I am myself alone (del 2)

angel

Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:

”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”

Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.

Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor.  ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:

”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”

Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.

Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.

Angel.png

*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.

 

I am myself alone (del 1)

the_hollow_crown_henry_iv_part_2_crowned

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Jag hade helt missat att SVT visar den andra omgången av BBC:s filmatisering av Shakespeares Henriad. Den första omgången visades förra året och föranledde att mitt medeltidsintresse ånyo blossade upp. Eftersom glöden ännu inte falnat är det nu med dubbel frenesi jag återupptar mina självstudier av den engelska kungalängden. Jag är ingen akademiker, det jag eftersöker är ett slags personligt förhållande till historien. Jag är dålig på att memorera namn (för att inte tala om att ALLA heter samma sak, jag vet inte vad som är besvärligast, det eller en rysk 1800-talsroman där alla har FLERA namn) – mina vänner kommer jag däremot ihåg. Det handlar om att ta klivet över seklerna och umgås med dessa nya figurer, lära sig deras levnadsöden. Neutraliteten är därför inget ideal, varje fråga, varje möte på historiebokens sidor är ett ställningstagande. (Därför blir jag i djupet sårad när jag i Berlin möter ett triumferande monument över fransk-tyska kriget 1870-71: det är inte glömt, inte förlåtet.)

Historikern, han försöker dra slutsatser om ett verkligt skeende. Bygga modeller av den svunna tiden. Men när jag vällustigt rusar seklerna bakåt, då är det för att bygga ut min inre värld – och däri ligger hela skillnaden. Jag välkomnar därför fiktiva källor, de levandegör historiens torra källtexter. Det är enklare att memorera om man kan hänga upp namnen på kött och blod; Henry IV, det var Jeremy Irons, Henry V hans snygga son som efter sitt rumlande med Falstaff vinner militära segrar i Frankrike (Agincourt!), därefter har vi den veke och fromme Henry VI som förlorar kronan till huset York, på det följer några Edward (minns vilka i ordningen här, III och IV?) den senare är omyndig när han kröns och avsätts snart av sin farbror och då fängslas han och brodern (ni kanske har hört talas om the Princes in the Tower) och så har vi nämnde farbror, Benedict Cumberbatch, som kröns Richard III. Att spela denna ärkeskurk är knappast en lätt uppgift och jag vet inte om jag är helt övertygad av Cumberbatch i rollen (lite kul dock att Moriarty dyker som den franske kungen Charles någonting, ja, jag är dålig på siffror) men en rysning går ändå längs ryggraden vid Richards monologer.

För ett par år sedan hittades för övrigt Richards kvarlevor under en parkeringsplats. Här hittar ni ett ganska långt men fantastiskt läsvärt blogginlägg om fyndet och om den historiske Richard III. Nå, Richard besegras som bekant i slaget vid Bosworth (kungariket för en häst!) på denna dag, dvs den 22 augusti*, 1485 av bl a Henry Tudor och med det är såväl rosornas krig som den engelska medeltiden slut.

Att det alltid är skurken som fascinerar mest. Intressant är också att Shakespeare understryker Richards svekfullhet – det snarare än grymheten och vansinnet är hans mest grundläggande egenskap. I passagen ur vilken citatet som inleder detta inlägg är hämtat (ur Henry VI del 3) hänvisar Richard också till Machiavelli vars handbok Fursten han kan sägas vara en tämligen framgångsrik adept när det kommer till hänsynslösa ränker. Den blivande tyrannens utmärkande drag är annars just att han präglas (och plågas!) av sitt utseende. Puckelryggen kan aldrig röra sig incognito – i världens ögon är han alltid sig själv. Däri den obeskrivliga lockelsen att göra detta jag till sitt eget, att så att säga återerövra det och i förlängning också påtvinga världen det. Det verkliga jaget inte i världens ögon, utan dolt som en dolk i rockärmen. Denna rörlighet som börjar som ett verktyg för maktspel glider sedan över i vansinne. Om jag har gett mig tolkningsföreträdet till såväl mitt jag som verkligheten, hur ska jag veta när det uppkommit en diskrepan? Det finns inga hållpunkter. Manipulationen dras ett varv för långt, lögnaren tror på sina egna lögner. Varje paranoid impuls ges legitimitet – off with their heads – och tyrannen är född. Det ligger en mycket effektfull obalans förhållandet mellan den fysiska vanställdhet, som är statisk, och sinnet som förställer sig utan att blinka. Det är som om själen har fått slagkant, den har blivit lika monstruös och abnorm som köttet. Och samtidigt, i det brottet finns också en sårbarhet, en förlorad mänsklighet, om man så vill – åskådaren fylls av ambivalenta känslor, och ur dem: fascination.

*När inlägget skrevs var det mycket riktigt den 22 augusti, jag har bara inte kommit mig för att lägga upp det förrän idag.

Be still life

9458dabeaba2c299ece29d5ac5450ab0

”Autokrommetoden, även kallad färgraster-metoden, är en tidig metod för framställning av färgfotografier som utvecklades 1904 av bröderna Lumière. Metoden fungerar efter principen additiv färgblandning. Med autokrommetoden lyckades man för första gången att framställa ett färgfotografi med enbart en enda exponering. Innan dess fick man ta tre bilder, en för varje färg.”

Jag älskar gamla bilder från fotografiets gryning. Det är dels ett sätt att komma det förflutna nära, över många bilder ligger som atmosfären av innerlig vardaglighet. Men de följer också ett måleriets logik, kompositionen är en annan än dagens. Den långa exponeringstiden ger bilderna en lite suddig, mjuk drömlik karaktär. Liksom i målningar uppstår ett annat djup, ljuset bäddar in motiven, till skillnad från dagens fotografier som ofta, i mitt tycke, blir lite platta.

Jag har valt ut några av mina favoriter (de är tagna 1900-10). Vill man se fler föreslås denna sida och därefter Googles bildsök.

 

 

Jag älskar hur hon på en gång trotsig och nonchalant riktar blicken strax bortom kameran. Liksom uttråkad och tankfull med drag som får mig att tänka på en målning av Khnopff, en käklinje som nästan är lite maskulin i kontrast till den slanka flickkroppen. Guldarbanden och ringarna, en orm som upprepar och understryker lockarnas former i hennes hår. Det är som ett barockstilleben; bakgrundens klärobskyr, mörkret kring hennes ben. Blommorna i vasen utblommade, man kan föreställa sig den fadda doften av orkidéer, liljor, vars vatten borde bytts, blommor som borde kastats för flera dagar sedan. Den ormbunksliknande plymen ser tussig ut och gul av pollen. Gardinen, rummets intimitet får mig att tro fotot inte är taget i en ateljé, men inte heller ett hem. Jag tänker ett hotellrum. Det gula aftonljuset är inte nordens kalla utan Medelhavets, ett litet hotell av medelklass på någon badort vid franska Rivieran? I bakgrunden skymtar, vad, ännu en gardin? Det är för otydligt, ornamenten framträder som ristade i, inte väggen, utan själva bilden – det är inte längre ett hotellrum, det är en tavla av Moreau. Så mycket vemod i den där blicken. Inte känns hon utsatt eller obekväm inför kameran, hon är sin egen. Hennes tankar är någon annanstans, förlorad i en smärta som inte avslöjas för betraktaren; hon skjuter fram hakan lite och behåller sin hemlighet.

Lyon, hänförelsen

bild 2

Jag blev förälskad. Det är sant att jag var i desperat behov av andrum. Att stressdrömmarna lämnade mig utmattad om morgnarna. Att jag börjat undvika talsituationer för att orden gled undan eller, än värre, byttes mot andra i min överhettade hjärna. Den här våren, det gångna året och faktiskt, de dessförinnan – ja, de har slitit på mig. Någonstans läser jag om irreparabla hjärnskador efter alltför lång tid under stress. Om man som människa konstitueras av ett par, grundläggande rädslor är nog en av mina vansinnet – tappa greppet om sitt cogito och slå in på vägen som leder till ett slutgiltigt nederlag: att jag tar mitt liv som min farbror Max. (Hur långt bort jag är från det ödet slog det mig jag när jag härförleden läste Rilkes Malte Laurids Brigge*, inget stort växer i eller ur mig.)

lyon.JPG

Därför, ni förstår, var det så viktigt för mig att i alla fall inte avsky staden som skall bli min tillflyktsort och räddning. Och det var… jag vill inte säga ”att komma hem” för jag vet inte vad ”hem” är. Det är något, en känsla, mig lika förvägrad som gudskänslan – kanske är de en och samma. Att komma till Lyon, det var snarare att stiga in i drömmen, i sagan. Precis innan jag åkte hade jag kommit halvvägs i Mari Bacquins Berättelsen om spegelbilden – det höviska och narrativa begäret för att blidka den medeltidsvurmande delen av mig. Den utgår från en fornfransk text Le lai de l’Ombre och använder den för att ”exemplifiera hur den höviska ideologin växte fram och tog plats inom ramarna för det samhällssystem som på medeltiden präglades av feodalismen och religionen. Under ytan, iklädd en konstnärlig form, spirade redan den individualitet som man menar egentligen kommer till uttryck först flera hundra år senare.” Det höviska, denna kod som bygger på ”heder, dygd och passion, men utan moraliska pekpinnar” inte bara intresserar mig, det tilltalar mig. Vi får anledning att återvända till det om jag skriver om boken när jag läst ut den. Men för stunden: ”[Ä]ven om det höviska kärleksidealet var kyskt, var det för den skull inte platoniskt. Det inskrev sig mellan kärleken och begäret, som i ett idealiskt uttryck smälte samman i ett. Ingen kärlek av det här slaget fick alltså vara helt tillfredsställd, utan begäret skulle ständigt stimuleras.” Det är en tid när man finner stolthet och glädje i bristen, när rörelsen, oavsett om det är mot ett kärleksobjekt eller livet efter detta, är konstant. Vår tid präglas av motsatsen, av total mättnad. När man exempelvis debatterar kvinnokroppar på reklampelare och skadligheten i ouppnåeliga ideal har man diskvalificerat sig från allt kvalificerat meningsutbyte eftersom ett ideal per definition ju är ouppnåeliga. Den moderna människans pinsamma försök att avskaffa dessa idealen som sådana vittnar bara om hennes oförmåga att acceptera sin egen bristfällighet – hon är dum och självrättfärdig. Nåväl, jag divagerar. När jag läser om den höviska kulturen är det inte så att jag får något slags epifani: så borde man tänka! utan jag känner igen mig. Tänker redan så.

Samtidigt är jag vagt medveten om att jag applicerar mina egna tolkningar på dåtiden. Att jag läser, inte för att förstå dåtiden (jag är nästan genant ointresserad av förståelse) utan av hunger, för att föda mig och min tanke. Det är något nästan nietzscheanskt i att angripa världen på detta sätt. Ett slags 1800-talsmänniskans, historiekolonialistens, privilegium. Ett privilegium som jag helt skamlöst gör anspråk på. Om jag sedan är en pusselbit omöjlig att lägga i motivet Sverige anno 2016, må  det så vara, jag är trött på alla försök till anpassning. Hursomhelst, jag vill bara påpeka att jag är medveten om saken, kalla det sjukdomsinsikt om ni så vill.

För vissa saker utvecklar man en svaghet. Inom sig har man en karta av associationer och konnotationer unika för just en själv. En del saker ingår i större idékomplex som präglas av den kultur man lever i, andra är strikt privata – en del är kanske rentav biologiska. En del av de symboler och företeelser som är viktiga och av olika anledningar starkt värdeladdade är för mig: lejon, medeltiden, den heliga Graal, katolicism, katter, Jungfru Maria, zoologiska trädgårdar, svanar, absint, floder, La Dame à la Licorne, cisterner, franska kungahuset, svärd, trädgårdar i terrasser, magnolia, alper. Lägg allt detta i en jättelik, imaginär kittel och rör runt. Resultatet: Lyon. Och jag blev förälskad. Till detta skall också läggas: en sympatisk stadsbild, vackra hus från favoritperioder som medeltid, renässans och 1800-tal etc. En vidsträckt park med vilda djur, skog och trampbåtar. Det är en stad som doftar av blommande träd och jasmin, människorna luktar gott de med – man passerar en dam, en pust parfym; man passerar en herre, en fläkt myskig rökdoft.

fourviere.JPG

Men mest av allt älskade jag basilika Notre Dame de Fourvière. Naturligtvis hade jag sett den på bild, men det gick inte att förbereda sig på att se den när man korsade Saône från Presqu’îlen mot Vieux Lyon, strålande vit i solskenet, tronande över staden. Som en borg mer än en basilika, som sagans Camelot. Därefter en mödosam klättring uppför sluttningen, trappsteg, rosenträdgårdar, hortensior, helgonsstatyer bland murgröna och järnek. Man kommer upp, flyr hettan och sin igen andfåddhet i kyrkorummets svalka. Basilikan, vit och ren, en återhållsamhet i färg och form – låt den vara vacker inuti hade jag bett, låt det inte bli som i Palma (det kan man läsa om här, scrolla ner till avsnittet om det gotiska kapellet). Turister fanns i Fourvière, men deras röster var dämpade, rörelserna kontrollerade och respektfulla. Från ett intilliggande kapell hördes präströster öva gregorianska sånger. Ornamenten ser nästan ut som William Morris, tänkte jag. Inte helt orimligt, basilikan började byggas 1872 efter det fransk-preussiska kriget, som tack till Jungfru Maria för att hon hållit de tyska trupperna borta från Lyon, och den invigdes 1893. Så om det är något bekant över växtslingorna, ja, då är det för att de är gjorda i kysk art nouveau. Om det är något bysantinskt över de väldiga mosaikerna som dock går i förgyllt blått, ja då är det för att orientalismen låg i tiden. Om den som tillbringar lika mycket tid i 1800-talets litteratur och bildvärld som i verkligheten känner sig hemma i denna kyrka, då är det för att kyrkans gotiska element är 1800-talets vision av gotiken. Du längtar inte till medeltiden, du har en dröm om medeltiden. Men i Fourvière har man av drömmen byggt en katedral. – Här är inte svårt att konvertera, sade min man, lika tagen av kyrkans skönhet. Men jag vände mig mot påståendet, för det jag känner i Fourvière är inte någon gudskänsla. Gud är mig lika främmande som alltid, det är kyrkan jag älskar. Just den här basilikan, hennes sten och hennes mosaiker och fönster. Om ni ser mig där i tyst tillbedjan framför Jungfru Marias staty så är det inte Guds Moder mina tankar går till utan just de välvilliga skönhetsdrag som framträder för min hänförda blick där och då.

Jag tror inte nödvändigtvis att Lyon kommer att göra mig lycklig. Lycka upplever jag tämligen enkelt, det är till sin natur en hastigt övergående känsla. Den där mer långvariga förnöjsamheten är inget jag eftertraktar, hellre aldrig helt tillfredsställas och låta begäret ständigt behöva stimuleras. Och jag tror verkligen Lyon kommer att stimulera min tanke. Nej, låt mig rätt det påståendet: Lyon stimulerar mig redan. Staden får min fantasi att skena, den ger min tanke näring.

***

Tills flytten i september är det dock oklart hur frekvent jag kommer att uppdatera här. På Instagram ägnar jag mig åt något slags mikrobloggande, titta gärna in där om ni vill. Vidare medverkar jag i senaste numret av Tidskriften Staden med en novell som mest är ett slags fan fiction på dekadenterna, huvudsakligen Baudelaire och Huysmans, och samtidigt en liten (erotisk) traktat om (djurs) självmord och med en mer seriös text om dekadenternas relation till färgen gult i Tidskriften Biblis (nummer 74 som utkommer i början av juli).

***

Här är Rilke-passagen som jag tänkte på. Dock i Åke Leanders översättning, den där Ljus klassiker-utgåvan med förord av Erik Lindegren. Jag har för mig att jag läst, eller att någon sagt, att den här översättningen är undermålig. Jag har inget att jämföra med och kan dessutom inte tyska men nog skrev väl Rilke om enhörningar när han talade om La dame à a la licorne och inte noshörningar som Leander skriver?!

”Och då, när det jollrade så varmt och svampigt på den andra sidan: då var det där igen för första gången efter många, många år. Det som hade injagat mig den första, djupa förskräckelsen, när jag som barn låg i feber: det stora. Ja, så hade jag alltid sagt, när de alla stodo kring min säng och togo pulsen på mig och frågade mig, vad som skrämt mig. Det stora. Och när de hämtade doktorn och han var där och talade med mig, så bad jag honom, att han bara skulle göra så att det stora gick sin väg, allt annat gjorde ingenting. Men han var som de andra. Han kunde inte ta bort det, fastän jag då var liten och det borde ha varit lätt att hjälpa mig. Och nu var det åter där. På senare tid hade det helt enkelt hållit sig borta, inte ens under febernätterna hade det kommit tillbaka, men nu var det där, fastän jag ingen feber hade. Nu var det där. Nu växte det ut ur mig som en svulst, som ett andra huvud, och var en del av mig, fastän det ju inte alls kunde höra till mig, eftersom det var så stort. Det var där, som ett stort, dött djur, som en gång, medan det ännu levde, hade varit min hand eller min arm. Och mitt blod gick genom mig och genom det, som genom en och samm kropp. Och mitt hjärta måste anstränga sig mycket, för att driva in blodet i det stora: och blodet räckte nästan inte till. Och blodet gick ogärna in i det stora och kom sjukt och uselt tillbaka. Men det stora svällde upp och växte ut över ansiktet på mig som en varm blåaktig böld och över mitt sista öga var redan skuggan av dess kant.”

Matematiker ex machina

Det har gått över två veckor sedan förra inlägget och jag har inte svarat på var och en av läsarnas, av era, kommenterar och glada tillrop: dessa affirmativa ”tja”! Som ett vilt djur ovant vid mänskliga händers vänlighet skyggar jag och dansar nervöst undan. Liksom detta att jag aldrig kan ta emot en komplimang utan tvångsmässigt måste parera det beröm och uppskattning som riktas mot mig – genom kyligt högmod eller desarmerande avvärjande – vet jag inte hur hantera denna uppriktiga vänlighet. Hur denna brist uppstod i mig, denna osäkerhet kom att bli inskrivet i mitt innersta, det är en insikt som undslipper mig.

Eller kanske vet jag. Kanske bor i mig ett ensamt barn som inte kan förmå sig att tro på uppskattningen. Som varje vänlighet är en snillrik fälla, att falla för det på en gång smärtsamt och genant. Kanske är detta min drivkraft, denna brist som tvingar mig att gång på gång försöka bevisa något – för världen men kanske främst för mig. Dömd att misslyckas, givetvis, bristen och hålrummet förmår ingen seger att fylla. Ett svart hål som exploderar i sällsynta fyrverkerier och sedan sväljer sig själv, gång på gång.

Och att jag är så öppenhjärtlig, att jag obekymrat lägger mig på divanen och talar utan att bry mig om att stänga dörren, det beror på att jag är i något slags uppluckring. Att det här året, att åren som föregick det här året marinerat mig i ett syrabad som frätt bort all hud. Kvar ett fåfängt behov att förklara sig.

bild(9).JPG

Så skriver Horace och jag vet inte om man ska glädjas eller förtvivla att också konungen på parnassen plågas av samma känsla. Och ändå en missunnsamhet, för honom fanns tid och möjligheter att ägna sig åt litteraturen. När jag rör mig i de litterära kretsarna känner jag mig som en skugga och jag känner orden, det lilla jag ändå lyckats åstadkomma liksom dunstar från min hud. Hålrummet expanderar och det enda som tänds är svarta stjärnor som glittrar som smärtpunkter.

Och så: en nödraket som stiger i mörkret. En yta som klyvs och friska luften väller in. För aldrig att jag skulle utsätta er, läsare, för mörkret om där inte fanns ett lyckligt slut. Slut? Nej, en lycklig början och en livboj. För återigen räddas jag av min matematiker, han seglar obekymrat in, en solgud som sprider ljuset kring sig. Rörelsen neråt avstannar och detta gudomliga ingripande löser plötsligt allt, ger mig allt jag behöver just nu. Det vill säga: en stabil ekonomisk situation, tid att arbeta med det som är viktigt, distans till min svenska kontext. Det är andra gången han räddar mig; när vi först träffade levde jag i en tillvaro utan morgondag. Framtiden obefintlig, otänkbar. Det finns ett slags destruktiv frihet i att leva så, men han gav mig en rörelse framåt. Han såg mig för det jag var, och det han såg höll han för gott. Nu ger han mig ett nytt landskap, en ny stad. Han ger mig Lyon: för två år ett liv vid ett franskt skrivbord, med promenader längs lejonstadens två floder. Det är en nåd jag inte är värdig, kunde jag skulle jag ge den till andra i min närhet som förtjänat den bättre. Men livet är inte alltid rättvist, till somliga av oss stora lycka.

angel
Hur jag tänker mig tillvaron i Lyon.

En lång text där jag är trött och läser samtidslitteratur

Utbrändhetens första symptom var att jag slutade blogga.

När folk i min närhet påpekar att jag jobbar för mycket, eller i alla fall borde försöka vara ledig någon dag ibland brukar jag le och tänka att jag är gjord av stål. Det är naturligtvis inte sant, jag är bara mjukdelar. Nu är jag kanske inte utbränd, men överarbetad. Jag tänker hela tiden att jag ska ta mig samman och få något skrivet – men jag har verkligen inte orken att formulera något vettigt. Så jag får ingenting vettigt gjort, sedan jag kom hem från Grez har jag inte översatt eller skrivit något alls (förutom en halvlång artikel som kommer i Biblis sommarnummer) och ingenting gör mig så stressad och ledsen och uppgiven som det. Så det har blivit ett par inlägg som jag sedan inte kunnat förmå mig att lägga upp eftersom de bara handlar om hur trött och ledsen och uppgiven jag känner mig. Kanske blir också den här texten liggande, vad vet jag. Så läsare, ha överseende med mig om detta blir en lång och ofokuserad text. När jag är trött blir det svårt att abstrahera och destillera. Orden ligger i fingertopparna, tanken i den närmaste framtiden och alla de konkreta uppgifter som väntar.

När jag först kom hem till ett februarigrått Stocholm och Loing glittrade i mina ådror gjorde jag felet att tro att problemet var platsen. Jag längtade tillbaka till mer civiliserade breddgrader och skrev följande inlägg som alltså aldrig lades upp på Stasimon:

 

Cry me a river, build me a cathedral

Sedan jag kom tillbaka från Grez har det grytt som en känsla av olust. I mig har floden Loing glittrat och runnit med minnen av stenhus och grönskande trädgårdar. Mörkret och kylan har inte berört mig särskilt, jag har burit något och jag tror att detta något är ett form av beslut. Det fanns en tid när Stockholm var mina drömmars mål, nu är jag här och min längtan drar vidare, växer sig större. Till civilisation och platser med en historia annan än den i detta det fjällhöga nord. Tala svensk historia och jag somnar inombords, uttråkad och distraherad. Bara antyd en Henri, en hertig av Guise, Lutetias romerska ruiner eller feodalherrarnas fanor och min fantasi tar fyr.

Tankar på platsens betydelse för sinnet har alltid sysselsatt mig. Vad gör det med en människa, har jag tänkt, att växa upp i en skandinavisk skog av barr och silverlavar, den påtagliga lukten av mossa och harsyrans syrliga smak på tungan? Bohusläns karga klippor och saltsmak på torra läppar när höststormarna drog havet över våra nakna ansikten. Något, ett sinne för dramatik och melodram kanske? har det gett oss. Detta, och ändå sprungen ur Bryssels solvarma storstadsgator, Brygges döda kanaler där svanarna seglar fram och katolska kyrkans rökelsetunga marmorrum. Där är min barndom, de yttre förhållanden som etsat mitt mjuka koppar.

Där, i Grez, läser jag en bok om de engelska sekelskiftets författares och konstnärers hem. Jag besöker Mallarmés och hela tiden tänker jag på den belgiska konstnären Fernand Khnopffs villa som Bryssels stad valde att riva, belgare, obegripliga folk!, 1936. Utifrån bilderna, texterna jag läst om det: ett slags yttre manifestation av Khnopffs inre. På en gång katedral och ateljé speglar det stämningarna i hans målningar. Det är som Proust säger, en stor konstnärssjäls hem och ateljé blir redan under dennes levnad till hälften museum. Konstnären/poeten blir där han utför sitt verk mindre människa och mera Konstnär. Han flyter ut i sin verk, och de båda – verk och konstnär – sätter sig i sin tur i väggarna. Och för konstnären blir denna manifestation av det inre en förutsättning för att fortsätta verka. Vad är ett stort konstnärskap egentligen mer än ett sätt att betvinga verkligheten? Att forma den efter sin vilja?

Den längtan känner jag, att låta mig smittas av en plats. Att på den bestämda platsen bygga mig ett slags hem som samtidigt är en motståndshandling mot en outhärdlig värld. Hyra ut stockholmslägenheten? Söka sig till Seines stränder där svanarna sakta seglar förbi. Ett par luftiga rum med utsikt där man andas en annan frihet än den svenska? Ensamhet, arbete, frid.”

Ja, jag längtar alltid till Frankrike och Paris. Men väl där längtar jag snabbt någon annanstans. Det jag i första hand längtade efter var livet där: arbetet. Det meningsfulla arbetet, icke att förväxla med det lönsamma. Det har varit ett par intensiva, mödosamma år, och jag inser att jag måste lägga om kursen om jag inte ska bränna min själ till grunden. Som det är nu hoppas jag att jag med lite omtanke, lite näring och en kanna full av böcker skal få den att växa igen – en dag kanske också blomstra.

 

Jag har varit dålig på att läsa böcker den senaste tiden (och med det menas: de senaste åren?) och känt att jag antingen måste läsa sådant som direkt är relaterat till arbetet eller ännu hellre: har jag ork att läsa borde jag också kunna arbeta. Nöjesläsningen förvägrade jag mig, och så försökte jag driva idéer ur brända, förtorkade jorden. Alltså läser jag igen, och det med god aptit. I ett sällsynt anfall av att vilja hålla sig à jour (samt för mig ovanligt icke-katastrofala ekonomiska förutsättningar) inhandlade jag Horace Engdahls Den sista grisen. Och njae, jag måste säga att den inte lämnade några djupare intryck. Kanske gör tröttheten att jag är mindre receptiv än vanligt, men jag tänker mig att den goda aforismen säger något om det mänskliga, något om det eviga. I Den sista grisen tycker jag att Engdahl står i samtidsmyllan upp till knäna. Istället för självständiga utsagor, är aforismerna svar på frågor man ser dryftas på kultursidorna. Det är ju inte dåligt, och ibland glittrar det till på riktigt. Men det är bildat och egensinnigt och bra – sympatiskt kort sagt. Och jag vill ju inte vara negativ för det är som att man ska vara jävla tacksam bara för att någon kan citera på tyska eller drömma om Virginia Woolf. En kulle blir inte ett berg bara för att den står på en platt slätt. Och jag bläddrar i mitt tummade exemplar av Beröringens ABC där Engdahl (våga vägra den där pinsamma banaliseringen av det kulturella samtalet där man är du och förnamn med de förmodade intellektuella giganterna. Det kan bara vara i en så infantil kultur som den svenska där den yttersta hedersbetygelsen är att bli nämnd med sitt förnamn en Astrid, en Horace, en Carola) tar sig ett antal författarskap i skarpsynta essäer. Den jag läst och läst om är såklart ”Ofödelsedagar” om Mallarmé och jag hade önskat fler betraktelser som de som står att finna där än om hur jobbigt det är att bli gammal och tillvaron som mer eller mindre hyllad kulturpersonlighet – det senare än tämligen snäv grupp. Nå, ett par gånger nickade jag i medhåll: här är en tanke också jag tänkt! Till exempel detta:

bild 2(1)

Och ja, det är ju därför jag skriver denna blogg och aldrig kunnat motivera mig till att hålla någon form av dagbok. (Det är med stor sympati jag tänker på Ludvig XVI som dagen för Bataljens stormade i sin dagbok präntade ett klangfullt: Rien. Ingenting. Den uppgivenheten inför den rusande tiden, den turbulenta omvärlden. Att stänga dörren om sig och inför arket och ensamheten bara känna leda. Ingenting.) Kanske har jag missuppfattat hela genren aforism, den kanske bara går ut på att formulera inte helt originella tankar men göra det med elegans. Innehållet underställt formen med andra ord, och nog skriver Engdahl elegant alltid. Men jag, svältfödd på litteratur, vill för varje sida jag läser utforska nya marker, den här själen behöver potent gödsel om den skall repa sig och, tja, Den sista (eller är det siste, jag kan inte läsa skrivstilen och orkar inte googla) grisen var inte mer än en angenäm kittling.

bild-1

Jag var ju Umeå för någon helg sedan på Littfest där Alastor hade ett bokbord. Det var min första färd längre norrut än Uppsala och jag tog tåget. Jag skulle verkligen vilja skriva något insiktsfullt om den norrländska himlen, för det var den som gjorde störst intryck på mig. Men det känns som att allt jag i mitt nuvarande tillstånd skulle kunna få ur mig är plattityder som var storögd Norrlands-resenär redan tänkt och uttalat innan mig. Det är något med himlen som gör att den på en gång känns högre samtidigt som man är den närmare. Att himlasfären är tunnare, att dess färger är skira och tunna. Transparenta pasteller i ljusblått och rosa – jag lovar om man kunnat resa in i Platons idévärld och stött på en vinterhimmels idé är det en sådan himmel man skulle funnit. Vass och krispig som skaren på snön.

Av Umeå såg jag inte mycket. Jag tyckte om trähusen som andades sekelskifte och påminde mig om mitt Bohuslän, Marstrand kanske. Älven var väldig och frusen, vid en kyrka blev jag stående inför bibelverserna, märkligt rörd. Kvällarna tillbringade jag på hotellet där jag också åt – tröttheten ger samma avtrubbning som alkohol, och jag bryr mig inte om att gripa ögonblicken. Träffa nya människor, knyta kontakter, samla erfarenheter – låt mig bara få sova.

Nå, förutom de 30 kg (jag önskar verkligen att det var en överdrift) Alastor-böcker jag släpade runt på i min resväska inhandlade jag även hastigt tre pocketböcker på centralstationen att ha något att läsa den långa resan upp. Den första: en thriller som hette typ Kvinnan på tåget (inhandlad för sin titel, javisst. Hade dessutom fått någon utmärkelse så why not.) och den var en helt okej thriller. Förutsägbar i sin förutsägbarhet, men precis som att jag också kan roas av korsord som egentligen är för lätta för mig kan jag gilla detektivromaner där det finns en lösbar gåta att lösa. Det var också en ganska träffande bild av alkoholberoende och minnesluckornas fasa. Den andra boken minns jag inte vad den hette men jag köpte den för att det var en kriminalroman som utspelade sig i Kanada. Eftersom livsomständigheter fått mig att tänka mycket på Kanada den senaste tiden kändes det passande och jag tänkte att den skulle vara lite som Morden i Midsomer, fast i Kanada och att det kunde vara lite mysigt. Ni förstår hur trött jag var för att det skulle låta lockande, som att behöva få sin matt tuggad för att hjärnan tappat alla tänder. Hursomhelst, boken var mycket värre än så och efter drygt tio sidor, tio sidor där jag fått lägga ifrån mig volymen ett antal gånger bara för att mitt blodtryck gick upp, insåg jag att det inte skulle gå. Den var för dålig. Intrigen för sökt, stilen för hurtfrisk och karaktärerna sådana klichéer att jag mådde lika illa som om jag satt i mig alla de varma camembert-mackor (pga Kanada) som hunnit inmundigas på dessa femton sidor. När jag sedan skulle åka hem med mina kanske 25 kg böcker eftersom dekadenslitteratur inte gått hem fullt så bra som jag önskat i Umeå, kunde jag helt enkelt inte förmå mig att denna förskräckliga bok skulle ytterligare öka min börda så jag lämnade helt sonika kvar den på hotellrummet.

Den tredje boken var även det en deckare: Madonnan i Notre-Dame skriven av en fransman som enligt baksidestexten vid något tillfälle i sitt liv arbetat i den berömda katedralen. Ett faktum som underströks tillsammans med en uppmaning om att romanen till stora delar utspelas där och att både vana kyrkobesökare och turister kommer att känna igen sig. Men den som väntade sig något liknande Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame eller Huysmans La Cathédrale bedrog sig gruvligt. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att man kommer närmare parisatmosfären i Umberto Ecos Foucaults pendel som ju också börjar på ett parisiskt museum. Det jag menar är, om du skryter med din goda kännedom av en plats behöver vi lite mer detaljer än sakristian och nattvakternas ronder eller namnet på parken bakom katedralen. Också den här boken stod till axlarna i samtidsdyngan. Allt skulle kommenteras: liderliga präster, ett korrupt polis- och rättsväsende, konflikter mellan araber och kristna, fucking kriget i Algeriet och den vite mannens synder lyckades man med lite god vilja och ett skohorn trycka ner i den alltför lilla skon. En ansats till genusmedvetenhet där manschauvinistisk (så typiskt fransk att det nästan blev parodiskt) grisighet kritiserades men där mycket uppmärksamhet samtidigt ägnas det kvinnliga offrets med vax förseglade och ”egendomligt hårlösa och barnsliga” kön. Jag är underwhelmed.

 

Som trogna läsare av den här bloggen vet skrev jag i slutet av 2013 klart en roman som jag skickade till några förlag varvid romanen prompt refuserades. Nu menar jag inte att denna roman är ett stycke odödlig litteratur, jag tänker mer på den som en förnöjsam bagatell med sina alldeles egna brister. Men i stunder som dem med de här tre pocketböckerna bränner minnet av de där refuseringarna i mig och jag undrar: är det mig det är fel på? Är jag galen? är världen?

Jag skulle också vilja försöka mig på en liten observation. (Btw, mycket imponerad att du, käre läsare, hängt med hela vägen hit. Strax över 2 000 orkeslösa ord där jag mest klagar över trötthet och ondgör mig över samtiden har du tagit dig igenom. Det skulle vara roligt, som en lite undersökning, om du som läst hela vägen skulle lämna en liten kommentar här nedan. Ingen reflektion, bara ett litet ”Tja!” eller nåt för jag är uppriktigt nyfiken! Nå, tillbaka till nämnda observation.) Jag, ska vi kalla det en teori? låt oss kalla det för en teori, om att en anledning till att jag är så förtjust i sekelskiftet är att alla konstyttringar då följde ett slags poesins logik. Och inte bara konstyttringar förresten, har ni läst filosofiska texter från den tiden? naturvetenskapliga? handböcker? Det är en sann estetisk njutning – och det är som att alla är tränade i ett poetiskt tänkande. Att betrakta en tavla av Moreau är inte helt olikt att läsa en dikt – symbolerna finns där att tolka. Man rör sig längs konnotationstrådarna, tavlan skall inte ses bokstavlig, inte heller är symbolerna slutna utan öppna som metaforer. Jag skulle kunna, borde, utveckla detta vid tillfälle. Nu är jag för trött. Hursomhelst. I denna vår tid där vi avsagt oss våra själar och reducerat oss till kroppar (DET har jag iaf skrivit om tidigare) följer konstyttringarna inte poesins utan snarare filmens. Som betraktare befinner vi oss alltid utanför, första regeln man lär sig i skrivhandboken är: show don’t tell. När vi läser en bok spelar vi helst upp den som en film i vårt huvud. En vän som skriver i den kommersiella genren berättade att läsarna vill ha så lite detaljer och miljöbeskrivningar som möjligt. När det väl fattat hur scenen ser ut vill de ha handlingen – det ska hända grejer!

I en scen i Kvinnan på tåget, mot dramats avslutande (så SPOILER-varning I guess) beskrivs den psykopatiske mördarens kroppsspråk som blir märkligt, nästan obegripligt (han blåser upp kinderna, andas ut, sätter sig – ngt sådant) om man inte sett på tv-serier de senaste åren. Då blir beteendet istället psykopatmördare 1.0 – kanske bäst åskådliggjort av Andrew Scott som Moriarty mot Cumberbatch Sherlock Holmes (ni som kan serien vet vad jag menar med kinderna!) Det är detta beteende som signalerar mördarens galenskap, hans megalomana vanföreställningar etc. men som behöver sitt ramverk för att blir begripligt. Det är lite som att man ser ut som ett riktigt asshole om man äter på ett äpple – tack vara ett antal filmer och serier som etablerat detta. Äter ngn ett äpple i en text idag kommer vi alltså tänka mindre på Eden och mer på alla populärkulturella assholes och douchebags som setts tugga på äpplen. Ett annat exempel på denna i mitt tycke olyckliga trend i samtidslitteraturen finner vi i en annan bok jag nyligen köpt men inte läst klart. Nu känner jag att jag måste berätta historien om den boken också, ha överseende kära läsare, jag orkar. inte. filtrera.

Såhär var det: jag gick på bokrean med målet att inhandla ”lättsmält underhållnings-litteratur” för att liksom sparka igång läsandet igen. Sagt och gjort. Eftersom jag gillar medeltiden och rosornas krig i synnerhet inhandlades en misstänkt guldig roman Rosornas krig: Stormfågel. Såhär i efterhand förstår jag ju att det inte bådade gott när författaren i baksidestexten deklarerade att han läst George R. R. Martin Games of Thrones och att ”det sades hela tiden att den var inspirerad av Rosornas krig.” Varvid författaren bestämmer sig för att skriva sin egen historia, baserad på de historiska skeendena. Det jag gillade med GoT när jag läste böckerna för typ femton år sedan var att det trots fantasy-element handlade om politiska maktspel, dessa har Martin gett tyngd och realism genom att gå till historien. Den här författaren däremot, han gillar Game of Thrones och vill göra sina egen variant. Men han är ingen Hilary Mantel (vars två Wolf Hall-böcker jag lyckligtvis också inhandlade på rean, DÄR har vi en intressant historisk roman) och skriver ngt slags äventyrsromaner som får mig att tvivla på att han faktiskt LÄST Game of Thrones utan bara SETT tv-serien. Hans prosa är inte bara platt och träig, karaktärerna klichéer och den historiska känsligheten noll – han skriver saker som ser häftiga ut i det där inre ögat. Som litteratur sett blir det dock bara fånigt.  Vid ett tillfälle övar en äldre riddare svärdsfäktning med några yngre män (för det var så man bondade på medeltiden, det är säkert!), Englands blivande drottning kommer ut på borggården och riddaren hejdar sig genast och faller på knä och det gör han såhär: ”Han tog ett steg mot henne och föll på ett knä med svärdet framför sig likt ett stående kors.” Visst ser ni det framför er? Det hela känns väldigt Brian de Guilbert i Ivanhoe sådär, det ser häftigt ut. Att det sedan beskrivs övertydligt (vi fattar väl att det ser ut som ett kors om han har det framför sig?), utan historisk förankring, och framför allt utan förståelse för skeendet. Gesten betyder ingenting för författaren, han ser den utifrån precis som läsaren. Han är som ett barn man lämnat utan tillsyn på ett museum. Han tar fram svärdet och kör obetänksamt ner klingan i marken, han ser att det liknar ett kors men vet inte vad Korset innebär. Och sådär fortsätter det, prinsessan anländer till sitt bröllop och då hänger alla adelsmän på kyrkoplanen utanför där man kan gå och småprata med varandra och med henne. Det är varm, hon blir rörd och svettig och då RINNER HENNES SMINK. Ja, av ren självbevarelsedrift läste jag inte ut den här romanen heller. Jag har alltså ingenting emot underhållningslitteratur, men den får gärna vara skriven av vuxna för vuxna. Nej, jag tar tillbaka det. Det finns utmärkt litteratur som opererar på flera plan man som vuxen kan ha glädje av trots att den riktar sig barn primärt. Vad jag inte står ut med, det är smörja.

Smörja har dock den fördelen att den gärna blir övertydlig. Det som även utmärker den mer kvalitativa litteraturen blir tydligt i smörjan eftersom det i den senare är bristfälligt utfört, det skaver i prosan och vi blir medvetna om vilka stilgreppen den tarvlige författaren bristfälligt försöker använda sig av.

Jag hade tänkt avsluta resonemanget lite mer elegant, men kom av mig och tänker istället ägna resten av aftonen åt att tänka på Brian de Guilbert.

bild 1

Mjölkvita bad

claudette-colbert-sign-of-the-cross

Vill du spela rollen som ”the wickedest woman in the world”? fick den franska aktrisen Claudette Colbert frågan av regissören Cecil B. DeMille och det ville hon. Historiens syndigaste kvinna, det var kejsar Neros stora kärlek: Poppea. Förutom att älska den tyranniske kejsaren som kanske eller kanske inte brände ner Rom var Poppea känd för sina utsvävningar och sin fåfänga. Dessa båda egenskaper förenades i hennes dagliga mjölkbad. Hundra åsnor hade till uppgift att fylla karet dagligen. (Colbert fick dock nöja sig med pulvermjölkslösningen Klim (läs det baklänges) och vad värre var, den obehagliga vätskan skar sig!)

Det är något syndigt sensuellt med mjölkbad. Den nakna kvinnokroppen höljd i den lite tröga, vita vätskan. Mjölkbadet har inte heller hygien till mål, det är inte renhet som eftersträvas utan skönhet. Huden skall låna mjölkens vithet och bli mjuk och smeksam. Det är en vansinnig lyx, den näringsrika mjölken spilld i ett kar, stjälps ut efter att drottningen för ett par ögonblick vilat sin kropp däri. Alltså: något direkt omoraliskt och därför så eggande och fullkomligt lockande. Det är dessutom en stund sensualism som är kvinnan egen. Mannen kan i bästa fall betrakta henne nedsänkt i det vita, men välluststunden är i första hennes egen när hon låter sig smekas av badet.

I Poppeas fotspår: Napoleons syster Pauline Bonaparte Borghese. Njutningslysten, vacker, skamlös. Hon låter sin betjänt, den svarte Paul, bära henne till sitt bad och placera henne i karet där den varma mjölken väntar. Därefter ett kall mjölkdusch. I badet tar hon iklädd en tunn chemise emot sina manliga bekanta. Och arrangemanget med betjänten, är det inte opassande? Inte alls, försvarar sig Pauline och fäller den ökända kommentaren: En neger, det är ju ingen människa.

(Pauline, så fräck. När hennes make vill ha hennes porträtt chockerar hon skulptören Antonio Canova med att vilja avbildas som den segrande Venus och klär sig naken. Med darrande händer lägger konstnären gipset på prinsessans nakna kropp. Prinsen Borghese, han blev så rasande när han fick se resultatet att han ställde upp skulpturen på vinden. Pauline, folket svälter utanför och hon badar i mjölk. Hon bär klänningar så genomskinliga att man ser hennes nakna kropp; hon målar sina bröstvårtor röda och sätter upp sitt hår. Och ändå, när Napoleon sänds i exil är hon den enda av sysken som inte tvekar, som reser till honom. Ah, men han tröttnar på henne och sänder iväg henne. Efter Waterloo, när han skickas än längre bort är hon sjuk och kan inte följa honom. Han dör 1821 och hon är otröstlig. Fyra år till lever hon, i ensamhet för maken har lämnat henne för sin älskarinna i Florens. Cancer äter på hennes inälvor, hon dör i sin vackraste klänning. Myten säger att hon ber om en spegel, man hämtar den och betraktar sina drag i glaset, säger: ”Jag är inte rädd för att dö”, lyfter blicken och lyckligt: ”Jag är fortfarande vacker”. Och ändå, en stängd kista. Den som vill beundra henne kan se på Canovas skulptur, resonerar hon.)

pauline-canova
Ett sekel efter Pauline tar teaterproducenten och impressarion Florenz Ziegfeld med sig den parisiska chanteusen Anna Held till Amerika och Brodway. Hon sjunger sånger som ”Come Play wiz Me” och uppträder i nummer som La Poupée, The French Maid och Mam’selle. Hon är berömd för sina korsetter som hon snör obegripligt hårt, än idag ett slags förebild för dem som ägnar sig åt det man kallar tight-lacing.

annah

Men sitt stora genombrott får hon först när det i tidningarna florerar uppgifter om att hon stäms av mjölkhandlaren H. R. Wallace som hon är skyldig sextiofyra dollar för de fyrtio galloner mjölk han med jämna mellanrum levererat till hennes hotell för att hon skulle kunna bada i den. Hon vägrar, hävdar att den inte var färsk. Saken tas inte upp i domstol, Anna Helds ombud meddelar att parterna ämnar lösa det privat eftersom: ”milk baths were too peculiar to be discussed in public”. Allt är naturligtvis uppdiktat av Ziegfeld, men det kommer fram först senare och då har storyn redan blivit en framgång i media och bland allmänheten som inte kan få nog av Anna Held.

Vad är det för ett kapital Ziegfeld försöker mobilisera när han sprider rykten om Anna Helds mjölkbad? Det är föreställningar om skönhet och lyx, om drottningars mjölkvita hud. Det är dåliga kvinnors skamlösa vällust, deras fåfänga som de bär upp med sådan stolthet.

seq-11

”It is all very well for so-called sensible people to recommend flat heels and short skirts, but most of us prefer not to be sensible.” – Anna Held

couch

Mélisande #1

Melisande

Förmodligen gjord 1907, tillsammans med en identisk pastell av Fernand Khnopff som då var i färd med att göra kostymerna för Pelléas och Mélisande, Debussys opera efter Maeterlincks pjäs som sattes upp det året på La Monnaie i Bryssel. Både Maeterlincks rollfigurer och Wagners och Debussys operamusik fungerade som stora inspirationskällor för Khnopff och hans belgiska kollegor i slutet av 1800-talet. Den här pastellteckningen åskådliggör samspelet mellan litteratur, teater och musik som är så typisk för den här tiden.

Det här verket frammanar den värld av tystnad och avskildhet som så kär för såväl Khnopff som Maeterlinck. Cirkeln är ett återkommande motiv i Khnopffs verk. Den representerar den slutna värld som Khnopff drar sig tillbaka till, drömmen, livet efter detta, intimitet och avskildhet. Spegeln avbildas implicit och refererar till reflektion över det egna jaget.

Det är något starkt medeltida över den belgiska symbolismen; dess former är drömlika och kyska. Därför blir det anemiskt och diafant när en belgare tolkar en annan belgares verk – som minnet av en katedral skuggor eller speglingar i ett slotts springbrunn.

Hos Mallarmé

bild 1-1

bild(1)

Min månad i Grez är snart slut och jag blir tvungen att lämna detta konstnärskloster. En månad som flutit mig förbi snabbare än den på Mallorca. Jag har känslan av att inte ha jobbat på lika bra, kanske är det bara dagarna som flutit ihop mer. Kanske är det effekten av att bo vid en flod, allt blir strömmande och flytande. Och häromdagen satt jag med en besökande väninna på en servering i Fontainebleau och jag insåg att det där känslan av förundran som kan komma över en när man är på resande fot lös med sin frånvaro. Den senaste tiden har jag rest för mycket, jag är mer förundrad när jag till äventyrs är hemma på Långholmsgatan.

Dessutom: en månad fylld av dåliga nyheter från Sverige. Inget är så ohyggligt när ens nära lider. Min egen smärta? Den bär jag gladeligen och liksom insvept i en liten filt närmast hjärtat. Men när de man bryr sig om har det svårt och man dessutom befinner sig långt bort, och maktlösheten understryks av maktlösheten – bespara mig det. Jag går till sjöarna i skogen och kastar smulor till svanarna, tomma blickar mot en lika tom himmel målad i rosenskimmer och akvarell. Vinterglittrande Grez, frost på de gröna gräset och dis som stiger över Loing.

Häromdagen besökte jag Mallarmé-museet som är ett av dessa museer som inrymts i konstnärshemmet. Som i Grez sätter sig ett visst mått av genius i väggarna, över de vitkalkade väggarna i huset vid Seine svävar Mallarmés ande. Jag besökte det när Seldon och jag bodde i Paris 2010, och visst kände jag en viss oro. Att det skulle bli som Musée de Cluny och Damen med enhörningen i december förra året. Jag klarade mig till Mallarmés eget sovrum innan jag nästan helt överväldigades av, det är svårt att beskriva, men: vördnad. Att stå på denna plats där det vackraste, det mest sublima jag någonsin upplevt, skapats. Den vaga melankoli som härskar över dessa rum, men också deras mänsklighet. Hur Mallarmé blir en människa av kött och blod, i de där rummen är det precis som i Mallarmés dikter: en stark känsla av frånvaro, mästaren var här för ett ögonblick sedan han har bara lämnat stumma instrument som ekar med minnet efter en ton.

Att uppleva dikten i det fysiska rummet. Solfjädern med Mallarmés handskrift på. Sjalen han fick av den dyrkade Méry Laurent, den han alltid lade över axlarna när han var hemma (och som märkligt nog matchade min kappa tämligen utmärkt). Jag blir alldeles tårögd och får gå ut i trädgården en stund. går bland fruktträden, går hela vägen ner, diskreta tårar. Och samtidigt ett slags tacksamhet, att skönhetsupplevelser fortfarande kan skaka om mig i grunden. Den sublima känsla som är på en gång oändligt smärtsam och oändligt njutningsfull för att det är så förfärligt vackert. Jag går tillbaka in och studerar Mallarmés bibliotek, memorerar. Läser sedan faksimilutgåvor av 1. La dernière mode (en bok jag varit på jakt efter i evigheter) och 2. Mallarmés samlade verk. Jag läser med fingrarna och låter dem löpa över hans prydliga handstil. Är det en fetischering av författaren, av boken som objekt? Kanske, men faktum är, dikten hade inte varit lika vacker om den haft en dator som upphovsman. Den låg inbäddad i Mallarmés kött, och den är sprungen ur honom, en del av honom och vice versa. Det hissnande i att detta kan tänkas av en människa är en del av upplevelsen.

bild(2)

Här är början på en dikt av Mallarmé som jag arbetade med för länge sedan, men aldrig fick klar:

Ett spetstyg förlorar sig här
I högsta Spelets ovisshet
Likt en hädelse glipan i evighet
Blott visar säng som inte är.

Den samstämmigt vita konflikten;
Mellan girlangen och den själv står slaget
Mot glåmig ruta drivs den i draget
svävar mer än sveper in i skikten.

Château-Landon: à cause du sommeil et a cause des chats

bild 2

bild 4

15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.

Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.

Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.

Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.

Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.

Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.

”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”

He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.

bild 1(1)

”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”

Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”

Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.

bild 2

”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”