Definiera ironi

Idag har jag återigen knappt gjort någonting. Mest sovit faktiskt. När jag vaknade hade jag nämligen ont i magen, efter att ha varit uppe en stund gick jag och lade mig igen. Jag vaknade vid tre och mådde betydligt bättre. Sedan dess har jag lagat mat, läst och lyckats skriva ett brev. Och betalat den första hyran för den nya lägenheten. Det slog mig att det snart bara är två veckor kvar tills vi flyttar. Det är både spännande och skrämmande. Hade det varit för ett eller två år sedan hade jag känt en än större lust att flytta, för då hade ju min allraste bästa vän bott där. Men som bekant pratar inte ens den personen med mig numera och de vänner som tagit hans plats bor i Göteborg. Lite ironiskt på något sätt.

***

Nä, nu lät jag riktigt deppig och så är det ju inte riktigt. Det ska bli kul att flytta till Stockholm. Nya människor, ny lägenhet, nya antikvariat, ny kurs och nya affärer. Det blir fint. Bara göteborgsvännerna kommer och hälsar på.

Annonser

Avslappning

Idag odlar jag mitt osunda leverne. Ett lagom dekadent way of life fullt av dåliga vanor och laster. Faktum är att hela det gångna året har varit exceptionellt… ja i brist på bättre ord: avslappnat. Kanske var det så att jag behövde vila mig en smula. Nu känner jag att krafterna återvänt, och med dem självförtroendet. Likväl är jag inte villig att ge upp mina små vanor. Alltså får disken vänta en dag till, mina sena lunch bestå av nypoppade popcorn och mineralvatten, eftermiddagen tillbringas utsträckt i sängen med en bok.

Egentligen hade jag för avsikt att gå på ett litet seminarium vid namn Hur blir man författare? med lärare och elever från Litterär Gestaltning på Stadsbiblioteket klockan 18 ikväll. Men efter att ha varit ute (i måndags sen middag med Arefeh, igår Domens elevutställning i Slottskogen med Arefeh, Maria och Julia) har jag idag föga lust att ta spårvagnen in till stan. Kanske går jag en promenad senare. Dessutom tror jag nog ändå mig veta hur man blir författare.

Dagen

Idag har jag:

Städat lägenheten. Städat mitt skrivbord (där jag bland annat hittade gamla kvitton från när vi bodde på Dalbogatan samt små poem nedskrivna på bibliotekkvittons baksida). Diskat. Tvättat. Lagat en förträfflig måltid. Gjort en efterrätt. Beställt böcker från adlibris. Läst en bok. Planerat inför biblioteksrunda eftersom jag i går insåg att:

Baudelaire var i Bryssel 1864! Vilket betyder att Tudelade trädet måste utspela sig då istället för -62. Så att vi (jag och mina romankaraktärer) ska kunna åka och hälsa på honom. Om vi får lust.

Föreställning, förställning

Alltså. Jag gillar inte riktigt det här att beskäras ner till något lättbegripligt. Att klassificera, tilldelas epitet. Men om jag nu måste välja och om man får välja. Ja, då skulle jag vilja vara krinolin. Fonetiskt fint: hårt och mjukt på samma gång. Intim, men distanserande. Långt ifrån funktionell. Dold men ändå döljande. Från en svunnen tid. Lätt att romantisera men lite obekväm.

Eller så skulle jag nöja mig med att vara senterande – i schopenhauersk mening.


Skrivandets hemlighet

Först och främst ett ytterst begränsat socialt liv. Ett tråkigt liv. Så tråkigt som bara är möjligt utan att man börjar uppvisa suicidala tendenser. Begränsat antal tv-kanaler eller ingen television alls. Ett oklanderligt rent hem som städas grundligt på helgerna. En dygnsrytm som låter dagen starta vid sjutiden på morgonen och vars arbetstimmar är till ända vid ett eller två tiden. Lunch. Därefter själslig och intellektuell förkovran. Skönlitteratur och lärda verk studeras. Framåt kvällen middag med eventuell förtrogen eller älskare. Resterande timmar tillbringas på valfritt sätt. Förslagsvis framför dator eller tv. Ett sådant inrutat och tråkigt leverne tvingar författaren att förgylla sin tillvaro med hjälp av sin fantasi i form av litteratur.


Jag köper en klänning, fikar och läser en artikel om Stendhal

Idag har jag tillbrigat dagen på stan i jakt efter en bra klänning till pappas 50-årsfest. Och jag hittade den. Lagom uppklädd sådär. Den lämnar dock axlarna bara och det är lite för ”fint” för att det riktigt ska vara i enlighet med etiketten. Men med skorna som jag köpte till är lite ”fel” för tillfället de med, fast åt andra hållet. Alltså blir resultatet att det jämnar ut varandra och jag blir precis lagom uppklädd.

Eftermiddagen tillbringades med underbara Linnea på ett café. Å vad jag kommer sakna henne och alla andra som står mig nära när vi flyttar upp till Stockholm. Trots att det är typ mindre än en månad kvar tills vi flyttar känns det inte som om jag riktigt förstått det än. Å andra sidan har jag hela sommaren att vänja mig. Lyckligtvis har jag ju ett par bekanta i Stockholm också som jag kan tillbringa mer tid med nu.

Den senaste tiden har det varit lite tungt med skrivandet (surprise, surprise). Lite ”åh-gud-vad-jag-suger-tvivel” och ”alla-är-så-bra-och-jag-är-dålig-ångest”. Lyckligtvis vet jag numera hur sådant svårmod bäst kureras. Jag läste en dålig bok och ”fan, jag kan ju bättre än så”. Och sedan, för att väcka den där lusten igen, läste jag en artikel om Stendhals första bok Armance. När det gäller Stendhal brukar man lyfta fram Kartusianklostret i Parma och ännu mer Rött och svart. Den senare har jag läst och älskat. Kartusianklostret har jag faktiskt inte läst (jag erkänner, jag erkänner) mest för att jag när jag skulle läsa den blev besviken på att den utspelade sig i Italien (dah, liksom) och inte mitt favoritland Frankrike. Ytligt? javisst. Sen har det inte blivit av. Men. Det jag ville bekänna var min kärlek till förstlingsverket Armance.

Nu var det länge sedan jag läste Armance men handlingen går ungefär såhär: Octave är en ung ädling som bär på en mörk hemlighet. Vad denna hemlighet är avslöjas aldrig för läsaren. Han är av en introspektiv natur och analyserar oavbrutet sig själv. Octave förälskar sig i sin kusin Armance, men låter sig inte avslöja den för henne eller ge sig hän då han ser sig som ett monster. När han såras i en duell och tror sig vara nära döden kan han äntligen bekänna sin kärlek för kusinen. Nu dör han dock inte och känner sig tvingad att gifta sig med Armance vilket han gör. Han lämnar henne dock för en resa till Grekland där han tar sitt liv.

Stendhal målar skickligt upp en bild av sin samtid i Armance, något som han sedan skulle fortsätta med i sina senare verk. Stilen är dock betydligt stramare än i senare romaner. Stendhal skrev hela Armance på 31 dagar, efteråt gick han inte inte tillbaka, ändrade knappt någonting i manuskriptet. Stendhal på många sätt en som låg för tidigt i tiden för sitt eget bästa. Han skrev med insikt i människors psyken och hade dessa till sina undersökningsobjekt långt innan realisterna och naturalisterna. Och som sådan undersökning är Armance förträfflig. Den skildrar en tid och den skildrar en människas inre och yttre kamp. Hemligheten som genom romanen antyds är Octaves impotens. Stendhal intresserar sig inte för dess orsaker utan snarare för följderna. Octave är till skillnaden från Rött och svarts Julien Sorel av aristokratisk börd, och även ädel. Han lever i enlighet med sina ideal, det är det som i slutet leder honom till döden. Också Julien dör som bekant, mer på grund av sina ideal – som inte är speciellt nobla.

Hm, här känner jag att det finns mer att hämta. En jämförelse mellan dessa två hjältar. Det var dock år sedan jag läste dessa romaner, jag tror jag måste läsa om dem. Och Kartusianklostret, såklart. Men det räcker att påminnas om dessa verk för att jag själv skall känns den där lusten. Lusten att väva historier värdiga Stendhal. Han hann ju bara skriva tre romaner och en ofullbordad – världen behöver fler.

Ja, okej. Jag är inte Stendhal. Men satsar man på att nå stjärnorna kanske man når trädtopparna i alla fall.