På tåg genom Europa

Jag vill inte nödvändigtvis hävda att det är en åldersgrej. Trots att man plötsligt bara är ett par månader från de trettio (en sträcka jag tillryggalägger som en katolik på pilgrimsfärd, trappan upp till altaret krypande på knä) kan man helt oberoende av detta faktum reflektera över sitt liv och hur man lever det. Kanske har det snarare att göra med att jag det senaste månaderna tillbringat allt mer tid på brödjobben och bara skärvor med det där som jag borde ägna mig åt. Det enda som ger verklig lindring åt livsledan. Så outhärdligt att vara fången i sin egen tillvaro, att aldrig kunna forcera tillvarons gränser. Så outhärdligt att inte finna ron att släcka sitt eget cogito och ägna sig åt det enda verkligt värdiga: eskapism.

Så jag jagar tidsskärvor, men inget blir översatt, inget skrivet – och själen blir blytung och skrumpen. Och de framstår som så tydligt när man får distansen. I kroppens rörelse blir också tanken rörlig, och jag minns hur detta är och har alltid varit mitt ideal.

Det är ett liv i frihet, så befriat ifrån ett jag man kan komma. Jaget cementeras av den andras blick, så får det sina givna konturer. Den ensamme resenären glittrar hastigt förbi i något medvetande, det finns en flexibilitet i vad som förmedlas. Resenären är således inte så nära man kommer ett schopenhauerskt senterade öga vars enda funktion är att låta världen som föreställning uppstå och manifestera sig – resenären låter sin egen figur uppträda i tavlan, kontrollerar den och anpassar den. I den mån det är möjligt upphör den att vara subjekt. Att underkasta sig upplevandet, det är att komma världen och tingen närmare – närmare själva sinnligheten. Självutplåning och njutning finner man alltid i samma andetag. (Baudelaire hade kallat det ruset, och det står er fritt att välja medlen: konst, sex, religion – hur du når din extasen är mindre viktigt, oavsett är du i extasens ögonblick utplånad.)

Jag ger er bilden: ett liv inte utan ägodelar, men med nya ägodelar. En ny stad, nya boutiquer, en kasse med ett par hopplöst dyra klänningar. Dyra? undrar ni. Naturligtvis, ting av skönhet och kvalitet. Men också: att uppskatta deras värde, utan att fästa sig vid dem. Asketism är inget för oss, vi vill inte frigöra oss världen – vi vill närma oss den tills gränsen mellan den och oss utplånats. Och om man nu skall vara ett ting, kan man lika gärna vara ett vackert ting – inte sant? Lära känna varje ny plats, utforska dess särart. Finna det sublimaste den har att erbjuda och låta det manifesteras i vårt sensibla sinne. Storslagna landskap eller mästarmålare, javisst! Men också, rätt bok på rätt uteservering med rätt kappa på. Rätt parfym i rätt bar med rätt champagne i glaset (det är Veuve Clicquot, det är alltid Veuve Clicquot). Rätt musik i högtalarna på rätt hotellrum med rätt utsikt. Etcetera., etcetera.

hillevihellberg

Ett lyckligt liv? Lycka som sådan existerar inte. Lyckoforskningen visar att man oavsett omständigheter vänjer sig. Ett par miljoner på banken eller falukorv till middag i kväll igen – spelar mindre roll, efter två veckor försvinner lyckokänslan efter en förändring till det bättre. Och sedan, hur eftersträvansvärd är lyckan? Är det inte ganska tråkigt som ideal, finns inte där intressantare sensationer. Det lyckliga livet, är det inte det egentligen det förnöjda livet och därmed också det tråkiga livet? Förutom att vara omöjligt kräver lyckan något slags trygghet, och har man blandat in trygghet i sina önskningar kommer den snart bli ändamålet och besluten försiktigare och försiktigare. Hellre ett fullt liv, ett liv så stort det bara kan bli. Hellre dra av sig huden och trycka sig, blödande, mot världen.

”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång

`I am half sick of shadows,’ said
The Lady of Shalott.

Ni vet hur man ibland snubblar över något som man en gång intresserade sig för – man undrar häpet: hur kommer det sig att jag inte tänkt på detta den senaste tiden? Hur kunde det falla ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte tänker mer på The Lady of Shalott? Tennyssons dikt är sublim, det effektfulla omkvädet som återkommer likt en poesk korp, den medeltidsromantiska inramning – omöjlig att föreställa sig annat än pre-rafaelitisk – och den alltid lika förtjusande bilden av den vackra döda i vattnet (oavsett om det är nämnda Lady, Shakespeares Ofelia eller en Seines inconnue).

waterhouse-the-lady-of-shallot

Jag började förhållandevis tidigt att intressera mig för Arthurlegenden. Vilket bara delvis har att göra med tonåringens svärmande för sagor och medeltid. Riddare, Sagan om ringen och Avalons dimmor – visst där har jag mina rötter. Det fanns också en lockelse i att läsa riktigt gamla texter, litteraturens förmåga att överbrygga tidsavstånden och jag tog mig igenom en Malorys Le Morte d’Arthur och en del sekundärlitteratur. Då mest intresserad av undergången och Mordred-gestaltens parricid. Och från det vidare mot de renhjärtade riddarna och den heliga graal – en väg som så småningom ledde till Lohengrin, Wagner och min favorit, ”le seul vrai roi de ce siècle” som Verlaine kallade honom (som jag ju också borde tänka på oftare!) Nå, i dessa tidiga studier, sprungna helt ur lust snarare än lärosätens krav, var jag tämligen ointresserad av såväl Guinevere och Lancelot. Vad mig anbelangade kunde de gått brinna med Paolo och Francesca i Dantes inferno – jag har alltid tillhört Team Arthur. Och som sagt, jag var mer intresserad av hur det goda och sköna kan besegras – inte av pur ondska – utan missriktad ambition och ressentiment. Inte konstigt: det är syndafallet som litterärt tema. För visst är det fängslande, innocence lost ett av våra grundläggande villkor oavsett om man tänker på den förlorade barndomen och vuxenblivandets alla förlorade illusioner eller för all del om man lever i en tidsepok några decennier efter ett Auschwitz att förhålla sig till.

Och i detta en fager riddare och en drottnings hastigt uppväckta åtrå, en förstulen kyss – nej, det tycktes mig vara av underordnad vikt att studera och förstå. Men man blir äldre, man börjar intressera sig för nyanserna. Man läser Proust. Och plötsligt står man öga mot öga med en Lancelot. Han heter naturligtvis något annat, det är Frankrike och sekelskifte, han heter monsieur de Laléande.

Franskt-640x575

Innan jul gav det fina lilla förlaget Novellix ut fyra franska noveller. När jag väl överkommit mitt ressentiment över att inte ha fått översätta någon av dessa ypperliga texter (ve!) uttryckte jag en önskan om att läsa dem, varvid de fann sin väg hem till mig genom min bättre hälfts försorg, inslagna i ett förtjusande litet paket. Bland dessa fanns Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar i ypperlig nyöversättning av Alan Asaid. Själva novellen har jag läst tidigare, i två andra översättningar faktiskt, då jag i ett svagt ögonblick funderade på att översätta Prousts samling noveller Les Plaisirs et les Jours. Hursomhelst, novellen avslöjar den s k romantiska kärleken för vad den är, egentligen, ett slags psykos som föder sig själv och har mycket lite med begärsobjektet eller verkligheten att göra. Proust är en utmärkt psykolog och beskriver så pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av vad som kan kopplas till älskaren. Allt blir symboler och talismaner: ”Då och då, men inte så ofta att melodin förlorade sin betydelse för henne, stängde hon in sig i sitt rum dit hon låtit flytta pianot och spelade den om och om igen, med slutna ögon för att bättre kunna se honom, hennes enda glädje, lika berusande som desillusionerande; ett opium hon inte kunde klara sig utan.” Samma psykologiska insikt och skärpa ser jag för övrigt i Barbey d’Aurevillys skrift om Lauzun och La Grande Mademoiselle vid Ludvig XIV:s hov – den återfinns i min översättning av Om dandyismen och följer på texten om Brummell. Det som gör Prousts novell så elegant och framför allt tydlig är ehuru att denne Laléande är en tämligen slätstruken figur. En medelmåtta, och Proust konstaterar:

Om hon älskat monsieur de Laléande för att han var vacker eller spirituell, hade man kunnat hitta en ännu vackrare, eller ännu mer spirituell ung man. Om det hade varit hans godhet eller hans kärlek till henna som gjort att hon fäst sig vid honom, hade någon annan kunnat försöka älska henne med än större tillgivenhet. Men monsieur Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, försummande eller trofast. Det var alltså honom i sig som hon älskade, inte de förtjänstfulla eller tilldragande egenskaper som man i lika hög grad kan finna hos andra; det var just honom hon älskade, trots alla hans brister, trots hans alltigenom slätstrukna natur; det var hennes öde att älska honom trots allt. Men detta han – visste hon egentligen alls vad det var?

Det är samma hjärta som i Verlaines berömda dikt, det som gråter utan skäl – här älskar det utan skäl. Och vidare: ”Och genast väcks hon av känslan att de två världarna – verklighetens värld och hennes egen längtans värld – i själva verket existerar sida vid sida, och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.” Precis detta är vad legenden och dikten om The Lady of Shalott åskådliggör. Ladyn i sitt rum är själva sinnebilden för väntan – och längtan. Liksom alla längtar ut ur sig själva, till världen men framför allt till en älskad famn. Misstaget, det ödesdigra, är att tro att det är möjligt att tillfredsställa denna längtan, att man kan överträda gränsen till drömmen. Nå, låt mig omformulera, ”misstag” antyder att det finns något val att göra, så är det naturligtvis inte. För den en Lancelot rider förbi, vars blick han fångar och vars intresse han väcker… för henne är plötsligt spegeln sprucken – kvar väntar melankoli och undergång.

Ett musikminne: Les barricades mystérieuses på Gripsholms slottsteater

bild(9)

Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.

***

För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.

***

Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.

***

Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.

***

En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.

drottningholmFoto: Louise Berg

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

Den märkliga historien om le chevalier d’Éon

CHT163608

Häromdagen ägnade jag mig åt att läsa en biografi över Colette. Hon tillhör den där halvvärlden som kring förra sekelskiftet som intresserar mig så. En värld med sina egna lagar som existerar bredvid den offentliga, borgerliga världen vi läser om i historieböckerna där driftiga individer smider sin egen lycka. Någon social trygghet kan vi inte tala om, däremot rörlighet! Är inte frihetens pris alltid tryggheten, tänker jag? Om feminism och kvinnorättskämpar säger Colette 1910 följande:

”Jag, en feminist? Du måste skämta. Suffragetterna äcklar mig. Och om någon fransyska skulle få för sig att imitera dem, hoppas jag att man förklarar för henne att sådant beteende inte tolereras i Frankrike. Vet du vad suffragetterna förtjänar? Piskan och haremet.”

Hennes biograf Judith Thurman skriver: ”Det är lätt att förstå varför Colette alltid kände större samhörighet med kurtisanerna, skådespelerskorna och konstnärinnorna som ung snarare än med blåstrumporna, de militanta kvinnorättskämparna, eller med de förnäma damerna som levde av sina underhåll. Hon respekterade sitt köns ambitiösa entreprenörer vars uppfattning om slutmålet aldrig var Virginia Woolfs femhundra om året och ett eget rum, utan femtiotusen om året och en egen villa – med en kock, en stor trädgård och en fager yngling.”

Jag tycker ändå det finns något tilltalande i Colettes ståndpunkt. Istället för att med nödvändighet vilja tränga in i det offentliga rummet skapar man ett rum bredvid det och identifierar den verkliga källan till makt och autonomi – pengar. Vi har nämnt det tidigare, många av förra seklets kurtisaner kom från mycket enkla förhållanden och blev med tiden mycket välbärgade, och flera av dem gifte sig också med sina älskare och fick genom dem titlar som prinsessa eller grevinna. Det är som d’Aurevilly resonerar i Om dandyismen, ett samhälle måste vara hierarkiskt, dörrarna till salongerna stängda för att vi skall få extraordinära livsöden som överskrider alla gränser samhället försökt påtvinga dem – vare sig det handlar om kön, klass eller något annat.

 ***

Nå, ett sådant öde är chevalier d’Éon. Charles Éon de Beaumont (egentligen Charles Geneviève Louis Auguste André Timothée d’Éon de Beaumont) föds 1728 i Tonnerre där hans far är borgmästare. Familjen tillhör lågadeln och Éon skriver 1743 in sig vid juridiska fakulteten i Paris. Vid 21 års ålder blir han 1749 klar juris doktor och efter att ha uppmärksammats av prinsen av Conti utnämns han av Ludvig XV till kunglig censor för motsvarande historiska och humanistiska fakulteten. Han värvas sedan till ”Secret du Roi”, kungens hemliga, parallella kabinett som sammanträder inofficiellt. Genom sin inblandning där skickas han på hemliga diplomatiska uppdrag, exempelvis till Sankt-Petersburg. Än så länge är ju en tämligen normal statsmannabana för en ung 1700-talsman. Och det fortsätter så, d’Éon säkrar i Ryssland Frankrikes allians med Ryssland – tillbaka i Frankrike blir han dragonkapten. Han deltar i sjuårskriget, och efter en skada återgår han till diplomatin och tjänstgör som ett slags hemlig agent. Han skriver fredsfördraget mellan England och Frankrike efter sjudagarskriget. För den insatsen (som dock inte är så betydande, kanske är det också hans roll som spion som belönas?) erhåller han den ovanliga Sankt Ludvigsorden och får titeln chevalier, det vill säga riddare. Han skickas till London där han som ambassadsekreterare fortsätter att föra ”den hemliga diplomatien”. Bland undersöker han möjligheterna att invadera England, en plan av Ludvig XV:s planer som inte ens dennes egna ministrar känner till. När ambassadören 1763 återvänder till Paris blir d’Éon ett slags interimsambassadör och han njuter av det i fulla drag.

 640px-Le_chevalier_d’Éon_(1728-1810)

Problemen uppstår när den nye ambassadören, hertigen av Guerchy, anländer. (Det som hänt var att kungens älskarinna, madame de Pompadour, gått igenom kungens hemliga och inlåsta papper och där fått nys om le Secret du Roi. Oroad över att hon kanske var i färd med att förlora sitt grepp om monarken (och makten!) hade hon genast agerat mot le Secret, och olyckligtvis för d’Éon var det mot uppdraget i England hon riktade det mesta av sin uppmärksamhet. d’Éon degraderas till sekreterare. Han har svårt att acceptera sin nya roll och finner hertigen inkompetent som ambassadör. De är bekanta sedan tidigare, och d’Éon är inte imponerad av Guerchys (med viss rätt) insats under det fransk-tyska kriget. Dessutom förödmjukar de Guerchy honom med tråkiga sysslor och pikar. d’Éon vet naturligtvis vilken falang vid det franska hovet som Guerchy tillhör och ”glömmer” att lämna över brev som skulle kunna kompromettera hans hemliga uppdrag. d’Éon vägrar därför att åka när han återkallas till Frankrike, i ett brev till kungen hävdar han att Guerchy försökt förgifta honom. Låt oss stanna upp här ett slag, d’Éon är 35 år, han har gjort en strålande karriär i kungens tjänst – och i viss mån även en klassresa. Han har tilldelats en av rikets finaste ordnar, han har förhandlat fred och agerat som en (inte minst i sina egna ögon) högst kompetent ambassadör. Så kommer en sprätt, stödd av den inflytelserika madame de Pompadour, och plötsligt känner d’Éon marken som nyss tänkte så solid och beströdd av diamanter och flödande av vin (från d’Éons egen vingård i Frankrike som han bjöd den engelska noblessen på och på så sätt skaffade sig såväl vänner som dyra vanor) som osäker. I ett sådant läge kan man reagera på ett flertal olika sätt – att söka kungens stöd vore kanske ett. Det är inte vägen d’Éon tar.

När England vägrar att utvisa d’Éon upphör plötsligt hans pension på 2000 livres. D’Éon börjar då publicera viktiga diplomatiska dokument under titeln Lettres, mémoires et négociations particulières du chevalier d’Éon i mars 1764. Det handlar naturligtvis inte om någon Snowden eller Wikileaks – det handlar om att låta Frankrike veta hur värdefull han och hans kunskap om franska internationella affärer är. Han argumenterar för hur inkompetent Guerchy är. Det är också ett hot, för han behåller planerna om invasion samt allt rörande Secret du Roi som en ”försäkring”. Och han njuter, av uppmärksamheten och av skandalen som var ett faktum på båda sidor av engelska kanalen. Den begränsade upplagan är högt eftertraktad, och går från hand till hand. Den brittiske författaren Horace Walpole skriver till en vän i Italien:

We are full of a wonderful book just published here by the Chevalier Deon [sic] … You are to understand, that beside a thousand curious circumstances, Deon’s book is full of wit and parts – and what makes it more provoking, our ministers know not what to do, nor how to procure any satisfaction to Guerchy.

Det var naturligtvis oerhört att en diplomat agerade på det här sättet. I synnerhet i en tid så politiskt osäker för monarkerna som den efter sjuårskriget. Ingen var särskilt intresserad av fler konflikter länder emellan, och framför allt hade man fullt upp med att hålla folket i schack. d’Éon har i ett slag gjort sig fullkomligt omöjlig hos alla utom möjligen den engelska allmänheten vars sympatier han vann och som gick och kastade sten på Guerchys residens. Visste han inte det, d’Éon? Naturligtvis visste han precis ett diplomatiskt faux pas av den här magnituden innebar. Men han såg det som sin enda utväg. Han såg sig snart kidnappad eller mördad av Pompadours agenter. Genom att göra sig synlig och liera sig med pressen hade han på en gång visat att han inte var rädd att agera och avslöja hemligheter – men han hade också gjort sitt eventuella frånfälle till mer än en diplomatiskt pikant detalj utan något som skulle kunnat vara startskottet för ett upplopp. Filosofen David Hume var en av som varnade den franska staten för att försöka gripa d’Éon, gjorde de det kunde ambassaden mycket väl stormas och det brittisk folket utkräva hämnd av Guerchy.

Det var med andra ord en delikat situation. Den engelske kungen Georg III var naturligtvis chockerad över fransmannens agerande, men att samarbeta med Frankrike skulle skapa problem med folket hemmavid. Ludvig å andra sidan ville naturligtvis skydda sin Secret, både från utländska makter men också, kanske huvudsakligen, från ministrarna och hovet i Versailles. Han löste det genom att skicka två brev – ett med order om att d’Éon skulle gripas. Och ett annat där han bad vår chevalier att skydda hans papper och fly. Guerchy å andra sidan kallades tillbaka till Frankrike och d’Éon fick en årlig pension på 12 000 livres (även om han inte fick de 100 000 livres han bett om för att lösa sina skulder) och blev kvar i England, förbjuden att återvända till Frankrike. Där fortsatte han att skriva skandaltexter som publicerades eller som han hotade att publicera, inte minst en (fiktiv) biografi skriven av kungens älskarinnor. Och han vägrar återlämna pappren om le Secret du Roi.

Och det är nu saker och ting börjar bli lite märkliga. d’Éon går oftast klädd i sin dragonuniform, men på 1770-talet börjar det cirkulera rykten om att vår käre riddare inte är man – utan en kvinna! Det ritas karikatyrer i tidningarna, spekulationerna rasar och på vadhållningsbyråerna kan man spela på den franske diplomatens förmodade kön. d’Éon gör ingenting för att bringa klarhet frågan. (Just vadhållningen avbröts efter något år sedan det inte gick att avgöra på något tillfredställande sätt.) Tänk er, ni är en man och man misstänker er för kvinna och man råkar leva i den där förmenta dåtiden där moderna människor gärna framställer en kvinnlig könstillhörighet som ett regelrätt handikapp. Men d’Éon har redan lämnat den vanliga världen, ha har trätt in i halvvärlden där reglerna är oklara, och han börjar sakta böja världen efter sin egen vilja. Han skall komma att spela på sin androgynitet, i biografin som utkommer långt senare, 1836, skriver han också om sina första diplomatiska uppdrag i Sankt-Petersburg. Eftersom engelsmännen försökte hindra fransmännen från att kommunicera med tsarinnan hindrade de män från att korsa gränsen till Ryssland. D’Éon fick då klä sig till kvinna och uppträda på ett sätt som inte skulle väcka några misstankar emot honom, emedan han skulle ha avrättats. Hur mycket sanning det ligger i detta påstående är dock tämligen diskutabelt då historien först verkar uppstå ungefär samtidigt som de där londonryktena på 1770-talet. Vidare skall d’Éon ha påstått sig vara en av tsarinnan ”lektriser” någon sådan kammarjungfru fanns inte vid denna tid vid ryska hovet, och det finns även andra liknande historier som handlar om d’Éon där han förleder tsarinnan med sitt uppträdande. Nå, i de samtida källorna från tiden innan London noteras förvisso att riddaren är tämligen småväxt och androgyn till utseendet – men några som helst bevis för att han skulle klätt sig i kvinnokläder finns inte (även om historiker senare kommit att antyda det).

Nå, vi har nått till år 1774 och då dör Ludvig XV. Secret du roi avskaffas, och d’Éon inleder förhandlingar om att få återvända hem till Frankrike. Den franske författaren Pierre de Beaumarchais skickas av den franska staten och förhandlingarna skall pågå i fjorton månader. Det resulterar, den 4 november 1775, i ett tjugosidigt fördrag där d’Éon visserligen får lov att återvända till Frankrike, men skall lämna över alla dokument om le Secret du Roi som han har i sin ägo. Det finns dock även andra krav som d’Éon måste gå med på för att få återvända. Ett av dem är att han måste klä sig som kvinna, eller snarare ”återigen” klä sig som kvinna som det står i fördraget. Naturligtvis var det inte ovanligt att adelsmän som dragit kungens vrede över sig och agerat illa straffades, vanligtvis genom att förvisas till fädernegodset eller till och med i fängelse – men att gå runt i kvinnokläder? Fördraget antyder att d’Éon fötts som kvinna och sedan bara klätt sig som man. d’Éon gör således ett ganska märkligt könsbyte, alla involverade i författandet och förhandligen av detta fördrag (utom möjligen den nye kungen) måste nödvändigtvis vetat att d’Éon var en man – vilket gör detta villkor än märkligare.

 Mademoiselle_de_Beaumont_or_The_Chevalier_D'Eon_LCCN2006685290.tif

Än idag funderar historikerna över varför d’Éon ens gick med på detta. Man vet att han hyste en fascination för kvinnliga hjältar – han samlade på böcker om amazoner, Jeanne d’Arc och sin egen tid stridbara kvinnor. Och faktum är att det var synnerligen gynnsamt för båda sidor. D’Éon undslapp Bastiljen och hans beteende kunde förklaras som en ”hysterisk kvinnas” irrationella beteende. Vidare kunder Versailles också bortförklara hans publicerade texter som rena lögner. Sannolikt kom Beaumarchais (som senare skulle komma att skriva Figaros bröllop) och d’Éon på detta tillsammans, lika sannolikt är att formuleringarna i fördraget bestämdes tillsammans. i augusti 1777 kunde d’Éon äntligen återvända till sitt fosterland. (Engelsmännen behövde dock inte sakna hans uppenbarelse alltför mycket, det började snart cirkulera karikatyrer och porträtt av den gode riddaren. I kvinnokläder, naturligtvis.)

Han är 49 år gammal, mademoiselle d’Éon, när han presenteras för Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Det har tagit honom fyra timmar för honom att göra sig redo. Drottningens egen sömmerska, Rose Bertin, har klätt honom. Han känner sig som pånyttfödd, i bevarade manuskript talar han om att fälla sin hårda hud och lära sig att gå igen, dock inte i högklackat, det bemästrade han aldrig. Han är en kuriositet, mademoisellen. Så uppenbart en herre i kvinnokläder, en främling vid detta hov i vars tjänst han varit så länge – deras värld är inte hans. Han har varit i krig, sett våldet och döden, han har sårats, han har suttit vid en tsarinnas sida. Hans fiende var världens mäktigaste kvinna, la Pompadour finns inte kvar, de är alla borta. Kvar finns han, i kjolar och lockar. Han lär sig aldrig gå i högklackat, det är högsta mode för såväl kvinnor som män i Versailles 1777.

Versailles är inte imponerade, han är exotisk ett litet tag men förvisas omgående till godset i Tonnerre och förvägras återvända till London fram tills 1785 när han riskerar att förlora sitt på grund av obetalda skulder. Gamla engelska vänner återfann riddaren i kvinnodräkt och fann honom vara en ”lusty dame”. De sista femton åren i d’Éons liv präglades av ekonomiska svårigheter. 1789 var franska revolutionen ett faktum och med den försvann l’ancien régime, den franska monarkin och även d’Éons årliga underhåll. Hur försörja sig? d’Éon reste runt i England och gav fäktningsuppvisningar – klädd i kvinnokläder: vitt huckle och svart klänning. Förutom detta också de vanliga utvägarna, han sålde av delar av sitt älskade bibliotek, sina svärd och sina pistoler, spets och till slut, när det gått så långt att han hamnat i fängelse för sina obetalda skulder, också sin Ludvigordern. Men fäktningsshowerna går ganska bra, och drar en hel del folk villiga att betala för att få se den fäktande kvinnan. 1796 skadas han dock i Southampton och repar sig aldrig riktigt. d’Eon dör den 21 maj 1810 och var då 82 år gammal. Han levde tillsammans med en väninna, en änka vid namn Mary Cole, som fick sitt livs chock när hon skulle förbereda sin väninnas och rumskamrats kropp inför begravning. Denna ”chevalière” som hon levt tillsammans med i så många år var nämligen, mycket riktigt, en man.

 1024px-Saint-George_D'Eon_Robineau

Även läkare undersöker kroppen och fastslår, chevalier d’Éon har sedan födseln varit man. Hur skall detta livsöde förstås? Att han gick med på att klä sig till kvinna har vi sett kan förklaras. Men efter Ludvig XVI:s död och den franska monarkins fall – varför behöll han kjolarna och den nya könsidentiteten? Om detta kan vi bara spekulera. La Vie Militaire, politique, et privée de Mademoiselle d’Éon som utkom 1779 spökskrevs av vännen La Fortelle – och är förmodligen kraftigt överdrivna och till stor del påhittade, som de där passagerna om tsarinnan. Men även i sin privata korrespondens talar d’Éon om sig som kvinna, och han underblåser ryktena, fortsätter narrativet: fadern som önskade sig en son och uppfostrade den unga flickan Charles som en son. Vi kan tänka oss olika möjligheter, den tragiske och pliktrogne hjälten som underkastar sig det hans kung kräver av honom. Eller strategen och strebern som målat in sig i ett hörn av lögner som dock gagnat honom i stunden? En blandning av de båda? När d’Éon såg sig riskera att bli utmanövrerad från den världsliga scenen vägrade han finna sig i detta öde, och försökte därför vrida världen efter sin egen vilja. Som spion var han van vid den dubbla dispositionen, att vara ett och verka ett annat – kanske hans sinne var så rörligt att han vid kris kunde iklä sig något annat, inte bara utåt men också i sitt inre. Det är svårt att låta bli att dra en parallell till ett fall vi känner väl, den samtida Beau Brummell. Den store dandyn gör karriär i ett statiskt samhälle utan möjlighet till social rörlighet med sitt sätt att klä sig och agera. Det är något av dandy över d’Éon – för honom blir dräkten en möjlighet till frihet och – det får man absolut inte glömma – kändisskap. Det är något i hans personlighet: det tidiga sociala avancemanget, spioneriet, den överdrivna och självvådliga tapperheten under kriget, de storslagna ambassadfesterna och till slut valet att publicera de hemliga dokumenten. Han är en överlevare, vår chevalier d’Éon, visst är han det. Men framförallt måste han synas. Det räckte med ett kungligt öga, ett öga av Guds nåde, så länge det var fäst vid hans agerande kunde han verka i det fördolda. När det förvägrades honom fick han hitta nya sätt att göra sitt liv extraordinärt i ordets mest bokstavliga betydelse.

Thomas_Stewart_–_Chevalier_d'Eon