar ni. Naturligtvis, ting av skönhet och kvalitet. Men också: att uppskatta deras värde, utan att fästa sig vid dem. Asketism är inget för oss, vi vill inte frigöra oss världen – vi vill närma oss den tills gränsen mellan den och oss utplånats. Och om man nu skall vara ett ting, kan man lika gärna vara ett vackert ting – inte sant? Lära känna varje ny plats, utforska dess särart. Finna det sublimaste den har att erbjuda och låta det manifesteras i vårt sensibla sinne. Storslagna landskap eller mästarmålare, javisst! Men också, rätt bok på rätt uteservering med rätt kappa på. Rätt parfym i rätt bar med rätt champagne i glaset (det är Veuve Clicquot, det är alltid Veuve Clicquot). Rätt musik i högtalarna på rätt hotellrum med rätt utsikt. Etcetera., etcetera.

hillevihellberg

Ett lyckligt liv? Lycka som sådan existerar inte. Lyckoforskningen visar att man oavsett omständigheter vänjer sig. Ett par miljoner på banken eller falukorv till middag i kväll igen – spelar mindre roll, efter två veckor försvinner lyckokänslan efter en förändring till det bättre. Och sedan, hur eftersträvansvärd är lyckan? Är det inte ganska tråkigt som ideal, finns inte där intressantare sensationer. Det lyckliga livet, är det inte det egentligen det förnöjda livet och därmed också det tråkiga livet? Förutom att vara omöjligt kräver lyckan något slags trygghet, och har man blandat in trygghet i sina önskningar kommer den snart bli ändamålet och besluten försiktigare och försiktigare. Hellre ett fullt liv, ett liv så stort det bara kan bli. Hellre dra av sig huden och trycka sig, blödande, mot världen.

”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång

`I am half sick of shadows,’ said
The Lady of Shalott.

Ni vet hur man ibland snubblar över något som man en gång intresserade sig för – man undrar häpet: hur kommer det sig att jag inte tänkt på detta den senaste tiden? Hur kunde det falla ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte tänker mer på The Lady of Shalott? Tennyssons dikt är sublim, det effektfulla omkvädet som återkommer likt en poesk korp, den medeltidsromantiska inramning – omöjlig att föreställa sig annat än pre-rafaelitisk – och den alltid lika förtjusande bilden av den vackra döda i vattnet (oavsett om det är nämnda Lady, Shakespeares Ofelia eller en Seines inconnue).

waterhouse-the-lady-of-shallot

Jag började förhållandevis tidigt att intressera mig för Arthurlegenden. Vilket bara delvis har att göra med tonåringens svärmande för sagor och medeltid. Riddare, Sagan om ringen och Avalons dimmor – visst där har jag mina rötter. Det fanns också en lockelse i att läsa riktigt gamla texter, litteraturens förmåga att överbrygga tidsavstånden och jag tog mig igenom en Malorys Le Morte d’Arthur och en del sekundärlitteratur. Då mest intresserad av undergången och Mordred-gestaltens parricid. Och från det vidare mot de renhjärtade riddarna och den heliga graal – en väg som så småningom ledde till Lohengrin, Wagner och min favorit, ”le seul vrai roi de ce siècle” som Verlaine kallade honom (som jag ju också borde tänka på oftare!) Nå, i dessa tidiga studier, sprungna helt ur lust snarare än lärosätens krav, var jag tämligen ointresserad av såväl Guinevere och Lancelot. Vad mig anbelangade kunde de gått brinna med Paolo och Francesca i Dantes inferno – jag har alltid tillhört Team Arthur. Och som sagt, jag var mer intresserad av hur det goda och sköna kan besegras – inte av pur ondska – utan missriktad ambition och ressentiment. Inte konstigt: det är syndafallet som litterärt tema. För visst är det fängslande, innocence lost ett av våra grundläggande villkor oavsett om man tänker på den förlorade barndomen och vuxenblivandets alla förlorade illusioner eller för all del om man lever i en tidsepok några decennier efter ett Auschwitz att förhålla sig till.

Och i detta en fager riddare och en drottnings hastigt uppväckta åtrå, en förstulen kyss – nej, det tycktes mig vara av underordnad vikt att studera och förstå. Men man blir äldre, man börjar intressera sig för nyanserna. Man läser Proust. Och plötsligt står man öga mot öga med en Lancelot. Han heter naturligtvis något annat, det är Frankrike och sekelskifte, han heter monsieur de Laléande.

Franskt-640x575

Innan jul gav det fina lilla förlaget Novellix ut fyra franska noveller. När jag väl överkommit mitt ressentiment över att inte ha fått översätta någon av dessa ypperliga texter (ve!) uttryckte jag en önskan om att läsa dem, varvid de fann sin väg hem till mig genom min bättre hälfts försorg, inslagna i ett förtjusande litet paket. Bland dessa fanns Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar i ypperlig nyöversättning av Alan Asaid. Själva novellen har jag läst tidigare, i två andra översättningar faktiskt, då jag i ett svagt ögonblick funderade på att översätta Prousts samling noveller Les Plaisirs et les Jours. Hursomhelst, novellen avslöjar den s k romantiska kärleken för vad den är, egentligen, ett slags psykos som föder sig själv och har mycket lite med begärsobjektet eller verkligheten att göra. Proust är en utmärkt psykolog och beskriver så pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av vad som kan kopplas till älskaren. Allt blir symboler och talismaner: ”Då och då, men inte så ofta att melodin förlorade sin betydelse för henne, stängde hon in sig i sitt rum dit hon låtit flytta pianot och spelade den om och om igen, med slutna ögon för att bättre kunna se honom, hennes enda glädje, lika berusande som desillusionerande; ett opium hon inte kunde klara sig utan.” Samma psykologiska insikt och skärpa ser jag för övrigt i Barbey d’Aurevillys skrift om Lauzun och La Grande Mademoiselle vid Ludvig XIV:s hov – den återfinns i min översättning av Om dandyismen och följer på texten om Brummell. Det som gör Prousts novell så elegant och framför allt tydlig är ehuru att denne Laléande är en tämligen slätstruken figur. En medelmåtta, och Proust konstaterar:

Om hon älskat monsieur de Laléande för att han var vacker eller spirituell, hade man kunnat hitta en ännu vackrare, eller ännu mer spirituell ung man. Om det hade varit hans godhet eller hans kärlek till henna som gjort att hon fäst sig vid honom, hade någon annan kunnat försöka älska henne med än större tillgivenhet. Men monsieur Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, försummande eller trofast. Det var alltså honom i sig som hon älskade, inte de förtjänstfulla eller tilldragande egenskaper som man i lika hög grad kan finna hos andra; det var just honom hon älskade, trots alla hans brister, trots hans alltigenom slätstrukna natur; det var hennes öde att älska honom trots allt. Men detta han – visste hon egentligen alls vad det var?

Det är samma hjärta som i Verlaines berömda dikt, det som gråter utan skäl – här älskar det utan skäl. Och vidare: ”Och genast väcks hon av känslan att de två världarna – verklighetens värld och hennes egen längtans värld – i själva verket existerar sida vid sida, och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.” Precis detta är vad legenden och dikten om The Lady of Shalott åskådliggör. Ladyn i sitt rum är själva sinnebilden för väntan – och längtan. Liksom alla längtar ut ur sig själva, till världen men framför allt till en älskad famn. Misstaget, det ödesdigra, är att tro att det är möjligt att tillfredsställa denna längtan, att man kan överträda gränsen till drömmen. Nå, låt mig omformulera, ”misstag” antyder att det finns något val att göra, så är det naturligtvis inte. För den en Lancelot rider förbi, vars blick han fångar och vars intresse han väcker… för henne är plötsligt spegeln sprucken – kvar väntar melankoli och undergång.

Ett musikminne: Les barricades mystérieuses på Gripsholms slottsteater

bild(9)

Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.

***

För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.

***

Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.

***

Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.

***

En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.

drottningholmFoto: Louise Berg

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.