Dichter-Narzisse

Tänk att det finns en blomma som heter Narcissus Poeticus. Vad är oddsen…? Att det sedan är det latinska namnet för vår egen pingstlilja är en annan sak. Jag kan tillägga att jag visste ingenting om detta när jag valde Narcisse att bli mitt. Då associerade jag snarare till Narkissos-myten och narcissism (det senare som ett erkännande av min egen egocentrism snarare än sjukdomstillståndet.)


Vidare fortsätter jag förmodligen med det botaniska temat i årets b-uppsats. Jag har nästan bestämt mig för att skriva om Fungi (igen). Det kan väl inte bli något problem att jag redan skrivit om boken i ett annat ämne. Eller?

I helgen var det poesifestival här i Gamlestan. Jag och Malm var där med flera bekanta och vänner i lördags. Det var blandat visor och poesi, trevligt så där. Bland annat var Dan Viktor som jag tidigare träffat på ett skrivarläger för länge sedan och senare sett på Göteborgskalaset. Han var bland de bättre inslagen. Linnea fick agera förband åt Cirkus Miramar och chockade publiken genom att häfta fast en papperslapp i magen med en häftpistol. Jag hade velat gå i söndags också då Affe skulle läsa men vi hade helt enkelt inte några pengar kvar. Det var poesi eller mat, vi valde mat. Jag får trösta mig med att jag ändå sett och hört Affe läsa på Hängmattan tidigare.

Jag hade en mardröm i natt. Det var längesedan jag blev så uppskakad av en dröm. Jag vaknade alldeles genomsvettig och med hjärtklappning. Det var en lång dröm och den följde sedvanlig drömlogik så jag tänker inte återberättade dens. Dels för att det skulle vara uttråkande, dels dör att drömmar är ytterst svåra att skriva ner så resultatet av sådana försök slutar oftast i att man inte alls skrivit ner drömmen utan något annat (som givetvis kan vara bra). Hursomhelst var drömmen inte skrämmande förrän precis i slutet. Det var inte när jag insåg att man lurat mig och att det så kallade skämtet var tänkt att sluta med min död utan när jag jagad av skurkarna insåg att jag kanske inte alls skulle klara mig. Dittills hade det följt en slags filmlogik (eller det var i vilket fall vad jag trodde) där svårigheterna ligger i sveken och bedrägeriet – men det är alldeles självklart att man i slutändan kommer klara sig. Det är intressant att drömmen kunde gå från spännande till skrämmande och att det ändrades på ett ögonblick. Allt för att ”reglerna” för drömmen ändrades. Eller snarare: man insåg att det inte fanns några regler.

Till sist kan jag meddela att jag funderar på att publicera min essä om litteraturens utveckling 1910-1950. Inte för att jag kommer fram till några väldigt nya eller radikala slutsatser, det är huvudsakligen en översikt snarare än en analys. Men det är ett rejält arbete som jag är ganska stolt över ändå.
Jag kommer väl att lägga upp bitar lite då och då.

Annonser

Ch-ch-changes

Har jag verkligen inte skrivit sen innan Stockholmsresan? Jag har knappt suttit framför datorn, har varit för trött helt enkelt. Stockholm var fint, och soligt två av de fyra dagarna vi var där. Vi promenerade mycket, gick på Strindbergsmuseet, såg baletten Tristan på Operan och umgicks med vänner och Malms släkt. Det kändes konstigt att vi kanske kommer bo där i höst. Jag har efter två år i Göteborg precis börjat göra mig hemmastadd och det är ändå en stad jag varit i ganska mycket innan jag flyttade hit. Men det är väl nu man skall unna sig att flytta runt, innan man låses vid en plats med jobb och/eller barn. Det finns något lockande att börja från scratch på en helt ny plats, där man inte känner någon alls. Lockande men också skrämmande.

Men oddsen för att det är just Stockholm vi kommer att hamna i ökar sakta men säkert. Igår fick jag en kallelse till en av folkhögskolorna jag sökt till i just Stockholm. De kallar mig till intervju vilket betyder att jag gått vidare till ett slags andra urval. Så det blir att sätta sig på tåget (igen) och åka upp på torsdag. Jag hoppas att det blir värt det. Idag fick jag ett brev från en annan folkhögskola som kallar till introduktionsmöte där man dessutom skall skriva en slags uppgift. Det är senare i maj, precis innan vi ska lämna in vårt PM för uppsatsen. Senare och senare, det är väl om lite mer än två veckor…

På tal om uppsatsen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag funderar på att göra det enkelt för mig och skriva om Fungi igen. Men ur ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv. Jag skulle förmodligen göra en slags motivstudie: Svampen som symbol. Eller nåt.

Vidare är den identitets- och skrivarkris vilken man kunnat skönja vissa spår av på den här bloggen officiellt över. Författaren Göran Palm kom och hälsade på i litteraturvetarkursen och pratade om sitt författarskap osv. Han debuterade relativt sent (i trettioårsåldern!) och förklarade det med att han inte var redo innan det. Man måste först vara säker på sig själv och vad det är man vill säga. Låter vettigt tycker jag. Annars är risken säkerligen stor att man krossas eller förleds (formas) av skoningslösa kritiker och allmänna åsikter. Det påminde mig också om att jag om någon måste tro på min egen förmåga också, och någonstans började jag göra det igen. Jag kom också på att Horisonter är fantasy, och som fantasy är den riktigt bra. Jag hade glömt att se texten för vad den var. Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur jag lyckades tänka annorlunda.

Till sist var det det här med publicering. Det finns ett mycket gott skäl att vilja läsas, gärna av så många som möjligt. Detta hade jag redan tänkt ut för länge sedan, men glömt bort det och kom bara i håg att det var publicerad jag ville bli. Eftersom jag inte kom ihåg den egentliga orsaken och endast slutsatsen började jag ta mig för en mediakåt författarwannabe. Lyckligtvis har jag en något imbecill föreläsare och i min tysta argumentation och irritation snubblade jag över gamla övertygelser. Läraren sa något om att man i litteraturvetenskap inte skall tolka texterna. Alls. Det är givetvis omöjligt. Man skulle inte komma någon vart med litteratur om man inte tolkade. Låt oss dra till sin spets. Objektivt sett är böcker bara papper och bläckplumpar. Först i det mänskliga medvetandet omtolkas bläckstrecken till ord som betecknar något. Vidare kommer det aldrig finnas ett sätt att uppfatta en text för hur gärna vi än vill kommer vissa ord alltid betyda mer eller mindre olika saker för olika människor. I och med att vi gjort om texten från bläckplumpar till berättelse har vi tolkat. Jag skulle kunna utveckla resonemanget men jag tror ni förstår tanken vid det här laget. Tänk er då en text som ingen läser, den berättelsen finns inte eftersom den behöver ett mänskligt medvetande för att kunna existera (i mer eller mindre modifierad form). Är det då konstigt att man som författare skall läsas. Att man vill att det man skapat med mycken möda skall existera? Låt gå om det låter övermodigt, det ett högmod jag kan leva med.

Sommarjobb!!

De ringde idag! Från ICA i Uddevalla. Och de erbjöd mig sommarjobb. Jag har inte ord att beskriva den lättnad och glädje som jag erfor vid detta lyckliga besked. Hela föreläsningen satt jag i ett slags glädjerus. Jag brydde mig inte ens om att jag efter rasten kom nästan tio minuter för sent efter att ha stått och samtalat om ingenting i kafeterian. So what. Sommaren är räddad. Tiden efter sommaren är skuldfri. Det är helt enkelt underbart.

Sen på kvällen gick jag och Malm ut och firade. Vi åt en god middag på Teos och sen var det meningen att vi skulle gå på bio. Vi hittade dock ingenting som vi ville se och åte hem istället. Vi hyrde Tjena kungen! på videobutiken precis vid vårt hus. Jag ville sew den mest för att en gammal gymnasiebekant, Cecilia Wallin, medverkar. Filmen var väl som svenska filmer brukar vara. Lite rolig och småmysig. Men inte dålig så kvällen blev lyckad.

Imorgon kommer min bror på besök och så ska Affe hålla i Hagapoesin. Jag kommer givetvis att infinna mig, med bror och allt. Det verkar alltså som om även morgondagen kommer bli lyckad. Och på söndag är det poetry slam-final på Hängmattan och dit ska jag väl också. Det verkar med andra ord som om helgen kommer bli lyckad. Jag skulle nog kunna behöva en riktigt lyckad helg. Och nästa helg blir ännu bättre! Då besöker Malm och jag huvudstaden. Mer om det i framtida blogginlägg.

Sisyfos, vår lott

Och sedan. En tanke, ett tack till de som inte låter mig falla. De som uppmuntrar och provocerar, hindrar mig från att lägga mig ner på marken och strunta i alltihop. De som tvingar mig att räta på ryggen och fortsätta att rulla mitt stenblock. Ni vet vilka ni är. Och även om ni inte gör det, så vet jag vilka ni är.

One day more

Ännu en dag. Jag har inte gjort någonting alls. Jo, jag har ätit maränger. De har inte ringt som de sa att de skulle från det där jobbet som jag var på intervju hos. Jag antar att det betyder att jag fortfarande behöver ett sommarjobb. Att det skall vara så svårt.

Jag fick tillbaka tentan i måndags. VG, som vanligt. Det var dock svårt att glädjas åt det då de andra bara fått godkänt. Något slags dåligt samvete (i brist på bättre ord) ansatte mig då jag inte alls lagt ner samma energi och tid på tentamen. Jag är lika passiv med läsningen på den nya kursen. Lyckas inte uppbringa någon entusiasm även om det är rätt intressant.

Häromdagen drömde jag en rätt kuslig dröm. Själva drömmen var inte kuslig, utan snarare uppvaknandet från drömmen. Jag var på en gul slags åker med en mängd andra ungdomar. På åkern fanns ett rött litet hus. Vi hade gått vidare till en slags andra uttagning till Litterär Gestaltning. Jag pratade lite med andra och var allmänt nervös. Det rörde sig om intervjuer och jag var först att gå in i huset. Den som intervjuade var Gunnar D. Hansson som har lyrikdelen på delkursen jag läser nu men även undervisar på just Litterär Gestaltning. Jag förklarade för honom att Horisonter bara var träning och att jag numera insett att man måste skriva mer avancerat än så. Jag tror att jag nämnde Sara Lidman som förebild. Vi pratade ett slag och sedan sa han att det var väl bra och gav mig en gul lapp som i American Idol. Jag var antagen. Plötsligt var min mamma där, hon hade varit med under hela intervjun, och gratulerade mig. Jag fylldes av en överväldigande lättnad och glädje och bröt ihop totalt. Kunde inte stå upp utan sjönk ihop och bara grät med pannan mot skrivbordskanten. När jag lugnat ner mig gick jag ut tillbaka på åkern och höll upp min gula lapp i morgonljuset. De andra såg på mig med avund och beundran. Resten av drömmen var jag bara kvar på åkern och följde resten av uttagningen som pågick under hela dagen. På kvällen gick vi för att fira med att dricka öl. Sedan vaknade jag.

Känslan, lyckan, dröjde sig kvar. Och det var plågsamt att inse att jag inte alls är antagen till Litterär Gestaltning och med största sannolikhet inte heller komma att bli det. Det värsta var nog känslan av lättnad. Det vittnar om att jag inte alls drivs av viljan att skriva god litteratur utan bara att få någon slags yttre bekräftelse.

Scribo ergo sum?

Ikväll lyssnar jag på musik och gör ingenting särskilt. har ett brev som jag skriver på lite sporadiskt. Men jag vill att det skall bli bra, så jag hastar inte. Det är onödigt att stressa, jag gör det för mycket. Imorgon ska jag fika med vänner. Det var längesedan jag var så social. Har dragit mig tillbaka från umgänge i största allmänhet (Malm och familj undantagen) ett tag nu. Behövde kanske samla ihop mig något. Jag är rastlös utan synbar anledning. Kanske har jag stått för länge samma plats och börjat sjunka. Igår såg jag på Parkinsons på tvåan. Kvällens gäst var Madonna. Bland annat berättade hon om hur hon lämnat allt och åkt till New York för att bli dansare. Jag tror inte jag behöver lämna allt bakom mig. Bara prioritera annorlunda och bestämma mig för vad jag egentligen vill. Det har jag sagt ett tag nu. Och likt förbannat händer inget. Vad har jag gjort den här terminen. Pluggat? Nej. Skrivit? Nej. Något annat som kan ha tagit upp all min tid som att festat hejdlöst eller liknande? Nej. Jag försöker minnas och allt som framträder för mig är en grå massa av dagar och några få enskilda händelser som avtecknar sig mot denna gråhet. Så får det inte vara! Fortsätter det så kommer livet rinna ifrån mig. Jag kommer stå vid målsnöret och förklara att jag inte alls hört startskottet, visste inte att loppet redan var igång. Start- och mållinje kommer vara ett och detsamma.

På senare tid har jag börjat hysa allvarliga tvivel rörande mitt val av karriär. Karriär är fel ord, givetvis. Alla människor behöver något att hänga upp sitt liv på, något som ger det mening och struktur. En sorts klädhängare, förlåt, livshängare. För mig är det skrivandet som ger mig mening. Det handlar alltså mer om en professionskris, det handlar om en identitetskris. Vi har börjat läsa 60-tals författare nu. Deras prosa är svår och avancerat. Intellektuell, smart. Jag jämför mina egna försök med deras, och jämförelsen är inte alls till min fördel. Mitt skrivande känns enkelt, på ett negativt sätt. Simpelt. Ja, rent ut sagt dåligt. Jag behöver ju inte bli författare. Man vad ska jag göra annars? Vad vill jag göra annars?

Svar: ingenting

Utan klädhängare blir jag bara ett formlöst tygtraseplagg. Jag vill inte vara tygtraseplagg. Jag vill vara rött Valentino-plagg. Problemet, för att driva den här liknelsen till sin spets, är min misstanke om att jag med hängare ändå bara kommer vara HM-plagg.

Sedan är det det där med förväntningarna. Alla tror att jag är Valentino. Det är ju trevligt, men finns det något värre än att försöka leva upp till förväntningar. Man börjar fundera på vad andra väntar sig, hur man skall tillfredställa dem. Är det inte därför det är så svårt att få klart Horisonter? Och så funderar jag vidare: om mina välvilliga vänners omdömen är så avgörande – hur skulle jag då överleva en sekund som publicerad författare. Jag har alltid utgått från att kritiker skulle gilla mina texter. Lyckas man bli publicerad måste man ju vara bra liksom. Man behöver bara läsa någon kultursida för att inse att så inte är fallet. Jag vet inte om jag skulle kunna ta det. Och sen funderade jag vidare, mycket på grund ett stycke ur en novell av Bodil Malmsten. Det handlar om Sveriges bästa författare som jobbar på något statligt verk. Han är så bra att han inte behöver publiceringens bekräftelse. Är det så, är jag bara en det tjugoförsta århundradets kändiskåta dussinmänniska som vill vika ut mitt inre i romaner på Bokias hyllor?