Om fulhet och skrivande

Idag är en sådan dag som jag gör allt utom det jag borde göra. Ringde inte Maxi, har inte skrivit kommentarer till kursarna än, vaknade alldeles för sent osv. Jag har gått omkring iklädd min satin pyjamas hela dagen (undantaget en stund på eftermiddagen då jag och Malm gick ut och köpte pizza). Den består av tre plagg som egentligen inte hör ihop, ett par svarta byxor, ett litet nattlinne, svart med spets och slits, och en vinröd pyjamasjacka. Very sexy, oh yes. Jag har tagit fram matchande hallonsorbet som jag snart skall avnjuta. framför datorn såklart, då jag inte kom iväg till Filosofiska föreningen idag heller. Däremot har jag tagit en massa bilder på mig själv (32 stycken) varav en är min nya visningsbild på msn. För en liten stund sedan gick jag upp och bort till badrummet där jag sedan borstade tänderna. Jag gjorde det utan att tänka. Först efteråt insåg jag på något sätt att jag precis borstat tänderna helt utan anledning. Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det.

Tidigare idag satt jag och kollade på Svensk Bokhandels debutantsidor. Jag läste förstrött debutanternas små texter och noterade deras utseenden när det plötsligt slog mig. Ingen av dessa människor var speciellt ful. Av de yngre tjejerna var majoriteten attraktiva eller i alla fall söta. Jag titta i arkivet och hittade bara ett par riktigt fula personer. Jag har länge levt i tron om att författare vanligtvis är rätt oattraktiva människor. Som liten sitter den fula människan och skriver istället för att vara ute och ha kul med sina kompisar då fula människors umgängeskrets (speciellt i unga år) ofta är rätt begränsad. Jag har nästan sett fulhet som en förutsättning för skrivande, vilket säkert har gett mig vissa fördomar gentemot attraktiva människor. Nu är det ingen hemlighet att min fysionomi under mellanstadiet starkt påminde om en valross – samma tid som jag tog steget från att huvudsakligen läsa litteratur till att riktigt upptäcka skrivandet. Du kanske är snygg och har en kille men jag kan i alla fall skriva. Något sådant. Möjligheten att man kunde vara både snygg och skriva bra ignorerade jag, det vore helt enkelt inte rättvist. Numera vet jag att världen inte är rättvis och jag har helt förlikat mig med att vackra människor också kan skriva. Kul för dem, liksom. Det som jag oroar mig är att det kanske kommer en dag då det inte räcker att skriva bra böcker, man måste se bra ut och kunna sälja dem också. Jag läste en krönika som berörde ämnet tidigare idag. Christine Falkenland var inne på samma spår under författarbesöket på Sörängen. Ser man på historien är de introverta och socialt mindre begåvade överrepresenterade bland författare. Det känns som om den som har den karaktären att han eller hon stänger in sig för att skriva böcker inte är så outgoing (även om det såklart finns massor av undantag.) Eftersom jag själv tillhör denna blyga författartyp som hellre sitter på sin kammare än är ute och socialiserar samt alltid är lite obekväm i sociala sammanhang; eftersom jag måhända inte längre ser ut som en valross men ej heller är ”kändis-snygg” oroar jag mig lite för en sådan utveckling. Jag vill inte vara en rock star. Jag vill bara vara ifred och skriva böcker.


Ja, och sälja dem då.

Annonser

Kattkiss och skrivkramp

När jag stod inne i köket och gjorde mig en kopp te tidigare idag hörde jag plötsligt hur Celine vrålade inifrån sovrummet. Jag antog att hon ville mysa med Malm och det var en ren slump att jag ändå bestämde mig för att kika in genom det lilla fönster vi har emellan kök och sovrum (jag antar att det finns där för att det skall kunna komma dagsljus in i köket) och vad märker jag? Celine har precis satt sig på vårt vackra sängöverkast som Malms mamma sytt åt oss och är i färd med att göra sig redo för att kissa på det. Vrålen betydde alltså inte ”kom och mys med mig” utan ”nu kissar jag”. Jag reagerade direkt, jag skrek åt katten att sluta med det hon höll på med och rusade från köket till sovrummet varvid jag fastnade med foten i min mobilladdares sladd, snubblade och landade med en ordentlig duns på sängen. Celine var vid det laget vettskrämd och rusade ut från sovrummet. Malm som följt min vansinnesrusning in i sovrummet undrade förvirrat vad som stod på och jag förklarade läget. Vi inspekterade sedan överkastet och kunde konstatera att min heroiska insats räddat det från kattpiss.

Idag skall jag skriva klart min synopsis över Horisonter och förhoppningsvis komma igång med Bichette igen. Det har gått lite trögt de senaste två veckorna. Med trögt menas att jag praktiskt taget inte fått något skrivet alls sedan jag kom tillbaka från Sörängen. Jag tror att det var en slags känsla av tomhet men även viss osäkerhet, kanske rent av rädsla, som kom över mig i och med att Horisonter blev klar. Jag menar, nu har jag faktiskt ett manus som med lite redigeringsarbete (okej, rätt mycket redigering) kan skeppas iväg till diverse förlag. Det är liksom upp till bevis. Jag är rätt inställd på refuseringsbrev – det som skrämmer mig på allvar är att de faktiskt skulle gilla den och allt det nu innebär. Jag tänker mig att det finns två olika möjliga scenario. 1. Inget händer. Inga recensioner, inga intervjuer… nothing. Ingen köper boken, ingen läser den förutom de som möjligtvis känner mig eller känner till mig. Okej, jag skulle bli besviken, tvivla lite extra på min förmåga och sedan fortsätta med mitt tudelade träd.
2. Och det är det riktigt läskiga. Recensioner (spelar inte någon större roll om de är bra eller dåliga), intervjuer (vad ska man säga?), en sådan där liten debutanttext i Svensk bokhandels katalog… Kort sagt: jag blir uppmärksammad. Å ena sidan är det väl det jag vill. Å andra sidan skrämmer tanken mig.


Ja, och sådan osäkerhet resulterar givetvis i sedvanlig skrivkramp och allmän lättja. Min skrivkramp smittar av sig på mitt övriga liv och jag negligerar vardagssysslor, att försöka ändra mina arbetstider på Maxi, att ta sig ut ur lägenheten och träffa folk osv. Eftersom jag är så inaktiv får jag en mängd överskottsenergi vilket gör mig rätt odräglig gentemot den ende som finns tills hands att låta mitt svårmod gå ut över: Malm. Så blir Malm på dåligt humör vilket gör mig än mer nedstämd osv.

Av allt detta kan man konstatera att jag inte borde tänka så förbannat mycket och skriva betydligt mer!

Det regnar över staden…


Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville,
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur?

O bruit doux de la pluie
Par terre et sur les toits!
Pour un coeur qui s’ennuie
O le chant de la pluie!

Il pleure sans raison
Dans ce coeur qui s’écoeure.
Quoi! nulle trahison?
Ce deuil est sans raison.

C’est bien la pire peine
De ne savoir pourquoi,
Sans amour et sans haine,
Mon coeur a tant de peine!

– Paul Verlaine, 1874


Trötthet och en prosadikt

Jag är så förbannat trött hela tiden. Och ändå känns det som om jag inte gör något alls. Kanske är det mörkret, kanske är det overksamhet som föder tröttheten. Idag har jag bara läst i Sarah Waters Livstråden som jag impulsköpte häromdagen. Jag gillar historiska romaner och det är givetvis lärorikt att inte bara läsa romaner från 1800-talet utan även romaner om 1800-talet. Det är även uppfriskande att se hur Waters beskriver de lesbiska relationerna som något helt naturligt, utan att göra en grej av det. Det är snyggt och jag känner en sann läsglädje som det var rätt länge sedan jag riktigt kände. Lite var det kanske träffen på Sörängen som fick mig att komma ihåg att läsning bara kan vara lustfyllt, att jag inte alltid måste fundera på varför jag gillar det och hur jag ska göra för att uppnå samma effekter. Ja, okej, jag gör ju det ändå. Men det är också lustfyllt och jag måste ju inte.

Vidare skrev jag på Sörängen en hel del skrivarövningar. Vissa blev jag nöjd med, andra blev jag mindre nöjd med. En av övningarna gick ut på att beskriva samma scen på fem helt olika sätt. Det tvingade mig att söka andra språk, annan stil, än det jag använt till mina väldigt berättande projekt som jag varit sysselsatt med. Jag tycker inte den här texten är speciellt bra, men jag tycker om den och därför delar jag med mig av den:


IV.

Det var du & jag & den regnvåta gatan. Jag & du & som jag önskade: Hur nära din axel var min & – Snudda vid mig: ja, rör vid mig. Nu just nu – behöver -, just nu. Hur din hand letar sig ut ur sin rockficka & jag stirrar på dina tänder. Dina tänder vita, innanför: det röda, det mjuka. Där – just där, ja. Nu. Taxin som saktar in. Men så rör vid mig! Gör det – gör det då, nu. Men du – Hur taxin saktar in & det är bara jag som skall med & nej! Inte än – för du måste ju, måste ju röra vid mig. Just nu – så mycket som jag önskade – – –

Helgen

Helgen har varit påfrestande. Först lång bilfärd till Åtvidaberg och begravning i fredags. Tillbaka samma kväll och sedan jobb på Maxi i lördags och söndags. Upp relativt tidigt idag för att få skjuts med far ner till Göteborg. Så idag har jag bara sovit fast jag har så mycket att sätta igång med. Måste skriva på Bichette, har dragit ner tempot från Nano tempot men räknar med att få ihop minst 1500 ord eller sitta en och en halvtimme varje dag. Utöver det ska jag skriva en relativt detaljerad synopsis på Horisonter som jag kan skicka till kursarna. Kanske jag börjar titta lite på språket och vidare redigering redan nu. Och sedan måste jag ju fortsätta med researchen till Det tudelade trädet. Mycket att göra, men just nu inte mycket energi. På onsdag kommer Tara och Helena på te, lite sådana aktiviteter måste man unna sig. Och Marie-Antoinette på nya biografen i övermorgon. Men det går ju nästan under research…

Bichette

Jag kommer inte att fixa Nano i år. Jag ligger nästan 20 000 ord back så jag har väl inget hoppom att kunna komma ikapp. Det har varit lite mycket, med jobb och besök på Sörängen. Och The Sims 2 Djurliv, som jag var dum nog att köpa i början av november.
Dessutom märker jag att Bichette-novellen inte lämpar sig för Nano. När jag tröttnar kan jag inte slänga in en extra karaktär eller en ny spännande miljö att beskriva sida upp och sida ner. Det finns en svårighet med att skriva en dynamisk historia som utspelar sig på en högst begränsad yta (ett kök) och med endast två karaktärer. Om man inte är en gudabenådad dialogskrivare, typ Strindberg jag säger bara Fröken Julie, och det är tyvärr inte jag. Nå, men jag tänker inte låta mig nedslås utan skriva klart den och få ihop mina 40 000 ord. Min lärare Elisabet gav mig också den briljanta idén att skriva en till då 40 000 ord är för mycket för en novellpublicering i en tidskrift och för lite för att utgöra en egen bok. Men två, det skulle vara alldeles lagom! En litterär diptyk. Jag drar mig till minnes en liten bok av en syamerikansk författare… Medo de Sade hette boken, vad författaren hette minns jag inte. Det var ingen diptyk utan ett enhetligt verk som bestod av två till innehåll, tematik, språk, form helt olika delar som först bands ihop bokens sista meningar. När sambandet mellan de två delarna uppdagades förändrades synen på de två enskilda delarna helt och fullt. Jag minns det där ögonblicket då man plösligt såg sambanden, fick svar på de frågor man plågats av under läsningen (hur hänger detta ihop?) och hur nya frågor uppstod. Kanske är detta ett frö till en idé, vi får väl se hur jag går vidare med den.
För den som är nyfiken. Novell Bichette börjar med att hjältinnan lämnar sin by då hon gifts bort till en hertig. Denne hertig har dock inte själv närvarat vid vigselakten. Bichette anländer till hertigens slott och kan konstatera att hertigen är både ung och vacker. Men när Bichette vill gå in i slottet genom huvudingången tar hertigen med henne till slottets baksida och köksingången. Köket är i hemsk oordning hinner Bichette notera innan hertigen låser in henne i mjölkpigans kammare. Dagen därpå får hon komma ut i köket men hertigen förklarar att det är absolut förbjudet att röra sig i andra delar av slottet än just köket och den lilla köksträdgården.
Vad är det som döljer sig bakom de massiva ekdörrarna i köket som leder till resten av slottet? Vad är det som orsakar de märkliga ljuden på natten? Kan Bichette lita på sin hertig? Kan det rent av vara så att hertigen inte låser in, utan låser ute någonting?

Den nyfikne kan maila mig så hör jag av mig när det är färdigskrivet. Mailadress finns numera på min bloggprofil.

Nya Stasimon

Det här inlägget är det hundrade inlägget på Stasimon. Jag tyckte det var lämpligt att göra det designbyte jag funderat på ett tag och dessutom uppdatera mig till Blogger Beta. Färgerna blir lite skumma på Malms dator, jag hoppas att det är hans som krånglar och inte så färgerna ser ut på de flesta datorer. Nåväl, jag tror att förändringen kanske gjort bloggen lite mer läsvänlig.

I helgen var jag på Sörängen. Vi var bara en handfull, men det var bara bra. Alla fick tid att säga det de ville säga och man hann gå igenom alla texter. Jag var dock osedvanligt disträ då mina tankar ständigt kretsade kring mitt pågående skrivprojekt, en långnovell som döpts om till Bichette.
Efter att ha samtalat lite med min kursledare Elisabet kom vi fram till att det nog vore bäst om jag i fortsättningen låter kursarna läser Horisonter istället för Det tudelade trädet. Dels för att som Elisabet sade, kursarnas frågor till mig ibland rörde genren snarare en själva texten. Den språkliga nivån ställde till det för dem lite också. Vidare känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner mina karaktärer eller historien, alltså letar sig andras åsikter in. Det är inte så att jag anpassar mig efter den allmänna smaken, snarare att jag är osäker på vart jag vill och därför går i den riktning någon pekar. Det tudelade trädet är för känsligt, på mer än ett sätt, för att jag vill att det skall påverkas så. Alltså får ingen läsa (med några väl valda undantag såklart) tills det är klart. Dessutom hoppas jag kunna komma vidare med Horisonter, förhoppningsvis kommer kommentarerna jag får hjälpa i redigeringsarbetet.

Vidare har jag läst ut en bok: Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier. Det var en bok jag bara tog på biblioteket för att den var röd och skriven av en fransman. Dock gjorde den intryck, eller aspekter av den gjorde det. Den utspelar sig i en ockuperad, fransk stad i provinsen. Huvudpersonen är en lärarinna som undervisar i tyska. Handlingen var väl spännande och välskriven med det som fångade mitt intresse var snarare lärarinnans kärlek till språket. Till böckerna på Goethes och Goebbels språk. I boken finns ett par dikter med, de flesta av Heine, på tyska och det väckte den slumrande romantikern inom mig. Jag fick lust att ägna mig åt en dikt, analysera och tolka. Om lusten håller i sig kanske det dyker upp en diktanalys så småningom. Det är dock olyckligt att jag inte kan tyska då översättningar alltid är opålitliga.


Till sist kan jag meddela att jag skrivit om slutet på Horisonter och därmed landade den på 61 616 ord.