Alltså. Jag gillar inte riktigt det här att beskäras ner till något lättbegripligt. Att klassificera, tilldelas epitet. Men om jag nu måste välja och om man får välja. Ja, då skulle jag vilja vara krinolin. Fonetiskt fint: hårt och mjukt på samma gång. Intim, men distanserande. Långt ifrån funktionell. Dold men ändå döljande. Från en svunnen tid. Lätt att romantisera men lite obekväm.

Eller så skulle jag nöja mig med att vara senterande – i schopenhauersk mening.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s