Läsa och skriva

Jag har varit sjuk i en vecka nu. Mitt julbord bestod av alvedon och halstabletter. Typ. Det är bättre nu, men jag har fortfarande lite feber och jag hostar fortfarande. Annars: s k julmat, inga promenader, tv-spel med lillebror och Malm (Micromachines, Tekken 5, Champions of Norrath), och massa böcker. Jag bara läser och läser. Hemma läser jag nästan aldrig. Jag läser på spårvagnen, på biblioteket, på café… men nästan aldrig hemma i lägenheten. Jag måste ändra på det. Skaffa bättre lampor, för jag kan inte läsa utan ordentlig belysning.

Det är skönt, att bara gå upp i böckerna. Det känns lustfyllt, så som det ska kännas. Inte tungt som när man läser för att ha läst, inte för att man njuter av varenda ord. Samma med skrivandet, hur skönt är det inte att skriva av lust? Även när det är tungt, när det är svårt, kan det fortfarande vara lustfyllt.

Alla mina tre pågående projekt har nu kallats för Harlequin-romaner. Det är oroväckande.

Inför julhelgen

Imorgon åker jag, Malm och katterna till Ljungskile för julfirande o dyl med min familj. Vi blir kvar på landet under mellandagarna. Nyår firas i Göteborg, förmodligen på Affes fest (håll utkik efter min gula nyårsklänning och hennafärgat hår). Därefter åker vi (Malm och jag, katterna är kvar i Ljungskile) upp till Stockholm och där blir vi kvar en hel vecka. Även om min laptop följer med överallt är det tveksamt om Stasimon kommer uppdateras alls.

Förhoppningsvis kan långpromenader i skog och vid hav i Ljungskile och sedan stadsliv i Stockholm stimulera mig på nytt. För att ytterligare motivera mig har jag nu skapat tabeller där jag skriver in hur mycket jag skrivit från dag till dag och vilka projekt jag skrivit på. Hitintills är det huvudsakligen ”övrigt”- stapeln som växt då jag för att massera bort skrivkrampen lekfullt och helt opretentiöst skrivit några poem. Om inte annat övertygade det mig att jag nog bör hålla mig till min berättande prosa och överlåta poesin åt dem som har fallenhet för det (och tålamod nog). Eftersom jag är utrustad med lite självdistans kan jag bjuda på mig själv och ett av förmiddagens försök. (Och då skall man ha i åtanke att det här är ett av de mer lyckade poemen.)

För att det inte alltid är så enkelt, för att du log så vackert
när jag frågade

därför

För att vi stannade, för att vi inte gick och för att du log så vackert
när jag frågade

Transpiration

Det har varit stillsamt. En vecka, två, mer kanske – jag har dålig koll på tiden. På dagarna som flyter ihop, nätterna som övergår i dagar utanför mitt fönster. Mitt oregelbundna vakande gör mig trött, vintermörkret bidrar till orkeslösheten. Jag går inte ut mycket, ner till Konsum ibland för muffins och mjölk. Ibland fiskpinnar (jag har kommit över min aversion!) och ris. Med andra ord: jag känner mig i sanning som en poet uppflugen i sitt elfenbenstorn. Om jag bara kunde skriva, på romanerna, på bloggen, varsomhelst – ja, då skulle jag nog vara mycket lycklig. Jag trivs här, bland mina ord och ensamhet. Och helt isolerad är jag aldrig, inte med katterna och Malm. Fast det är knappast någon hemlighet att jag ibland går igenom inåtvända perioder, och då är jag ensam oberoende hur mycket människor som kan råka befinna sig i min närhet.

Horisonter håller på att bli klar, jag menar herregud, Horisonter håller på att bli klar. Håller den måttet? Gör den det inte? Och så vidare ad infinitum. Därav skrivkramp och melancholia. (Likaså för stunden lindrande förströelse i form av två biobesök, Marie-Antoinette och nya Bond-filmen. Den första förtjusande, den andra… mindre förtjusande.) Så jag har ägnat en del av min tid och energi att försöka få en inblick i den värld jag kanske (förhoppningsvis) är på väg att bli en del av. Det började med att herr Leopard uppmärksammade Martina Lowden och hennes debut på sin charmerande blogg. Efter att ha läst artikeln där Lowden hyllade det pretentiösa och klichéerna var min nyfikenhet väckt. Jag fortsatte av bara farten till O-tidskrift där Lowden är redaktör. Denna nätbaserade tidskrift utnämndes i år till den bästa sådana och handlar alltså om litteratur men också, skulle jag snart bli varse, det litterära livet i Stockholm (Sverige?). Rapporter från t ex debutantbaren eller bokmässan var för mig av stort intresse. Jag förstod också att utmärkelsen årets bästa nättidskrift satt fart på de unga damernas karriärer. Och genast, såklart, tvivlet som gnager i mig. Är det så man skall skriva, är det så man måste göra? Struntprat, är texten god nog spelar det ingen roll. Den kommer ut ändå. Det finns inga genvägar. Jag menar, jag frågade ju faktiskt min lärare på skrivarkursen rakt ut: är det nödvändigt att synas i kulturtidskrifter, att få noveller och dikter publicerade? Hjälper det? Är texten god nog kommer den ut, försäkrade hon mig. Inga genvägar, sa jag. Inga genvägar.

Men jag stannade inte där. Ett namn som dök upp på O- kändes bekant. Och javisst, Viktor Johansson medverkade i debut 2006 som står i min bokhylla. Och tydligen har han en egen liten tidskrift eller litterär webbgrej eller vad man nu skall kalla det. Jag börjar känna hur det litterära Sverige (Stockholm) krymper omkring mig. Och sen, köpte senaste numret av Lyrikvännen. Vilka är gästredaktörer om inte O-? Och i redaktionsgruppen bl a Malte Persson. Och världen krympte lite till.

Okej, djupt andetag. Du har precis insett att Sverige är ett litet land och att branscherna små. Du har hört allt om den litterära ankdammen, nu börjar du förstå vad det innebär. Du upptäckte samma sak med ”Kattsverige” för länge sen, även om den världen av till och med ännu mindre. Inget konstigt med det. Ta ett djupt andetag.

Så, bra. Jag ser att du lugnat ner dig. Då återstå bara frågan, den viktigaste. Är det detta du vill vara en del av? Är det inte så att en liten del av dig skulle dö för att få skriva på O-, citera bröderna Goncourt som du älskar och hänga med Martina och Elise. Var det inte detta du saknade och efterlyste när du i arbetet med din B-uppsats trevande saknade ett eget litterärt sammanhang? Tveksamhet kommer knappast att ta dig dit.

Vad säger du? Jaha. Du vill ha något att komma med innan du ger dig in i något sådant. Ja, då finns bara en sak att göra: att skriva!

La belle vie

Igår: fika hos Affe som blev sleep over party. Idag: hem och duscha och sen fika med Linnea V. Imorgon: till Ljungskile och Uddevalla. Ett riktigt aktivt veckoslut för mig med andra ord. Och så jobb i helgen. Jag kanske borde höra med dem om jag inte kan få jobba i februari också.

För jag kommer att behöva pengar. Allt är inte klart än, men det ser ut som om jag kommer tillbringa någon månad utomlands i vår. Research för Det tudelade trädet. Jag har ändrat lite och en del av historien (större delen t o m) kommer att utspela sig i Belgien. Från Bryssel är det lätt att ta snabbtåget till Frankrike och den andra plats min berättelse utspelar sig på. Det blir ett litet äventyr, jag har inte mycket erfarenhet av att vara ute och resa alldeles ensam. Jag satt med romanen lite igår. Ändrade lite här och där, rättade något stavfel. Det var en rätt märklig känsla som infann sig, en känsla det var rätt länge sedan jag kände. En slags upprymdhet, det är svårt att beskriva egentligen. Känslan av att: shit, jag har nog något på gång här. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker bara det är så förbaskat bra. Samtidigt kan det skrämma mig något, jag vill inte ”förstöra” dessa första sidor med sämre efterföljande. Nåväl, jag ser fram emot nästa år, då jag fortsätter att skriva på den. Tills dess är det Horisonter och Bichette som gäller.


Boksamlingen

Jag läste någonstans att barns läsvanor till stor del beror på tillgången till böcker i fädernehemmet. Jag tror att vi hade rätt mycket böcker hemma när jag var liten. Och när jag väl upptäckt läsningen inskaffades fler som kunde tillfredställa min då barnsliga smak (hästböcker någon?). Anledningen att jag tänkte på detta är att jag tidigare idag inspekterat min och Malms gemensamma boksamling. Jag skulle tro att mina böcker står för kanske 80% av samlingen och Malm för de resterande 20. Jag kom fram till att vi snart kommer att vara i behov av ytterligare en bokhylla. Vi köpte en nyligen på IKEA, men sedan vi ställt in alla böcker som tidigare förvarats på våra respektive skrivbord är det i princip redan fullt igen. Våra eventuella barn har med andra ord redan nu goda förutsättningar för att bli intresserade av läsning. Man kan bara föreställa sig hur boksamlingen kommer se ut skulle vi om några år bestämma oss för att utöka vår lilla familj.