Hej läsaren.

Det var ju ett tag sen vi hördes – jag vet att det är mitt fel, men du är inte speciellt aktiv i kommentarsfältet heller. Jag tycker bloggen är ful. Min frisyr är också ful. Eller snarare har jag väl ingen frisyr. Bara massa hår och dåligt schampo så det blir alldeles trassligt.

Imorgon börjar kandidatkursen i litteraturvetenskap. Förmodligen kommer jag fördjupa mig i brittisk litteratur 1830-1930. 1800-tal är alltid mums – det är på alla sätt det bästa århundradet när det gäller litteratur. (Och konst, dock ej musik.) Det finns dock ett problem, de absolut bästa författarna och poeterna återfinns inte i Storbrittannien utan i (som alla redan gissat) Frankrike. Kanske är det lika bra att inte ge sig på sina mästare, de som liksom avväpnar en helt. I all fall när man ska försöka prestera en kyligt objektiv text, också känt som Vetenskap. Det är en anledning till att jag inte får ge mig på Oscar Wilde. Trots att det är, ja vad, sju år sedan(?) jag läste Dorian Grays porträtt första gången är jag fortfarande helt försvarslös inför den boken. Det är lite genant nästan, är man riktigt hardcore ska man ju inte ha Wilde som favoritförfattare – för ytligt, för lätt etc. Men likväl, det är en kärlek som vägrar dö. När jag läser Wilde (nämnda Dorian Gray, en del av poesin, essäerna och breven inte pjäserna och sagorna) går det rätt in i min hjärna, sugs upp och blir en del av mitt eget tänkande. Hela jag, min identitet är en produkt av Oscar Wildes texter. Mindre på senare tid, det erkänner jag. Kanske borde jag åtgärda den vilsenhet som anfäktat mig ett tag med en Wilde-essä? Kommer jag att bli lika påverkad som förr? Vill jag det?

Kanske skulle jag skriva om Wildes författarfrände, poeten John Gray:

Je pleure dans les coins; je n’ai plus goût à rien;
Oh! j’ai tant pleuré, Dimanche, en mon paroissien!

JULES LAFORGUE

Did we not, Darling, you and I,
Walk on the earth like other men?
Did we not walk and wonder why
They spat upon us so. And then

We lay us down among fresh earthy
Sweet flowers breaking overhead,
Sore needed rest for our frail girth,
For our frail hearts; a well-sought bed.

So Spring came, and spread daffodils;
Summer, and fluffy bees sang on;
The fluffy bee knows us, and fills
His house with sweet to think upon.

Deep in the dear dust, Dear, we dream,
Our melancholy is a thing
At last our own; and none esteem
How our black lips are blackening.

And none note how our poor eyes fall,
Nor how our cheeks are sunk and sere . . .
Dear, when you waken, will you call? . . .
Alas! we are not very near.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s