Axel, Ludwig och Peter

När går solen upp i dessa dagar tro? Jag skulle gissa på runt tio över fem. Det var i alla fall då jag vaknade av att rummet badade i solljus. Jag lyckades att somna om bara för att väckas av väckarklockan kvart i sju. Lyckligtvis fick jag träffa min chef på morgonen så nu har jag ett preliminärt schema inför sommaren, lovely. Sedan fick jag skjuts med far ner till Göteborg, det var också bra. Sedan iväg till föreläsning om Schopenhauer. På väg hem efter både föreläsning och lunch med Malm kunde jag ju inte låta bli att gå in på Wettergrens. Vad upptäcker jag? Halva priset på reapriset! Jag gick därifrån med tre böcker som tillsammans kostat 93 kronor. Jag läste en i eftermiddags. Den var rätt okej, väldigt meta sådär. Egentligen var jag inne för att leta upp den bok jag såg på Torp igår:

Jag vandrar långsamt längs bokhyllorna. Min blick stadigt riktad mot bokryggarna. Jag registrerar blixtsnabbt författare, titel , typsnitt, färg etc. och stannar då och då till för att bläddra i en eller läsa baksidestexten. Om jag gillar det skriver jag upp namnet i min anteckningsbok inför framtida lån eller inköp. Jag går framför en pelare med uppställda nyheter. de brukar jag strunta i, men nu fångar något mitt intresse. Kan det vara…? Kvinnan på framsidan känns vagt bekant och när jag läser titeln vågar jag knappt tro det. Axel och Toine. För den oinvigde Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Och, jo visst det är en roman om två av mina favoriter när det kommer till historiska personligheter. Min Fersen-besatthet nådde förvisso sitt klimax i trean på gymnasiet då jag slukade biografier och skönlitteratur. Men min fäbless finns där. Jag såg precis att boken bara kostar 99 kronor på adlibris. Skall jag tillåta mig att ge efter?

Annars läser jag för tillfället en annan historisk roman. Det är ingen allvarlig sak, en liten pocket vid namn The Masqueraders av Georgette Heyer. Ja, ja, jag vet – den genre som går under namnet historical romance i engelskpråkiga länder är väl inte var man väntar sig finna högklassig litteratur. Men bara för att jag gärna läser klassiker och ”svårare” litteratur betyder det inte att jag aldrig läser populärlitteratur och uppskattar det. Fladdrande kjolar, djärva herrar, lite historia och cross-dressig räcker mer än väl för att jag ska ha roligt.

Hur jag kom i kontakt med denna bok är dock en ganska lustigt. Det började med ett datorspel till den gamla macen: Gabriel Knight 2: The beast within. Ett gammaldags äventyrsspel (peka-klicka, you know). Tusen gånger bättre än Quake eller Duke Nukem eller vad nu de som gillade action spelade då. Jag menar herregud: ett spel med STORY! I alla fall minns jag det så, jag var helt fascinerad. Handlingen kretsade bland annat kring Ludwig den andre av Bayern (1845-1886). Och jag var förälskad. Fersen är ingenting mot Ludwig II. Vid den här tiden intresserade jag mig även för manga och upptäckte snart, till min stora förtjusning, att det fanns en manga om Ludwig II. När jag sökte på internet efter information om denna manga hittade jag en sida med bilder och översättningar. Där tipsade sidans ägarinna även om sina favoritböcker. Masqueraders var en av dem och sedan dess har jag planerat att läsa den.

Idag uppmärksammade Malm att han har en skugga fästad vid sina fötter. Vi stod vid spårvagnshållplatsen och denna till synes banala iaktagelse roade oss mycket. Malm tyckte att om man föreställde sig att man styrde sin skugga fick känslan av att man med foten drog i skuggan. Som om skuggan var något man drar. Paranoid som jag är besvärades jag snarare av att aldrig kunna befria mig ifrån den mer än försvinnande korta ögonblick genom hopp i luften. På planet hem från Bryssel läste jag en liten bok av den franske romantikern Adelbert von Chamisso: Peter Schlemihls sällsamma historia. Det är berättelsen om mannen som säljer sin skugga till djävulen. Thomas Mann nämner i sitt förord att man allt sedan första upplagen diskuterat vad skuggan står för. Mannen utan fäderneland tycks många ha menat. Mann håller inte med utan framhåller att skuggan symboliserar borgerlig soliditet och mänsklig samhörighet. Jag tror att vad skuggan symboliserar tacksamt skiftar med tiden. Vi måste inte göra en tidsenlig tolkning, det kan mycket väl vara så att Chamisso själv inte hade någon större tanke med den, det kan mycket väl bara ha varit förströelse för honom och/eller en väns barn. Men det är inte riktigt intressant, texten inbjuder till tolkning. Är det möjligen ett sedelärande prosastycke som lär oss att rikedom inget är värt om vi inte tillskansat oss det på egna meriter? Eller att vi inte kan köpa oss in i den mänskliga samvaron? Jag måste erkänna att jag när jag läste texten irriterade mig något på att människorna reagerade så starkt på Peters avsaknad av skugga. Vad gör en människa så omöjlig i sociala situationer? Vad skulle skuggan symbolisera idag? Jag vet inte, men jag diskuterar det gärna. (För jag vet att jag hade en poäng, ett halvt uttänkt resonemang om denna skugga, men det föll bort på vägen. Hjälp mig hitta det igen.)

Annonser

Dålig dag och om boksamlingen igen

Jaha. Jag åkte iväg för att få mitt sommarschema på Maxi bara för att upptäcka att min chef satt i möte. Kom tillbaka imorgon sa de, så nu sitter jag hos far i Uddevalla utan tandborste, hårborste, deodorant, ombyte eller mascara. Hoppas att jag får tag på chefen imorgon så att den här lilla sejouren inte blir helt misslyckad.

Min irritation vet just nu inga gränser då jag borde ha fått iväg lägenhetskontraktet typ igår, läst igenom första boken i Världen som vilja och föreställning inför schopi-föreläsningen imorgon samt att jag hade förberett ett litet inlägg på den här bloggen på en post-it-lapp. Ingen fara kan man tycka, bara att skriva det imorgon istället. Men jag hade även bestämt fredagens ämne (nyplatonism och en dikt av Atterbom kan jag avslöja) och nu måste även det vänta en dag. Sådant irriterar mig något fruktansvärt och jag känner mig helt ur fas.

Jag har också insett att vår ekonomiska situation inte är den bästa inför juni-månad och de dubbla hyrorna. Inga ”onödiga” utgifter alltså, vad nu det är. Det beklämmande är att jag har ungefär fem böcker som jag hittat och som jag absolut vill läsa. Och jag vill dessutom ha dem i min bokhylla. Jag vill kunna göra små anteckningar i dem och kunna bläddra i dem om ett år om jag så önskar. Men, just det, inte råd. På tal om bokhyllan måste jag erkänna att min relation till den börjar bli något osund. Jag blir oerhört stressad av tanken på bränder i lägenheten och hur hela boksamlingen skulle gå upp i rök. (Tanken på lägenhetsbrand är överhuvudtaget väldigt stressande för mig då även katterna skulle riskera att brinna inne.) Även översvämningar och fuktskador defilerar ibland förbi i mitt medvetande. Tror jag läste det i en bok av Bodil Malmsten och sedan dess kan jag inte riktigt släppa den tanken. Desto fler ovanliga böcker jag får, eller böcker jag antecknat i, ju mer stressad blir jag av att tänka ut mina små katastrofscenarion. Vidare har jag återigen kommit till den punkt där jag måste börja trava böckerna ovanpå bokhyllorna för att de helt enkelt är fulla nu. De står i dubbla rader och på varandra, och likväl slut på plats. Jag är 21 år gammal. När jag är trettio kommer mitt hem se ut som ett välfyllt litet antikvariat. (Och nej, herr Leopard och andra, böckerna är mina vänner. Jag tänker inte stänga in dem på en vind eller i ett förråd!)

(Eller ja. Förutom de som känna lite passé. Till exempel alla mina häst- och Kittyböcker. Men de står faktiskt redan på mammas vind.)

(Och nu fick jag dåligt samvete för att de är alldeles ensamma på den där vinden.)

(Den där FUKTIGA vinden!)

Hem ljuvliga hem

Tillbaka i min stad om än bara för ett kort tag. Och då lämnar jag den för gott. Åh, Göteborg – jag kommer att sakna dina halvhöga arkitektur. Denna stad har för mig alltid varit en regnvåt borgare till skillnad från det aristokratiska Stockholm. Kommer min förälskelse hålla i sig, är det just avståndet som gör det så lätt att älska huvudstaden? Bryssel har jag svårt för. De vackraste av hus (jugend!) trängs bredvid mer eller mindre nybyggda uppvisningar i fulhet. Klart att även det har sin charm, och Bryssel, vi kan ju alltid vara vänner?

Men som sagt, jag är tillbaka nu. Hela resedagboksidén gick det väl sådär med. Tja, jag hade annat för mig än att skriva här. Tillbaka med mig fick jag, förutom en överdriven mängd sötsaker, en riktigt imponerande bokskörd. Några romaner men huvudsakligen historiska skrifter om den senare hälften av 1800-talet. Eftersom jag tillbringade mer tid böjd över böcker och då jag prioriterade att umgås med familj (i synnerhet min mormor) blev inte så mycket skrivet som jag kanske hoppats. Å andra sidan fick jag en mängd uppslag och historiskt grundmaterial att förankra berättelsen i, så jag deppar inte.

Förresten blev jag för ett bra tag sedan utmanad av Anna Röd att avslöja sex konstiga saker om mig själv. Jag brukar alltid negligera dylika utmaningar och tycker väl det är lite tramsigt. Detta fångade dock min uppmärksamhet och givetvis började jag grubbla över vad som är konstigt med mig. Till slut rådfrågade jag min bror som glatt hjälpte mig. Först nu redovisas det häpnadsväckande resultatet, varsågod sex saker varav ett par du säkerligen inte kände till om mig:

1. Pigmentförändringar. Okej, det kanske är uppenbart. Det tydligaste exemplet är ju min vita hårslinga i luggen. Men konstigt är det.

2. Ville bli (klassisk) filosof. Läste Sofies Värld som tolvåring och drömde om att spatsera omkring i toga på Athens torg.

3. Har svårigheter att fortsätta gå framåt om jag samtidigt vrider på huvudet. Om jag exempelvis samtalat med någon och sedan skall återgå till att blicka framåt.

4. Har döpt min dator till Maggie. Och usb-minnet går under namnet The maggiechild.

5. Skrev föremåls namn på dem. Exempelvis ”bokhylla” på en bokhylla, eller ”matta” på en matta. Har slutat med det dock.

6. Jag är väldigt lättpåverkad när det gäller alkohol. Återigen, ingen större hemlighet. Det vet alla med vilka jag druckit ett glas vin eller mer med.


Misere

Jag sitter här i Grimbergen, utanför Bryssel, och solen skiner. Det är en fantastisk dag, såsom det varit de flesta dagar jag varit här. Jag önskar jag kunde njuta av det. Det kan jag inte för jag har drabbats av någon slags maginfluensa. Jag kan dock avslöja att jag sedan jag skrev här sist har hunnit med följande: fått tillträde och botaniserat bland det lokala klostrets boksamlingar, gått till det kommunala biblioteket och lånat ett par böcker, åkte till Liege på kattutställning, skrivit på min roman, nått ett slags genombrott med min andra roman som dock innebär att jag måste skriva om den rätt rejält. Ja, och sen kom maginfluensan.

Men för att gottgöra för min inaktivitet bjuder jag på en gammal favorit. En skolövning, tänkt att exemplifiera den romantiska rörelsen:

Idag fyller jag trettiofem år

O Natur. du i vilken jag söker
Tag mig i din grönskande famn
För hur jag än försöker och försöker
Tycks jag ej finna en trygg hamn

Jag förföljs av en skugga, en mara
En stämpel omöjliga att tvätta bort
Redan innan jag låtit orden fara
Tror de sig känna min sort

Men här finns för själen balsam
Under linden svalkas sinnet
Jag är inte längre ensam
Och alldeles blankt blir minnet

Hos dig, lind, kan jag äntligen glömma
All orättvisa, all smärta
I din skugga Lethes bägare tömma
Inget kan dina blad nedsvärta

Men i mitt öra viskar plötsligt ett fågelfjun
”Du har levat, blir aldrig mera tabula rasa”
Trots att orden kommer från ett obetydligt dun
Fylls jag av obeskrivlig fasa

Himlen mörknar, regnet nalkas
En feber stiger i mitt blod
Och jag låter mig inte svalkas
Av denna nu fallande syndaflod

Ensam, förvirrad under uråldrig ek
Sliter jag mitt arma hår
Och begråter gågna dagars svek
Inser att varken tiden eller du, Natur, läker sår