Kvinnan vid fönstret


KVINNAN VID FÖNSTRET

Jag står och steker pannkakor när jag ser henne. Det kommer som en överraskning. Hon brukar dyka upp först senare, vid niotiden. Jag som hade tänkt äta först. Nåja, jag stänger av plattan och ställer mig vid fönstret. Från mitt köksfönster ser jag rakt ner i hennes sovrum. Hon tar av sig kläderna, arbetskläderna. Idag hade hon den mörkblå kavajen med tillhörande byxor. Jag tycker bättre om när hon har kjol till den. Men att hon hade kavajen och byxorna visste jag redan. Jag såg när hon tog på sig dem imorse. Hon knäpper upp den lila behån. Jag lutar pannan mot glaset och andas knappt. Vänd dig om. Hon står i bara trosorna. Sedan försvinner hon. Jag andas besviket ut. Duschen. Då blir hon borta i säkert tjugo minuter. Jag lämnar fönstret och sätter på plattan igen. Smet har lyckats hamna på min nya kjol. Hon skulle tycka om den, kjolen. Men hennes är säkert dyrare, hon verkar inte vara den som handlar på H&M.

Fast det bara gått fem minuter går jag tillbaka till fönstret. Pannkakan fräser i stekpannan. Jag vill ju inte missa… men nej, sovrummet där nere är fortfarande tomt. Jag stänger ändå av plattan och struntar i den halvstekta pannkakan. Tar fram ProViva-paketet ur kylen. Häller upp ett glas. Nyponsmak. Det får stå kvar på bordet. Jag kastar en blick genom fönstret. Fan, hon är redan tillbaka. Hon har svarta stringtrosor och en svart bh av spets. En vit handduk kring håret. Hon rotar bland sina kläder. Till slut bestämmer hon sig för jeans och en glittrig top. Så hon ska ut. Hon sminkar sig snabbt och vant. Lägger rött läppstift på läpparna. Jag tar fram mitt eget och målar mina läppar jag också. Det är samma nyans som hennes, tror jag. Jag har försökt att se efter när vi träffats nere i gården. Ja, jag tror faktiskt att hon använder Yves Saint-Laurents No. 11 Rouge Authentiq. Fast, säker är man ju förståss aldrig. Hon skyndar ut ur sovrummet. Jag går in i vardagsrummet och efter en stund kan jag se hur hon korsar gården och försvinner ut på Stockholms gator.


Livet är underbart

What a day! Jag var hemma i Göteborg och hämtade lite kläder och böcker för att sedan därefter åka hem till Affe som bjudit mig på linsgryta. Även Linnea dök upp och det var överraskande behagligt att träffa lite vänner igen. Jag är en sådan där oförskämt lyckligt lottad individ som inte behöver arbeta speciellt hårt för det heller. Jag menar; jag har Malm, underbara vänner, en fin lägenhet, jobb, goda studieresultat och en talang för skrivandets ädla konst. Helt vansinnigt egentligen.

Och nu?

Nuförtiden jobbar jag mest. Annars gör jag ingenting. Det är skönt, okomplicerat på något sätt. Kommunicerar inte med vännerna i Göteborg. Tar itu med det när jag är tillbaka i stan tänker jag. Man skall inte göra så, man skall ta hand om sina vänner. Eller i alla fall påminna dem om ens existens någon gång ibland. Men jag behöver tiden för mig själv. Behöver stänga lite dörrar, med lite tur går de inte i baklås.

Det är en märklig sommar. Jag är för mig själv och känner mig på något sätt fri. Det är varmt och grönt här i Ljungskile. Jag kan sitta i skuggan och korta stunder ute, även om jag mest är inne. Går ut med hunden ibland. På måndag åker jag kanske till Göteborg och hämtar posten och någon ny bok att läsa.

Jag saknar Malm och drömmer om honom. Drömmer att han är här i mitt gamla flickrum hos mig. Inatt drömde jag om gymnasievänner och Bylöv och K. Det måste vara för att jag är tillbaka här. Jag kanske ringer Sofia så kan vi gå ner till kallbadhuset mitt i natten och äta wienerbröd och dricka svartvinbärsaft, såsom vi gjorde förr i tiden. Eller gå på upptäcksfärd på Lyckorna, som vi gjorde en gång. Då, när vi gick på gymnasiet. Pappas lägenhet är mitt emot gymnasiet jag gick på. Då är det svårt att inte bli nostalgisk. När man står mitt emot det förflutna.

I mitt huvud har arbetet med ‘Det tudelade trädet’ börjat. Häromdagen hade jag en början, den är borta nu, men jag är övertygad om att den kommer igen. Den eller någon annan. Inget att oroa sig för. Jag försöker befria mig från alla anspråk och bara läsa bra böcker och hitta tillbaka till den där glädjen att bara berätta historier. Tänka kan jag göra sedan. Tänka och slipa och möblera om. Det är då det blir bäst ändå. När man börjar skissa på måfå.

Till sist. För sommarjobbande varuplockare som är vansinnigt uttråkade ordinerar jag lite kundbetjäning Dirty Harry-style. Jag har inte prövat det än, dels för att jag inte vågar dels för att det är svårt att leverera repliker som Clintan när man är 163 centimeter lång och har en mjukt kvinnlig röst. Den som prövar får gärna meddela mig om resultatet.

*

Kundbetjäning Dirty Harry-style:

Kunden: Jobbar du här?
Replik: Maybe I do..
Kunden: Eeh.. Vet du var saltet står?
Replik: It’s my job.
(…peka mot saltet som står på hyllan bakom kunden)
(Kunden sträcker sig mot saltet för att ta det.)
Replik: Go ahead. Make my day.. punk.