NaNo och framtiden

Jepp, om bara någon timme börjar november månad. Jag börjar känna av det, det liksom kliar i skrivarfingrarna. Det kommer inte att bereda mig den totala tillfredställelsen då jag helt enkelt tänker strunta i NaNo’s första regel: du måste börja på något nytt. Men hey, ingen blir lidande mer än jag. Som jag ser det skulle det lika gärna kunna vara en uppföljare och det är ju tillåtet… Nåväl, eftersom jag är så ambitiös kommer jag alltså inte bara skriva en uppföljare utan även en kortroman/långnovell som går underarbetsnamnet Bichette. Jag är dock något irriterad då jag i förrgår kom på vad min manligen HP skulle heta och nu är namnet… borta. Jag har kommit på ett par nya, kanske detsamma en gång till, men jag lever i tron om att det fanns ett som passade perfekt, ja och nu kan jag inte hitta det längre. Tills vidare får han heta Gregoire.

Jag misstänker att Stasimon kommer förvandlas till en ren skrivdagbok den kommande månaden. Inte så konstigt, NaNo och skrivande kommer ockupera mitt medvetande natt och dag.

Imorgon blir det en ny frisyr och förmodligen även hårfärg. Jag har nästan bestämt mig, måste bara bestämma mig för huruvida jag vågar jobba i det jag tänkt mig. Men de kan väl ge mig sparken för en frisyr, eller?

Jag har nya betänkligheter rörande mitt yrkesval. Utöver mitt s k författarskap. Affe sa en rätt smart sak när vi sågs sist (shit det var alltför länge sedan jag träffade henne ju!). Det var efter ett vanligt ingen-tycker-om-det-jag-skriver- alltså-skriver-jag-dåligt- och-jag-vill-bara-dö -stasimon-inlägg som hon påpekade att jag kanske borde ha något utöver skrivandet där jag kan få bekräftelse. Och i det tror jag hon väldigt rätt. Jag skriver det jag gillar, det jag vill läsa själv – visst det kan behövas bearbetas and so on, men jag måste kunna skita i vad eventuella läsare kan tänkas tycka. Speciellt som jag har en fäbless för så kallad populärlitteratur och så kallad finkultur. Resultatet blir en slags mix som båda läger har svårt att ta till sig. Som den före detta vännen D. sa en gång: du kan skriva hur bra som helst, ditt problem är att du har dålig smak. Hursomhelst behöver jag den där bekräftelsen, känna att jag är bra på något, ha något att falla tillbaka om skrivandet skiter sig. Något som inte bara är för mig, utan för världen. Jag skulle kunna jobba på maxi och vara rätt nöjd med lönen, men ärligt talat: jag är helt enkelt för fåfäng. Istället för att kuva denna fåfänga och leva olycklig och i självförnekelse tänker jag omfamna den och jag tror att den kan fungera som drivkraft.

Efter mycket funderande har jag sålunda övergivit mina planer på både bibliotekarie och arkivarieyrket. De är ganska prestigefyllda, men studierna långa och tråkiga. Yrkena i sig verkar hyfsade men bara så till vida att de är tämligen icke-ansträngande och tillåter mig att skriva. Men i mitt arbete med Det tudelade trädet har jag insett vikten av research och även hur tidsödande. Tänk då om det fanns ett yrke som kunde tillåta mig att göra en del av den researchen, som stimulerade mig, men som inte låg alltför nära det egna skrivandet. Jag har alltså bestämt mig för att än en gång ändra kurs. Jag har sålunda skrivit in mig på Komvux och i vår kommer jag att läsa franska så att jag får högskolebehörighet. Därefter kommer jag att läsa franska och sedan gå vidare med forskarutbildningen. Det enda som oroar mig är att man bör ha kunskaper i tyska och latin, men det skall jag väl kunna klämma in någonstans.

Jag känner att det här är något jag vill göra och som jag skulle kunna göra. Jag tror att det skulle kunna vara bra för mitt skrivande och för mitt ego. Förhoppningsvis varar övertygelsen.

Till sist: grattis till Malm vars opposition gick bra idag.

Annonser

Val

Jag är ännu inte klar med kommentarerna kursen. Antar att jag får klart dem idag. Det är bara så förbannat tråkigt, känns som om det finns andra saker jag mycket hellre skulle pyssla med, mina egna skrivprojekt till exempel. Och snart är det första november och jag är inte alls förberedd. Löser sig antar jag.

Nästa år är det val i Belgien. Eftersom det är lag på att rösta och jag numera är över arton betyder det att jag måste rösta. Vilket i sin tur innebär att jag måste sätta mig in i den politiska situationen samt hitta ett parti som passar mig. Det blir nog inte helt lätt men kul.

Flow

Igår skrev jag som en besatt. Skrev så intensivt att klockan plötsligt var halv tio och jag borde ha befunnit mig på Minas fest vid det laget. Förmodligen hade jag inte märkt det om inte Affe uppmärksammat det över msn. Jag var dock långt ifrån klar och plötsligt stod jag inför ett svårt val. Jag var helt uppklädd, redo att gå… men det var så länge sedan jag hade sådant flyt i skrivandet. Dessutom är det textinlämning till kursen ikväll och innan igår hade jag ingenting. Alltså valde jag skrivandet och skrev rätt sent, inte jättesent men rätt så. När jag sedan kom i säng var jag helt slut i huvudet (hade nämligen innan mitt kreativa utbrott gått igenom Malms B-uppsats i teoretisk filosofi). Det absolut roligaste är dock att jag bara fick skrivet hälften av det jag tänkt ut igår. Alltså kommer jag med lite tur få betydligt mer skrivet idag.

Det enda molnet på min himmel just nu är att jag inte får låna om mina biblioteksböcker mer och att jag samlat på mig ett litet torn vid det här laget. Nåja, Malm får hjälpa mig att bära. Nu skall jag sätta mig och läsa igenom det jag vill hinna titta på innan de måste återlämnas.

1-årsdagsfirande i efterskott

Den 14:e oktober fyllde Stasimon ett år vilket jag helt missat att uppmärksamma. Det är lustigt att trots att så mycket hänt och förändrats är min nuvarande situation inte helt olik den för ett år sedan. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer se ut om ännu ett år.

Hur det går med skrivandet? Inte alls, jag känner mig som en sufflé som håller på att sjunka ihop. Vad hände med allt det där självförtroendet jag hade en gång i tiden?

Örbyhus: fortsättningen

Igår åkte jag och Malm upp fulla av förväntan för att inspektera det vi var övertygade om skulle bli vår framtida bostad. Resan gick bra och på eftermiddagen steg vi av tåget i Örbyhus. Vi hade tänkt oss ett ställe som Ljungskile fast mindre. Det var det inte. Det var smutsigt, nedgånget, trasigt, isolerat. Det fanns en ICA, en möbelbutik och två pizzerior. När vi skulle hem upptäckte vi att det inte fanns någon bankomat. Pengar skulle tas ut i kassan i ICA-butiken. Okej, stå i kön och vänta och sedan funkar inte Malms kort. Pengar visste vi att det fanns på det, hade tagit ett kontoutdrag inne i Uppsala innan vi åkte till Örbyhus. Vi samlade ihop lite mynt ur våra fickor och min väska. Det räckte inte. Skulle vi alltså bli fast i Örbyhus? In på ICA igen och ta ut den 50-lapp jag hade kvar (mitt kort fungerade minsann!). Då fattas det nio kronor. Vi bestämmer oss för att chansa. På tåget har vi en helt obegriplig tur för tågkonduktören ber inte om att få se våra biljetter. Tillbaka i Uppsala hittar vi en bankomat och tar ut Malms pengar, fyrtio minuter senare är vi tillbaka i Stockholm och civilisationen. Lägenheten var det i och för sig inget fel på, inte jättefräsch men helt okej. Örbyhus däremot, det står vi nog gladeligen över.

Konsekvensen blir att Göteborg får stå ut med oss en termin till. Visst är det frustrerande att aldrig komma iväg, men när jag steg av tåget från Stockholm på centralen idag kände jag hur bra jag trivs här i min lilla stad. För att fira att jag kommer bli kvar här lägger jag upp två nya länkar. På restprodukt hittar man en av Ninda skrivargrupps medlemmar, en riktig fullblodspoet. Fröken Anna jobbade jag med i somras, ett besök på hennes blogg rekommenderas. om inte annat kan man få läsa om de senaste klänningsinköpen.

Ninda och Navid

Jag har blivit riktigt upptagen den sista tiden. Gör typ allt utom sitta hemma och skriva (fast det gör jag lite ändå). Idag var det skrivarmöte hemma hos allas vår fearless leader Mina. Ett möte jag sett fram emot med förväntan. Förutom att träffa de härliga individer som utgör Ninda skrivargrupp skulle min text upp till bedömning. Innan vi kom så långt läste dock Mina upp sin dikt och det som jag funnit ganska otillgängligt på papper var uppläst helt… helt underbart.
Hagapoesin nästa för Mina kanske?

Min text fick blandad kritik, tänker dock inte referera den här. Så intressant är det inte för någon annan än mig. Men jag kan däremot konstatera att den kvart-tjugo minuter diskussion jag fick med skrivargruppen gav betydligt mer än kommentarerna från mina kurskamrater. Jag är övertygad om att det som många av kursarna uppfattade som problematiskt var detsamma som Mina och Mattias lyfte fram. Skillnaden ligger i att M&M kunde sätta fingret på vad det var och inte nöja sig med att uttrycka en vag känsla av att något i texten stör. Nu vet jag precis vad jag ska göra och vad jag skall tänka på när jag skriver vidare. Tack, å tack, tack Ninda!

Affe fick mig att uppmärksamma Navid Modiri och Gudarnas senaste skiva. Sedan dess är det bara det jag lyssnar på. Navid Modiri som jag hade nöjet att se och lyssna till för kanske tre fyra år sedan i Uddevalla när jag fortfarande gick på gymnasiet. Det var den upplevelsen som fick mig att få upp ögonen för estradpoesi, poetry slam och Lou Reed. Jag tror att om man satte musik till Affes poesi och la in en refräng eller två skulle resultatet bli något som liknar Navid och Gudarnas musik. Om inte annat finns Göteborgsromantiken och samhällskritiken där.
Skivsläpp nästa för Affe kanske?