På Ninda-mötet idag frågade Rebecca om jag känner David Bergwall. Vad svarar man på det? Jag svarade med sanningen. Jag var nyanserad, teg inte om hans sämre sidor men framhöll hans goda sidor. Någonstans ville jag att hon skulle veta vad hon ger sig in på men inte avskräcka henne. Samtidigt var det svårt, för trots allt så saknar jag ju fortfarande min vän. Jag menar, det fanns en tid som vi var så väldigt nära varandra. Under den första, något stormiga tiden med Malm, var det honom jag ringde till och grät när jag inför alla andra försökte vara stark och inte oroa dem. Nåväl, det känns som en evighet sedan. Nu har jag nya vänner och samvaron med Malm är också annorlunda, det ger mig inte längre något behov att gråta ut mot någon axel. Och när andra saker gör mig ledsen, då finns alltid Malm.

Det går långsamt med Horisonter, men jag börjar komma igång nu. Har slängt in en scen som var helt oplanerad och det var precis vad jag behövde. Lite nya tankar. Det är dock inte helt oproblematiskt att ta upp tråden efter såhär lång tid. Med lite tur fortsätter det dock i samma riktning som nu och då har jag snart den där tråden igen.

Ikväll lyssnar jag på David Gray, äter drömtårta och sedan, sedan skall jag skriva lite till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s