För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s