En omöjlig dag

Idag är en sån där omöjlig dag. Innan midnatt ska ett ordentligt uppsats-pm vara inskickat och har jag börjat än? Nej. Det har varit en utmärkt dag att pröva nya recept, tvätta badrumsgolvet, planera den nya romanen, skriva ett par ord på den gamla, kolla på tv, sortera tvätt, göra äggröra, läsa en halv bok, prata med Malm, läsa bloggar… Allt utom att hålla på med uppsatsen alltså. Urk.

Grejen är den att jag skulle behöva läsa lite mer i litteraturen (vilket jag inte heller gjort idag) innan jag formulerar vare sig metod eller syfte . Något för jag säkert ihop, och sen får jag väl sitta med uppsatsen under julhelgen…

Hett julklappstips förresten:

(bild från amazon.com)
Annonser

Pannacotta och uppsats


Tack vare minimalt matintag de senaste dagarna och total fasta igår lyckades jag igår kväll klämma i mig en utsökt trerättersmiddag. Pappa var i stan och vi hittade en supermysig liten italiensk restaurang nära Odenplan. Först när den sista biten pannacotta slunkit ner kunde jag på allvar konstatera att jag var riktigt mätt. Underbart gott var det.

Under veckan har jag annars påbörjat mitt uppsatsarbete på allvar. Det har bland annat inneburit besök på helt nya bibliotek, vissa vars existens tidigare varit mig okända. Höjdpunkten var ändå Kungliga Biblioteket, detta kunskapens tempel. Blev lite besviken på inredningen. Vad hände med marmor och kristallkronor? Nu ska jag bara plocka upp några eftersläntare (fjärrlån) på UB på måndag som så har jag all litteratur jag behöver för att skriva min uppsats. Hoppas jag.


Lite om Atterbom och nyplatonism

Om Neckliljan av Atterbom

Neckliljan är ett svar på Stagnelius dikt Suckarnas mystèr. Den dikten men den kommer att nämnas när det krävs för förståelsen av Neckliljan och jag utgår från att läsaren är bekant med den dikten med.

Låt oss först ta itu med själva blomman, näckliljan kallad. Det är ett motiv som är typiskt för romantiken som tyckte om det organiska. Blomman får här symbolisera människan, hur hon å ena sidan sitter fast med sina rötter i mörkret på sjöns botten, å andra sidan kan hon vända sina blad, sitt ansikte, mot solen. Hon har del i både det jordiska och det himmelska. Jag associerar här till nyplatonismen där man tänker sig alltet i tre nivåer. Detta emanationerar ur det högsta, ”det Ena” som Plotinos kallade det. Människan har förmågan att vända sig neråt mot sinnesvärlden eller uppåt mot det gudomliga och ta del av det. Nyplatonismen fogades sedan lätt samman med kristendomen som identifierar ”det Ena” med Gud. Jag läser in detta också för att vatten är så närvarande i dikten och flöde (emanationen) i nyplatonismen. Nyplatonism eller ej är det ingen våghalsig tolkning att se solen i dikten som en symbol för Gud. Det står också i andra strofen att solen ”speglar du dig in i klarblå bölja”, vilket kan läsas just nyplatonskt.

I tredje strofen tilltalas Stagnelius som grubblare och i följande strof talar Atterbom om Suckarnas mystèr på ett allt annat än subtilt sätt. I Stagnelius dikt finns också lite Platon, hans term demiurgen används. Men det är snarare för att illustrera tillvarons kluvenhet. Stagnelius dikt är pessimistisk. Suckarna blir till en slags symbol för alltings kluvenhet, jordelivets lidande och hur allting styrs att två krafter. Denna dubbelhet ser Stagnelius överallt, i själva naturen. Lärkan och näktergalen är blott suckar. Detta svarar Atterbom på, han ser ingen kluvenhet i världsalltet. Lärkan och näktergalen är inte suckar, de är böner.

Detta strävande efter enhet och syntes, en strävan så stark att den inte kunde tolerera Stagnelius antiteser och motsatser får mig att tänka på Schelling vars filosofi har detta som mål. Med Schellings naturfilosofi i tankarna tycks det också lämpligt att välja just en blomma, något organiskt, som symbol.

Veckoslutet


För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.

Ursäkta röran


Jag måste skriva ett par ord om Stockholms (s.k.) Poesifestival. Besvikelse, besvikelse, besvikelse. För seriöst, detta är ju Hufvudstaden. Och Dramaten som scen. Och tidskriften 00tal som håller i arrangemanget. Är inte detta gräddan? Varför går jag då därifrån lika otillfredställd som när jag gick hem från Café Hängmattan, för en evighet sedan i ett blygrått Göteborg? Varför är det sämre än Affes Överjordsfestival? Varför lyser inte stjärnorna på Elverkets lilla scen svagare än f d nindamedlemmen Mattias? Varför stannar mitt hjärta under hans uppläsning, men rörs inte det minsta av något som uppträdde på fredagens scen? Förresten var det hemskt lite poesi för att vara en poesifestival. Musik och elgitarrer och modern dans från Polen. Det är säkert hur trevligt som helst, men kanske inte vad jag såg fram emot eller ens är intresserad av!

Det enda jag bär med mig därifrån är en fundering kring huruvida den blonderade Dickons Edward är genuin eller ej. Posör eller excentriker, jag kan inte bestämma mig och vet därför inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans person. Det vill säga om jag skall tycka om honom eller ej.


(Jag kan ju inte bara tystna av rädsla för att göra mig omöjlig i litterära sammanhang.)


Annars, tenta nästa vecka. Jag har slarvat. Struntat i kurslitteratur och föreläsningar. Vetenskapsteori intresserar mig ibland – i synnerhet hermeneutiken. Men föreläsningarna börjar så tidigt, och jag är ständigt trött. Mitt självförtroende är uppblåst, efter första tentans B (fem timmars aktivt studerande) och andra tentans A (gick igenom anteckningarna kvällen innan). Jag tror mig tydligen oövervinnerlig (är jag inte det då? krävs ytterligare bevis?) Alltså är jag inte ens orolig för fredagens tenta.

Då är jag desto mer nervös inför torsdagen då jag med min skrivarkurs ska på besök hos ett förlag och få riktiga lektörsutlåtande på våra texter. Åh Gud, tänk om de tycker det är dåligt. Tänk om de tycker det är bra! Det är Det tudelade trädet som ska upp till bedömning igen. Såklart. Jag har återigen fastnat, ska jag skriva i presens eller ej. Jag har skrivit om hela texten till imperfekt, och är alldeles villrådig. Vilket är bäst? Kanske jag vet efter torsdag.

Till sist, något herr Leopard nämnde på ”poesifestivalen”. Om neo-narcissism. Skillnaden från den klassiska narcissisten skulle vara att the new kind behöver sitt nätverk för att bekräftas, och bekräftar i utbyte andra i nätverket. Att bloggar och dylikt gjort det möjligt för en massa minikändisar att framträda. Det här är ju en blogg, är jag då en neo-narcissist? Med tanke på att jag blir allvarligt oroad, jag faktiskt helt stum när besökarna börjar växa till antalet, när de inte längre lätt kan identifieras, ja då tystnar jag tills folk tröttnar. Sen drar jag igång igen, tillsammans med mina trognaste läsare, färre än tio till antalet. Detta har jag skrivit om tidigare, om anonymiteten som försvann och vägran därför att lägga ner. Här skriver jag för min skull, trots det paradoxala i att det som finns till offentlig beskådan är skräpet, och det bra ligger i byrålådan. Det finns ju en annan funktion också, att de som faktiskt bryr sig kan hålla sig uppdaterade. (Speciellt som Malm tagit sådan tid på sig att beställa hemtelefon, den är på gång nu, jag hör av mig med telefonnummer när vi har ett.)

Men jag hade en poäng här någonstans också. Låt se.. just det narcissism. Jag är nog snarare av den gamla sorten. Med abnorm självbild, inte nödvändigtvis positiv, egocentrerad, och i ständigt behov av bekräftelse. Men det är en sak i synnerhet jag behöver få bekräftad, en enda sak som spelar roll och det är att jag har förmågan att kunna skriva bra texter. Allt annat är oviktigt.


Vilket utomordentligt rörigt och ostrukturerat inlägg. Min ursäkt: jag är trött och förkyld.