Bakåtblickar, framåtblickar

Idag: Skrivarcirkel, vi var som vanligt ganska få men det var ett bra möte. Nu gäller bara att förverkliga det som bestämdes. Efter det falafel med underbara Arefeh. Behövde det, hade nog gått i bitar annars när jag kommit hem till min tomma lägenhet och ensamheten där. Imorgon börjar min nya skrivplanering som innebär att mina pågående skrivprojekt bli klara i början av maj.

Vi får se hur mycket energi jag kommer att kunna ägna åt Stasimon de kommande veckorna. Jag behöver koncentrera mig på de skönlitterära texterna.


Uppdatering

Har inte nedskrivit något här på ett tag. Tio dagar, mer eller mindre. Nå, jag har faktiskt varit upptagen. Exempelvis fick jag en något sen Alla hjärtans dag/Jag tycker synd om dig för att du är sjuk och vill muntra upp dig-present av Malm i form av ps2-spelet Okami. Och som alla vet har jag svårt att slita mig från spel som jag gillar och har spelat drygt 20 timmar sedan jag fick det, och då har jag ändå lyckats ha några helt spelfria dagar. Okami påminner om de gamla spelen jag brukade köra på N64:an. Typ Legend of Zelda: Ocarina of Time möter Mystical Ninja Starring Goemon. Vilket råkar vara två av mina favoritspel till konsolen, så jag är frälst. Utöver detta har jag börjat rota i Horisonter, men jag vet fortfarande inte hur jag skall angripa texten och vad jag vill göra med den. Biljetten till Bryssel är beställt och jag valde bort avbeställningsskyddet så nu finns ingen återvändo. Det blir verkligen av!

Utöver arbetet med Horisonter har jag skrivit en del poesi den sista tiden. Jag blir som vanligt bara halvnöjd men det är bra att jobba med sitt språk. Och dessutom tycker jag det är roligt. Stackars Malm bombarderas av poem och krav på uttömmande utlåtanden.

Till sist vore det trevligt om någon ville göra mig sällskap till Stadsbiblioteket den 1 mars och lyssna på de för våren debuterande Viktor Johansson och Salka Sandén.

Kompioner

Ikväll har jag suttit en stund med evighetsjobbet att redigera de tidiga breven från David (årgång 2004-2005 ungefär). Eftersom de kommer från mammas gamla Macintosh är där fullt med konstiga symboler insprängda i texten som jag nu roar mig med att ta bort för att få texten läslig. Det är fina, välskrivna brev. Under arbetet kom jag att tänka på en passage jag nyligen läste i miss Lowdens Allt:

Min mobil säger att det finns ett ord, ”kompion” heter det. Jag tror den. Kompioner är som Elise, tänker jag mig. Man måste ha dem för att en helhet ska uppstå; man är komplementvaror, som pistol och kulor. Man har kompetens var för sig, men det blir mer när man samordnar dem. Man kompar och komparerar varandra: samspelet resulterar i gradstegringar. Helst ska de komplimentera en, kompionerna, gärna genom att säga ”När ska du skicka din dagbok till Bonniers, då?” Men de tror på sig själva också, och kan konstatera sådant som ”Jag ser bra ut i författarpullover”. Man är Bonnie och Clyde, fast vem som är vem kvittar. Kompioner är mer än kompanjoner, för de har vita välluktande blommor – eller, ömsesidig beundran och gemensamma ekonomiska intressen är för all del viktiga element de med. Men ändå. Något högre. Något mer. Man är inte komplett utan en kompion, kan man känna ibland. När de är bortresta, och så. Man säger dem sånt man inte skulle säga till andrapersoner, som ”Lämna mig aldrig!” Och det är sant: utan kompionen skulle man inte klara sig, så är det. Säger jag till min mobil.


Men nu när jag läser om det slår det mig att jag hellre skulle vilja ha en Elise än en David.

OEI

Vad har hänt?! Vad har hänt?! Hur kommer det sig att det numera är poesin och inte prosan som får mina litterära lustkörtlar att vibrera av njutning? Hur länge har den pågått, denna dunkla omvändelse?

Annars då? Hur är det egentligen med dig Narcisse Hillevi D. de Vincour Justine eller vad du nu kallar dig för stunden? Febern rasar under min hud och jag påminns om min egen bräcklighet och att min enda egentliga fiende är min egen kropp. Allt annat kan jag slå ifrån mig, lyfta mig över, men feberdimmorna i min stackars skalle, dem förmår jag icke att skingra.

Jag läser senaste OEI, mitt första, som jag fått tag på tack vare detta förträffliga initiativ (gratis kulturtidskrift, det finns ingen ursäkt att inte botanisera, skicka efter ett exemplar och berika sitt intellekt). Av någon anledning har jag inte bekantat mig med denna tidskrift tidigare, jag har helt enkelt inte stött på den på bibliotek eller sedvanliga inköpsställen. Och kanske, kanske har jag avfärdat den som ”ointressant språkmaterialism”. Ett misstag, en fördom, i alla fall när det gäller: ”ointressant”. Nåväl så nu läser jag tysk poesi och längtar mig bort. Bort från feberyrseln till en plats där luften tanken språket är klart.

Inför Alla hjärtans dag


En kärleksdikt:

Du får inte glömma: jag har hört dig viska lösryckta strofer ur våra favoritpoem i sömnen. Jag har fört dina fingrar mot min hals för att du inte skall glömma att jag lever. Att det under min hud pulserar mer än ord.


Om jag varit den jag var någon gång 2004 idag skulle jag kunnat skriva en sådan kärleksdikt. Det är jag alldeles övertygad om. Mitt nutida jag nöjer sig med att citera Rainer Maria Rilke:

Wer, wenn ich schriee, hörte mich denn aus der Engel
Ordnungen? und getsetzt selbst, es nähme
einer mich plötzlich ans Herz: ich verginge von seinem
stärkeren Dasein. Denn das Schöne ist nichts
als des Schrecklichen Anfang, den wir noch grade ertragen,
und wir bewundern es so, weil es gelassen verschmäht,
uns zu zerstören. Ein jeder Engel ist schrecklich.

Mardrömmar och Bob Dylan

De senaste nätterna har jag ansatts av mardrömmar av varierande obehaglighetsgrad. Imorse vaknade jag kallsvettig efter att ha haft den värsta hittills. (Jag kan avslöja att den mildaste handlade om att inte kunna välja en rätt på en kinarestaurang och därför tvingas beställa halvlagade vildsvinstekar varvid jag fick någon slags panikattack.) Vad jag drömde nätterna innan och just inatt är så obehagligt att jag inte förmår nedskriva det här. Jag undrar vad som förorsakat dessa onda drömmar, jag drömmer nämligen vanligtvis väldigt sällan mardrömmar. Kan orsaken vara att jag den senaste tiden sett ganska mycket på olika kriminalserier? Eller är det något helt annat?

Hur det än ligger till har jag alltså sovit dåligt hela veckan och idag var jag helt slut. Jag tillbringade nästan hela dagen i sängen med en bok och några tidskrifter. Avbröt bara för att träna någon timme och gå till Konsum. Men jag är fortfarande trött! Jag hade verkligen tänkt få mycket skrivet idag. Igår prövade jag att leka lite och skrev en text utifrån en Bob Dylan-låt. Resultatet blev de Vincours svar till Justine här nedanför. På något sätt kändes det nästan fel. Får det verkligen vara så här roligt och opretentiöst? Visst kan och får det vara så, det blir ju rätt bra ändå.

Guldstjärna till den som kan lista ut vilken låt det är som ligger till grund för texten.