Jurassic world: civilisatorisk kräftgång

Ni får ursäkta, jag har tillbringat ett par dagar i sjuklägret med hög feber: här kommer därför en populärkulturell betraktelse. Jag lovar att det inte kommer att upprepas.

Så, jag råkade se trailern för den nya Jurassic Park-, förlåt jag menar, Jurassic World-filmen. Det är ändå något rörande över hur man till synes tagit alla storfilmer från nittiotalet, tillräckligt avlägset nu för att förhålla sig nostalgisk till det, och tryckt in dem i denna nya produktion – fast lagt till datoriserade specialeffekter. Förutom förlagan Jurassic Park hinner jag under trailern också minnas Godzilla (mycket rex-ben blir det, är den så stor att den inte ryms på skärmen?), Mannen som talar med med hästar (fast här är det dinosaurier och påminner kanske mer om Cesar Milan som ger sig i kast med kamphundar), och Titanic (DET FINNS INTE LIVBÅTAR TILL ALLA!).

Provocerande är däremot hur manliga huvudrollsinnehavare castas efter något slags pojkbandsestetik? Istället för Sam Neills väderbitne professor i paleontologi med Indiana Jones-hatt får vi en bildskön snubbe som varit militär (?) och numera alltså är något slags dinosaurieviskare. Ja, för vad är väl ett par högskolepoäng eller en doktorshatt mot den avancerade förmågan att kunna avfyra ett vapen och disciplinera sina dinosaurier. Ordning och reda! Jan Björklundifieringen av samtiden?

Hursomhelst, vi kan också notera att Chris Pratt (alltså hjälten i Jurassic World) vars yttre bäst kan karaktäriseras som generiskt snygg kille är trettiofem emedan Neill var en MAN och hela 46 bast när han spelade in Jurassic Park. Detta får mig osökt att tänkta på haveriet till film som var den fjärde Indiana Jones-filmen där man också kände sig nödgad att slänga in en generiskt snygg kille för att hålla uppe publikens intresse. Och ja, okej, Harrison Ford vid 66 kanske inte riktigt får pulsen att öka, men då ska man komma ihåg att han var 39 i första Indy-filmen och betraktades väl ändå som het, då, back in 1981?

Kan detta betraktas som symptom för samma röta? Ett slags infantilisering där man idisslar en förgången barndom och upphöjer mental regression till ideal? Då följer det att vi är dömda att leva i en de eviga uppföljarnas tid, ingen, varken skapare eller publik, vill egentligen ha något nytt. De vill ha den förlorade barndomen, och i detta rasande sökande efter just detta blir nostalgi och igenkännbara element hårdvaluta. Vi vill inte se åldrade, härdade män eftersom det är inget som åtrås, vi begär den blankpolerade ungdomen. Såväl i den egna livskurvan som på ett mer civilisatorisk plan vill vi gå i regression: det vill säga bort med bildning och universitetsexamen in med en ädel vilde som han hantera ett vapen. På det sättet blir en film som Jurassic World symptomatisk (det är ju ingen skräckfilm, det är familjeunderhållning!) och visionen som målas upp inte skrämmande, utan en omedveten och outtalad längtan. Vilken längtan? Den att slukas av dinosaurierna såklart! Att vända tidens gång till ett paradisiskt tillstånd inte bara i barndom utan bortom barndomen. Människans hemligaste önskan: en värld utan människor.

Som inte tycks ha någon annan källa än tingen själva, som man finner i Romantikens tavlor

Marcus_Larson_-_Dramatiskt_forslandskap_med_figurer_och_kvarnbyggnaderDet där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.

Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.

”I perish, let them live.”

a_bruges_une_eglise

A CRUCIFIX

TO ERNEST DOWSON

A gothic church. At one end of an aisle,
Against a wall where mystic sunbeams smile
Through painted windows, orange, blue, and gold,
The Christ’s unutterable charm behold.
Upon the cross, adorned with gold and green,
Long fluted golden tongues of sombre sheen,
Like four flames joined in one, around the head
And by the outstretched arms, their glory spread.
The statue is of wood; of natural size
Tinted; one almost sees before one’s eyes
The last convulsion of the lingering breath.
”Behold the man!” Robust and frail. Beneath
That breast indeed might throb the Sacred Heart.
And from the lips, so holily dispart,
The dying murmur breathes ”Forgive! Forgive!”
O wide-stretched arms! ”I perish, let them live.”
Under the torture of the thorny crown,
The loving pallor of the brow looks down
On human blindness, on the toiler’s woes;
The while, to overturn Despair’s repose,
And urge to Hope and Love, as Faith demands,
Bleed, bleed the feet, the broken side, the hands.
A poet, painter, Christian,—it was a friend
Of mine—his attributes most fitly blend—
Who saw this marvel, made an exquisite
Copy; and, knowing how I worshipped it,
Forgot it, in my room, by accident.
I write these verses in acknowledgment.

(Dikten är hämtad ur diktsamlingen Silverpoints av Wildes protegé John Gray ”le plus Décadent des Décadents” (den dekadentaste av dekadenterna). Om dikten känns bekant beror det på att den, trots att så inte anges, är en översättning av Verlaines Un crucifix.)

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.

Chaos is a ladder

Jag tror ju som bekant med detta att vara generös. Att tänkande föder mer tänkande, att man kan skumma av intellektets ymniga bägare och låta skummet bli till blogg och skummet till mer seriös verksamhet. Detta underbara att inte tala (bra tankar kommer sällan till mig i stunden, andra människor, även närmaste av vänner, gör min tanke nervös och orolig), men ändå vända sig till någon och ibland få ett gnistrande svar. Förr i tiden var det brev, numera vet jag inte riktigt vad det är (Twitter?) – jag håller fast vid min lilla blogg liksom jag gjort i snart tio år. I denna mina skriveriers lekhage har det då och då uppstått ett resonemang värt att bevara, en formulering att leta sig in i någon annan text och framför allt: bekantskaperna jag gjort genom bloggen! Allt det vackra i mitt liv kan liksom härledas tillbaka till detta mitt anspråkslösa internetgrubblande. Ge upp det, gå vidare? Det ligger inte i min natur, jag utvecklas mycket lite – blir snarare det jag redan är, det jag alltid varit, lite mer, lite djupare. Kanske hade jag önskat annorlunda, men har förlikat mig med att det så det är. Jag är som jag är.

***

Nå, den senaste tiden har varit… ska vi säga omtumlande? Från att ha haft tre-fyra olika jobb (lite beroende på hur man räknar) varav ett tog allt för mycket av min sinnesfrid, rann till sist bägaren över. Så: sammanbrott, uppbrott – ja, uppsägning, och till slut lättnad. Ett av brödjobben struket, i det andra ett uppehåll till hösten. En mager sommar väntar, men en sommar i frihet. I oredan och osäkerheten kan avgrunden vänta, men också rörelsen uppåt. Våga riskera fallet och vinn kanske höjden och den tunna luften. Så jag tillbringar tiden på kontoret, arbetar så intensivt jag kan. Ger arbetet den näring det behöver – promenader, nöjesläsning, andra små njutningar. Och jag letar uppdrag, försöker bredda verksamheten så att den här tillvaron kan få fortgå, ostörd. Översättningar (av icke-sekelskiftes, mer kommersiell karaktär), språkgranskningsuppdrag, artiklar.

***

Det kräver sin tid, så kanske frånvaron fortsätter. Till dess tänkte jag skamlöst tipsa om lite skriverier som kan sysselsätta er så länge. En del är gammalt, men jag har nog inte tipsat om det tidigare (och har jag det ser jag ingen skada i att upprepa mig). Här kan ni till exempel läsa min understreckare om Renée Viven. Och på den utmärkta Tidskriften Stadens hemsida ligger numera nummer 5 uppe där man kan läsa min novell Delila. Den som tycker detta är alltför anspråkslöst hittar här en hel roman av Jean Echenoz där jag översatt ett och ett halvt kapitel.

***

Till sist: I början av april höll jag ett litet föredrag om dandyismen och hittade då följande lilla dikt av den oförliknelige dandyn Robert de Montesquiou (bättre dandy än diktare, av detta att döma) som jag nu måste delge er:

J’aime le jade
Couleur des yeux d’Hérodiade
Et l’améthyste,
Couleur du sang de Jean-Baptiste

(”Jag älskar jade/Färgen av Hérodiades ögon/Och ametist/Färgen av Johannes Döparens blod” – på franska rimmar det! I all sin enkelhet alla symbolismens attribut: urholkade och vulgärt förstådda. Jag måste skriva mer om denna dikt, den vill så gärna vara symbolism att den misslyckas: symbolen reducerad till tom symbolik!)

Sekelslut, skrivna i terror och blod

1ermai1891

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.

På tåg genom Europa

Jag vill inte nödvändigtvis hävda att det är en åldersgrej. Trots att man plötsligt bara är ett par månader från de trettio (en sträcka jag tillryggalägger som en katolik på pilgrimsfärd, trappan upp till altaret krypande på knä) kan man helt oberoende av detta faktum reflektera över sitt liv och hur man lever det. Kanske har det snarare att göra med att jag det senaste månaderna tillbringat allt mer tid på brödjobben och bara skärvor med det där som jag borde ägna mig åt. Det enda som ger verklig lindring åt livsledan. Så outhärdligt att vara fången i sin egen tillvaro, att aldrig kunna forcera tillvarons gränser. Så outhärdligt att inte finna ron att släcka sitt eget cogito och ägna sig åt det enda verkligt värdiga: eskapism.

Så jag jagar tidsskärvor, men inget blir översatt, inget skrivet – och själen blir blytung och skrumpen. Och de framstår som så tydligt när man får distansen. I kroppens rörelse blir också tanken rörlig, och jag minns hur detta är och har alltid varit mitt ideal.

Det är ett liv i frihet, så befriat ifrån ett jag man kan komma. Jaget cementeras av den andras blick, så får det sina givna konturer. Den ensamme resenären glittrar hastigt förbi i något medvetande, det finns en flexibilitet i vad som förmedlas. Resenären är således inte så nära man kommer ett schopenhauerskt senterade öga vars enda funktion är att låta världen som föreställning uppstå och manifestera sig – resenären låter sin egen figur uppträda i tavlan, kontrollerar den och anpassar den. I den mån det är möjligt upphör den att vara subjekt. Att underkasta sig upplevandet, det är att komma världen och tingen närmare – närmare själva sinnligheten. Självutplåning och njutning finner man alltid i samma andetag. (Baudelaire hade kallat det ruset, och det står er fritt att välja medlen: konst, sex, religion – hur du når din extasen är mindre viktigt, oavsett är du i extasens ögonblick utplånad.)

Jag ger er bilden: ett liv inte utan ägodelar, men med nya ägodelar. En ny stad, nya boutiquer, en kasse med ett par hopplöst dyra klänningar. Dyra? undrar ni. Naturligtvis, ting av skönhet och kvalitet. Men också: att uppskatta deras värde, utan att fästa sig vid dem. Asketism är inget för oss, vi vill inte frigöra oss världen – vi vill närma oss den tills gränsen mellan den och oss utplånats. Och om man nu skall vara ett ting, kan man lika gärna vara ett vackert ting – inte sant? Lära känna varje ny plats, utforska dess särart. Finna det sublimaste den har att erbjuda och låta det manifesteras i vårt sensibla sinne. Storslagna landskap eller mästarmålare, javisst! Men också, rätt bok på rätt uteservering med rätt kappa på. Rätt parfym i rätt bar med rätt champagne i glaset (det är Veuve Clicquot, det är alltid Veuve Clicquot). Rätt musik i högtalarna på rätt hotellrum med rätt utsikt. Etcetera., etcetera.

hillevihellberg

Ett lyckligt liv? Lycka som sådan existerar inte. Lyckoforskningen visar att man oavsett omständigheter vänjer sig. Ett par miljoner på banken eller falukorv till middag i kväll igen – spelar mindre roll, efter två veckor försvinner lyckokänslan efter en förändring till det bättre. Och sedan, hur eftersträvansvärd är lyckan? Är det inte ganska tråkigt som ideal, finns inte där intressantare sensationer. Det lyckliga livet, är det inte det egentligen det förnöjda livet och därmed också det tråkiga livet? Förutom att vara omöjligt kräver lyckan något slags trygghet, och har man blandat in trygghet i sina önskningar kommer den snart bli ändamålet och besluten försiktigare och försiktigare. Hellre ett fullt liv, ett liv så stort det bara kan bli. Hellre dra av sig huden och trycka sig, blödande, mot världen.