Ikväll har jag suttit en stund med evighetsjobbet att redigera de tidiga breven från David (årgång 2004-2005 ungefär). Eftersom de kommer från mammas gamla Macintosh är där fullt med konstiga symboler insprängda i texten som jag nu roar mig med att ta bort för att få texten läslig. Det är fina, välskrivna brev. Under arbetet kom jag att tänka på en passage jag nyligen läste i miss Lowdens Allt:

Min mobil säger att det finns ett ord, ”kompion” heter det. Jag tror den. Kompioner är som Elise, tänker jag mig. Man måste ha dem för att en helhet ska uppstå; man är komplementvaror, som pistol och kulor. Man har kompetens var för sig, men det blir mer när man samordnar dem. Man kompar och komparerar varandra: samspelet resulterar i gradstegringar. Helst ska de komplimentera en, kompionerna, gärna genom att säga ”När ska du skicka din dagbok till Bonniers, då?” Men de tror på sig själva också, och kan konstatera sådant som ”Jag ser bra ut i författarpullover”. Man är Bonnie och Clyde, fast vem som är vem kvittar. Kompioner är mer än kompanjoner, för de har vita välluktande blommor – eller, ömsesidig beundran och gemensamma ekonomiska intressen är för all del viktiga element de med. Men ändå. Något högre. Något mer. Man är inte komplett utan en kompion, kan man känna ibland. När de är bortresta, och så. Man säger dem sånt man inte skulle säga till andrapersoner, som ”Lämna mig aldrig!” Och det är sant: utan kompionen skulle man inte klara sig, så är det. Säger jag till min mobil.


Men nu när jag läser om det slår det mig att jag hellre skulle vilja ha en Elise än en David.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s