Magiska platser


Idag tänker jag lite på platser som är speciella. Nästan magiska.
Det kan vara en helt slumpartad ort vars namn du hörde som liten, började associera kring och som, trots att ditt vuxna jag vet att det är fel, har ett skimmer kring sig. I mitt fall är denna plats Västerås. Jag tror att det var för att jag skickade brev till en kattuppfödare som bodde där, fick tillbaka bilder på de fantastiska katter och började idealisera Västerås. Jag skrev hemliga dikter om sockergräset som växte vid gruvan, om människorna som bara log och var vänliga. Trots att det är länge sen nu känns det ändå lite speciellt när tåget mot Göteborg stannar till där. Jag skulle adrig gå av där, vet jag. Inte förstöra den barnsliga drömbild som Västerås blivit för mig.

Nå, sen finns det platser man längtar till. Läser om i böcker och ser i filmer. Man tror att man har en korrekt bild av hur platsen är. Så man åker dit, och väntar på att bli översköljd av allt det magiska. Och det hä’nder inte. Platsen är inte riktigt som man tänkt sig. Eller, ännu vanligare – man själv är inte som man tänkt sig. Det finns platser man måste vänta med, som man måste vara rätt person för att kunna uppleva på rätt sätt. Paris var sådant för mig, vistelsen blev inte som jag tänkt mig. Det finns också platser jag väntar med, som Café Edenborg här i Stockholm, jag är inte rätt person än. Och så finns det platser som jag inte hunnit besöka, men som jag borde besökt tidigare. Som Neuschwanstein. Jag vill fortfarande åka dit, men det kommer inte att vara samma upplevelse som om jag åkt dit som artonåring – när jag var närmast besatt av Ludwig den andre av Bayern.

Till sist finns det platser vars särart du inte inser förrän du håller på att förlora dem. Du har tagit dem för givet, kanske levt för nära dem. Ibland har du tur, det kommer en främling som häpnar och för något ögonblick kan du se platsen ur deras ögon. Kanske kan du flytta därifrån, få distans. Men det är först när du förlorar platsen, när ingen du känner längre bor där, som du
riktigt inser hur magisk platsen egentligen är. Hur magiskt Ljungskile egentligen är.

Annonser

Läsa, skriva och lite om mina hårkval

Jag har så mycket att läsa. Fördjupningen, fördjupningen i fördjupningen och litteratur till uppsatsen. Lyckligtvis har jag i alla fall läst de två romanerna vi ska ha läst till nästa seminarium: Mörkrets hjärta och Dorian Grays porträtt. Räcker nog att skumma dem lite och kolla in sekundärlitteraturen. Någonstans i allt detta läsande ska jag hinna skriva en c-uppsats. Kul att både fördjupningskursen och uppsatsen är kul, annars hade det aldrig gått.

Hittade en konstig hemsida förresten. You2Book som är någon slags av version av skrivcommunity som lockar med att boken man lägger upp kan bli publicerad av en riktigt Förläggare (förläggare, alltså, inte förlag). Vad nu det innebär. Har försökt hitta om de har något slags avtal med något förlag, men inget hittat. Sen finns det ju en till ”hake”. Tanken är att man ska skriva en roman med andra entusiaster. Dvs du börjar på en roman och någon annan tar vid. Faktum är att man max får skriva tre kapitel till en och samma bok. Och om flera har skrivit ett fortsättningskapitel är det sajtens medlemmar som får rösta vilket som ska ingå i den färdiga boken. What?! Är det någon som ens inbillar sig att det kan komma god litteratur ur detta? Bland annat kan man läsa att: ”Tänk också på att följa jargongen i den aktuella boken. Boken blir mer ”lättläst” om språket/jargongen är samma igenom hela boken”. Nähä. Menar du det? Jag har vid tillfälle skrivit noveller med bekanta – då har vi dock hela tiden fört en diskussion om vart intrigen ska leda, vad det är vi förmedla etc. Likväl är det nästan omöjligt att helt sammansmälta två språk om båda är någorlunda originella. Det utmärker ju liksom bra författare. Jag behöver inte nödvändigtvis kolla bokens rygg för att veta om det är Balzac eller Dostojevskij jag läser.

Jag skulle såklart kunna tänka mig att leka lite med det. Helst med eget utvalda medförfattare – en rolig skrivövning sådär. Men då utan att behöva riskera att det blev publicerat.

***


Nu till något helt annat. Jag behöver hjälp. Kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med mitt hår. Det första alternativet är att bara färga om det igen – jag har hittat en ny sorts henna som verkar bra och som skulle vara kul att pröva. Och jag trivs bra i röd/rödbrunt, känns tryggt sådär. Å andra sidan. Det skulle ju vara kul med lite förändring. Jag tänker mig min naturliga hårfärg fast kanske med lite blonda slingor så det blir lite ljusare. Problemet: hela mitt hår minus en centimeter längst in är hennafärgat. Henna går inte att tvätta ur. Ska jag låta håret växa ut lite och sedan någon gång i sommar klippa mig super kort för att få bort hennan? Försöka färga över med en brun färg som ligger relativt nära min egen och hoppas att det täcker hennan? Tänk om det blir en kemisk reaktion som förstör håret helt. Ah, beslutsångesten.

***

(till timmy: ziggynostalgi)

I all hast

Kan jag få andas lite nu? Komma ikapp litegrann? Resan till Göteborg, lillebrors besök, och nu förra helgen var Tara och Helena på besök. Det blev allt möjligt trevligt, bland annat en massa mat, second hand-affärer, utgång fredagkväll och Andy Warhol-utställning. Hemskt trevligt. Den här veckan har jag försökt komma ikapp med studierna. Mest jagat literatur till uppsatsen och läst lite i viktorianska romaner. Och så fick jag tillbaka den där tentan som jag la så lite tid på. Det blev ett C som väl är ett rätt dåligt betyg – men klart okej för min undermåliga insats.

Äsch, det får bli en ful liten mini-uppdatering. Jag återkommer.