Diskussion kring berättarens funktion hos P O Sundman och i synnerhet novellen Jägarna III

Jag börjar få lite litteraturvetenskapsabstinens och läste därför igenom mina gamla hemuppgifter och småessäer i ämnet. Jag har nämnt P O Sundman och även Raymond Carter på Stasimon förut och då är det väl inte annat än lämpligt att jag publicerar en liten skrift om det speciella i Sundmans berättarteknik. Den kräver en viss kännedom av samtidsprosan (1960 och framåt typ) men går säkerligen att läsa med viss behållning även utan förkunskaper.


Diskussion kring berättarens funktion hos

P O Sundman och i synnerhet

novellen Jägarna III


Berättandet i P O Sundmans författarskap är mycket speciellt. Han skriver in sig i en tradition och för tiden ganska typiskt sätt att skriva och ifrågasätta. Som Ekbom påpekar i sin artikel[1] förs tankarna till den franska nouveau roman – men visst det är mer Hemingway än Robbe-Grillet. Om den sistnämnda är påverkad av filmen så är Sundmans berättande grundat på behaviorism. Det utmynnar i en slags hemingwaysk isbergsteknik. Han intresserar sig för relationer människor emellan, för kommunikationen människor emellan. Det är detta som bestämmer hans berättarposition och det är tätt förbundet med hans realism. En realism som alltså grundar sig i Sundmans syn på vad som kan sägas mellan två människor, eller i det här fallet berättare och läsare. Själva berättandet gör honom till realist.

Sundman väljer en homodiegetisk berättare. En berättare som han låter vara realistisk, som om den diktade verkligheten de facto var verklighet.[2] Som Sundman själv påpekar ligger häri en komplikation. Han fascineras av det muntliga berättandet och noterar att man i ett sådant berättande hoppar över saker, antingen för att de är upplevs som oviktiga av berättaren, att denne glömt dem eller kanske som i novellen Elfenben[3] för att det helt enkelt är svårt att säga. En muntlig berättare kommer också att betona enskilda saker. På det här sättet framträder berättaren som ett subjekt och inte en konturlös och svävande röst. Men en sådan berättare blir också för läsaren opålitlig. Hur kan vi veta att det han säger är sant? Och det är den problematiken Sundman delvis är ute efter. Hur kan vi någonsin veta att det någon säger är sant? Lustigt nog ökar en sådan osäkerhet till känslan av realism, inte i berättelsen utan själva berättandet. Som vi skall se finns det två nivåer i Sundmans novell Jägarna III, å ena sidan det framberättade händelseförloppet å andra sidan själva berättandet.

Det finns ytterligare aspekter av Sundmans berättande. Eftersom han låter sin berättare berätta som Sundman själv skulle göra för sina vänner har denne berättare ingen så kallad psykologisk insikt. Han stannar vid att beskriva yttre skeenden och människors gester och handlingar. Som läsare måste vi själva tolka, skapa sammanhang. Fylla i luckorna, fundera över vad som utelämnats och varför. För att återigen låna Ekboms ord[4]: Sundman ger oss ett halvfabrikat. Och i slutändan så är det ju inte så att vi lyssnar på någons berättelse vid matbordet, det är litteratur och vad Sundman än säger är han med all säkerhet mycket medveten om det. Kanske skall vi inte tolka utifrån vad hände egentligen? utan vad betyder det?

Hans metod går alltså ut på att stryka allt som är överflödigt. Som läsare lägger man då större vikt vid vad som vid ett första ögonkast kan verka vara obetydligt. Butor kallar detta ”snöprovet”[5] och det är om inte annat ett ganska vackert sätt att beskriva Sundmans tillvägagångssätt. Butor pekar också på de stycken som brutits ut ur novellerna i novellsamlingen Jägarna och inleder varje novell. Där är det än tunnare med tecken, men eftersom de senare återkommer i texten växer deras betydelse.

Efter att ha pekat ut dessa kanske mer allmänna drag i Sundmans novellkonst tänkte jag vi skulle se det som talats om att omsättas i praktiken. Som jag redan nämnt har jag valt novellen Jägarna III. I den här novellen finns ingen tydlig ramberättelse som i till exempel novellen Elfenben där de intradiegetiska lyssnarna tilltalas. I Jägarna III finns inget sådant direkt tilltal men Sundman skriver dock i enlighet med vad som tidigare anförts och man får en stark känsla av just muntlighet. Den dubbla positionen är sann även här, å ena sidan har vi berättaren nu, ett berättande subjekt, å andra sidan berättaren då, som ett handlande subjekt. Att det förflutit tid får vi veta genom att berättaren i en parentes förklarar att: ”(Det här hände på den tiden då pass och uppehållstillstånd var akter av största betydelse.)”[6] Den här parentesen är också intressent såtillvida att berättaren här adresserar en implicit lyssnare (läsare).

Sundmans upprepande teknik finner vi även prov på i novellen. Exempelvis finns en fras som återkommer ”Hon är snäll” som uttalas av den lilla flickan. Det återkommer i en diskussion där påståendet diskuteras av en ingenjör och en läkare. Något annat som återkommer är berättarens hund. Den verkar först vara en sådan detalj som inte är speciellt betydande. I själva verket kan den vara ytterst betydelsefull. Hunden är fängslad, men ges sin frihet av Maria. När den frigörs springer den till skogs. ” – Man kan förstå mycket av spåren i skogen.”[7] säger berättaren till Maria. När Maria sedan ger sig av går även hon ut i skogen. Också hon spåras sedan. ”Men det är skillnad på hund och hund, på jakthund och spårhund.”[8] säger berättarjaget. Hunden kan alltså inte spåra Maria, de följer samma mönster.

Detta leder oss också till att fundera på skogen. Skogen som omnämns i det utbrutna stycket innan novellen. Av hur Maria beskrivs och det faktum att hon skriver dikter på ett språk som inte har samma alfabet drar vi slutsatsen att hon är från mellanöstern, ett land utan skogar. När hunden och Maria sliter sig är det skogen de går till. Kanske skogen helt enkelt får stå för Friheten? Eftersom man i novellen inte får några svar, vi får knappt ett händelseförlopp, börjar vi att aktivt arbeta och skapa egen mening, som jag med skogen.

Berättaren förklarar inte sitt handlande, varför han tar kontakt med hemlandet. I samtalet om Marias snällhet/godhet avbryter berättaren återberättandet av det för att inflika ett stycke om hur han just skriver till hemlandet. Det kronologiska berättandet bryts och vad det betyder att han berättar om brevet till hemlandet som en slags parentes kan vi bara gissa oss till. Att det inte är för pengarna intygar han sina medmänniskor men även oss, gång på gång. Vad det egentligen är, ja det är upp till läsaren att bestämma.



[1] Ekbom, Torsten, ”En sorts förstoringsglas”, i Bonniers Litterära Magasin 1963:10 s.837

[2] Sundman, Per Olof, ”Kommentarer kring en teknik”, i Bonniers Litterära Magasin 1963:3 s.231

[3] Sundman, Per Olof, Sökarna. Nio berättelser (Stockholm, 1963) s. 43-53

[4] Ekbom, a. a. s. 837

[5] Butor, Michel, ”Vid minsta tecken”, i Bonniers Litterära Magasin 1965:6 s.442

[6] Sundman, Per Olof, Jägarna. Berättelser (Stockholm, 1957) s. 52

[7] ibid. s. 38

[8] ibid. s. 47

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s