Dubbelgångare

Hela mitt liv har jag vant mig vid att vara ett original. ett one of a kind. Icke mer. I den nya klassen är jag en dubblett. En sån där som behöver förtydligas med ett extra epitet – nya, lilla, rödhåriga, unga, vår eller mer efternamnets första bokstav. I värsta fall får jag en ful förkortning, om hon inte redan har det. För i den nya klassen har jag en namne.

Jag upptäckte det är jag skulle kontrollera i adresslistan. En sån där lista som går runt vid första lektionstillfället så att alla kontaktuppgifter är de rätta. Herregud, de har ju skrivit fel efternamn på mig, tänkte jag och log. Fel adress och telefonnummer med insåg jag i nästa ögonblick och redan där väcktes misstanken. Blicken letade sig upp ett snäpp och där, precis över namnet jag precis inspekterat, fanns mitt. Rätt stavat, rätt adress, allt. Det var bara det att det fanns en till i klassen som också bär mitt ganska ovanliga förnamn. Det förnamn som annars varit synonymt med en specifik människa: jag.


Annonser

Kandidatuppsatsen, Wilde och en dikt av John Gray

Hej läsaren.

Det var ju ett tag sen vi hördes – jag vet att det är mitt fel, men du är inte speciellt aktiv i kommentarsfältet heller. Jag tycker bloggen är ful. Min frisyr är också ful. Eller snarare har jag väl ingen frisyr. Bara massa hår och dåligt schampo så det blir alldeles trassligt.

Imorgon börjar kandidatkursen i litteraturvetenskap. Förmodligen kommer jag fördjupa mig i brittisk litteratur 1830-1930. 1800-tal är alltid mums – det är på alla sätt det bästa århundradet när det gäller litteratur. (Och konst, dock ej musik.) Det finns dock ett problem, de absolut bästa författarna och poeterna återfinns inte i Storbrittannien utan i (som alla redan gissat) Frankrike. Kanske är det lika bra att inte ge sig på sina mästare, de som liksom avväpnar en helt. I all fall när man ska försöka prestera en kyligt objektiv text, också känt som Vetenskap. Det är en anledning till att jag inte får ge mig på Oscar Wilde. Trots att det är, ja vad, sju år sedan(?) jag läste Dorian Grays porträtt första gången är jag fortfarande helt försvarslös inför den boken. Det är lite genant nästan, är man riktigt hardcore ska man ju inte ha Wilde som favoritförfattare – för ytligt, för lätt etc. Men likväl, det är en kärlek som vägrar dö. När jag läser Wilde (nämnda Dorian Gray, en del av poesin, essäerna och breven inte pjäserna och sagorna) går det rätt in i min hjärna, sugs upp och blir en del av mitt eget tänkande. Hela jag, min identitet är en produkt av Oscar Wildes texter. Mindre på senare tid, det erkänner jag. Kanske borde jag åtgärda den vilsenhet som anfäktat mig ett tag med en Wilde-essä? Kommer jag att bli lika påverkad som förr? Vill jag det?

Kanske skulle jag skriva om Wildes författarfrände, poeten John Gray:

Je pleure dans les coins; je n’ai plus goût à rien;
Oh! j’ai tant pleuré, Dimanche, en mon paroissien!

JULES LAFORGUE

Did we not, Darling, you and I,
Walk on the earth like other men?
Did we not walk and wonder why
They spat upon us so. And then

We lay us down among fresh earthy
Sweet flowers breaking overhead,
Sore needed rest for our frail girth,
For our frail hearts; a well-sought bed.

So Spring came, and spread daffodils;
Summer, and fluffy bees sang on;
The fluffy bee knows us, and fills
His house with sweet to think upon.

Deep in the dear dust, Dear, we dream,
Our melancholy is a thing
At last our own; and none esteem
How our black lips are blackening.

And none note how our poor eyes fall,
Nor how our cheeks are sunk and sere . . .
Dear, when you waken, will you call? . . .
Alas! we are not very near.

Markoolio hela veckan

Upprepning och ångest hela veckan. Jag står och stampar på samma fläck, kommer inte loss. Ska jag beskriva känslan? Nej det är inte en kafka-mardröm. Det är markoolio hela veckan.

Så beskrivs den här veckans sinnestillstånd bäst. Jag kommer ingen vart med uppsatsen. Som borde varit klar idag för imorgon åker jag till västkusten och kommer hem två dagar innan den ska in. Hur, hur har jag lyckats försätta mig i den här situationen. Igen, liksom. Men värre än någonsin. Och allra helst vill jag ju skriva skönlitterärt. Men det får jag inte förrän jag är klar med uppsatsen. Som btw redan är typ sex sidor enkelt radavstånd. Det här blir ingen liten a-uppsats utan ett monster värdigt en kandidatkurs. Det är lugnt för handledaren sa dock att jag skriver 25 sidor istället för 12. Men varför, varför måste jag överprestera så jävligt? Och så blir det dåligt för att jag stressar mig igenom det så får jag ett härligt litet D (som i depression typ). Känslan är i sanning markoolio hela veckan. Som i Måndag hela veckan fast markoolio istället – för att öka ångestgraden. Förstår ni?

Tja, annars är det rätt bra. Hade en fantastisk nyårsafton, förutom att det kanske blev lite väl mycket champagne för min del. Det var Malm, det var jag och så var det champagneflaskan. Och Malm är nykterist. Men jag kom väldigt väl överens med champagneflaskan (jag , champagne och nyår är alltid en lyckad kombination). Och dessförinnan fick jag ju träffa min darling Affe som var på besök i sina hemtrakter från Göteborg. Pasta, promenad i nämnda hemtrakter, och massa konverserande blev en succé. Om det är något jag saknar från Göteborg är det i sanning henne. Jag kände mig nästan som en ny människa när jag satt på tåget från Uppsala och tjuvlyssnade på andra resenärers mobilsamtal den kvällen. I alla fall kände jag att jag fick ny energi. Och lite av det där självförtroendet som har en tendens att förfalla när ingen är där och renoverar lappades ihop. Den här hösten i Stockholm har bara varit sådär, får jag väl erkänna. Men jag ger Stockholm en till chans, i alla fall tills jag är klar med kursen. Får bara söka nya sammanhang lite mer aktivt än förra året. 2007 var nog de dåligt förvaltade möjligheternas år. Men jag kommer igen.

Vad trött jag är nu. Jag måste gå upp halv fem imorgonför tåget går vid sju. Det måste klassas som något slags självplågeri. Och jag som inte packat än. Jag har inga skor att ha på bröllopet. De får ju inte vara för kalla men samtidigt uppklätt festliga. Sådana har jag inga, tror jag. Får gå och rota litegrann i klädskrubben tror jag.

Jag ska döpa om den här bloggen till Förvirrade tankegångar. Det där med markoolio var ett internskämt. Det är lugnt om ni inte riktigt förstod det.