Länkarna

Jag har uppdaterat min länklista med lite smått och gott. Stasimon brukar användas som utgångspunkt för utflykter på internet, så uppdateringen sker bland annat av bekvämlighet. Jag vill naturligtvis också ge er, mina kära läsare, en chans att hitta till platser jag av olika anledningar finner läsvärda och eller roande. Vad jag däremot fortfarande undrar över, är vad som egentligen är god ton i den här situationen. Förväntas jag höra av mig till dem vars sidor numera länkas till, eller kan jag bara i lönndom lägga upp dem. I väntan på upplysning avvaktar jag. Om ni vars bloggar, hemsidor etc. hittat hit och inte önskar associeras med en tvivelaktig figur som jag själv, skriv en kommentar eller ett mail så avlägsnar jag länken med detsamma. Om någon av mina läsare, denna lyckliga lilla skara önskar upptas på listan gäller samma förfaringssätt. Mail eller kommentar. Om jag finner er sida värdig, ja då hamnar den i listan.

Annonser

Rosenlitanior


Nä okej, studiedisciplin är inte min grej. Jag tar en så kallad paus från mina plikter och uppsatserna. Förmiddagen har ägnats åt att leta efter en bok jag visste fanns i min ägo men som jag inte kunde finna i mina bokhyllor (fyra stycken av billy-typ). Jag ville egentligen bara kolla upp en sak, något som kunde ha väntat, men skräcken för att älsklingen skulle ha kommit bort i flytten fick mig att fortsätta söka. Till sist letade jag för att försäkra mig om att jag hade den. Jag började tvivla på mitt minne. Visst har jag väl köpt den? Till sist fann jag den i datorväskan till laptopen. Hur den hamnat där har jag ingen aning. Vid det laget hade jag glömt bort vad det var jag skulle kolla upp. Boken ifråga var Remy de Gourmonts Angels of perversity (engelsk översättning, ja, varken adlibris eller bokus har honom på franska så vad gör man).


Jag stötte först på Gourmont i Pequods symbolism-nummer (som också innehåller en helt okej översättning av Mallarmés svansonett). Han representerades med en översättning av hans ”Rosenlitanior” eller ”Litanies de rose” som den heter i original. Efter att ha hittat detta original på internet (jag är fortfarande på jakt efter en fysisk version om någon sitter och trycker på ett exemplar därhemma och vill adoptera bort det, skicka mig ett mail!) måste jag nog erkänna att översättningen är sällsamt lyckad. Det är ju inte samma sak, det är det aldrig med översättningar – men jag tycker att Kristoffer Leandoer (för visst är det väl han som står för översättningen, mannen som också gett oss boken Huset som Proust byggde – 200 år av fransk modernism) onekligen lyckats riktigt bra. Ett smakprov:


Silverfärgade ros, våra drömmars rökelsekar, silverfärgade ros, tag vårt hjärta och låt det gå upp i rök, hycklande blomma, tigande blomma.

I original:

Rose couleur d’argent, encensoir de nos rêves, rose couleur d’argent, prends notre cœur et fais-en de la fumée, fleur hypocrite, fleur du silence.


Kolla också in Remy de Gourmonts fanclub: www.remydegourmont.org



Såhär roligt hade man med rosor under antiken (klicka för större bild). Det syns kanske inte riktigt men det är alltså den romerske kejsaren Elgabalus, också känd som Heliogabalus som kväver sina gäster i rosenblad. Till hans och de förtrognas stora nöje.


Mer Faust


Jag har aldrig lyckats ta mig igenom hela Goethes
Faust men jag har ändå ett litet favoritstycke i början av andra akten. Ett tag var jag nämligen väldigt intresserad av Homunculus– gestalten. (Intresset ledde till och med till en novell som vann en tävling, och trycktes i en bok.) Ur Faust:

Homunculus (Förvånad) Så sinnrikt!
Flaskan glider ur Wagners händer, svävar över Faust
och belyser honom) Härlig ram! Den klara strömmen,
och kvinnor som klär av sig i det gröna.
Så älskliga… Allt ljuvare blir drömmen.
En överglänser alla dessa sköna
– från hjältar, ja från gudar tycka hon stamma.
Hon stiger ner i glitterljusa flöden,
och runt om kroppen, varm av livets flamma,
gjuts böljornas kristall och svalkar glöden. –
Vad nu? Ett häftigt brus av rappa vingar!
Det plaskar, spegeln bryts av vida ringar,
och full av skräck flyr drottningens eskort.
Blott hon står kvar och blickar lugnt dit bort,
så kvinnligt stolt och glad åt detta möte.
Svanfursten smyger sig till hennes sköte
närgången-tam. Där tycks han vilja dröja. –
En dimma stiger upp i dungens bryn,
och världens ljuvaste syn
blir inhöljd i dess täta slöja.


Strindbergstunder

Låter jag lite bitter i föregående inlägg? Så är det inte, jag är nästan provocerande optimistisk. Lyckan står den djärve bi, och jag är lika förslagen som den grekernas Odysseus! Faktum är att jag de senaste dagarna haft ett flertal Strindbergstunder. Strindberg är en av mina favoritförfattare – speciellt som dramatiker (prosan är det mer si och så med). Utöver det är den gode August också en av mina favoritpersoner. Flertalet av mina favoriter har det draget gemensamt att det inte går att dra en klar och tydlig gräns mellan liv och verk: Strindberg, Wilde, Stendhal, etc. De omvandlar sitt liv till konst och lever konsten. Strindbergs självbild är helt abnorm, han saknar helt distans. Eller snarare, han är helt kompromisslös. Inte bara i litteraturen, utan i allt! Som när Heidenstam 1886 klagar på att Strindberg är ”kinkig”, det kan inte lämnas okommenterat, Strindberg ger svar på tal:

Svar:
Kinkighet är en galenskap hos ett nervsystem finare sammansatt än andras och kan därför arbeta bättre i sitt fack.
[—]
Att mina pretentioner äro stora är osant. De äro mindre än en kontorists vars hela gagn varit att hjälpa principalen plundra så att dennes barn måtte få födas med pretentioner. Jag begärde inga läckerheter; endast sådana födoämnen som min sjuka kropp krävde. Jag begärde en rätt fisk och får sex kötträtter, som jag ej ville ha. Jag begärde salt sill, kräftor, och annan tarvlig mat som min underklass mage söker. Du ville ha champagne, men jag fördrog knappt vin. Jag vill ha gurkor, som kosta 15 centimes stycket och du vill ha gåsleverpastej. Jag behöver salta och stickande ämnen, du behöver färsk mat (som anses dyrare och läckrare). Jag har ätit kalvstek, som skall vara så fint, i en hel månad, och längtade efter ombyte, icke läckerheter. Hela din bevisföring bortfaller sålunda med premissens kullkastande.
Paradiset består i att få en önskan uppfylld, huru obetydlig den är. Jag fick icke mer än en önskan uppfylld på resan: den att äta kaviar. Alla de andra önskningarna krossades, därför blev det intet paradis.

Hämtat ur Kära du – svenska brev från sju sekel

En Strindbergstund är en stund av total hybris. Jag går i Humlegården och allt min blick faller på blir mitt. Varje blads ådring över mig, grenarna som böjer sig över stigen, en gammal cola-burk. Intryck går in i mitt blod och blir till en del av mig. I den stunden, när jag går runt i parken som jag gör till min, då är jag övertygad att jag är det viktigaste som gått där sedan Strindberg. Min stjärna lyser ikapp med hans på litteraturens himmel.


Doktor Faustus

Jag ser ett inslag på Axess. Sjuksköterskorna är där och de är arga. Efter tre års högskolestudier är ingångslönen 22 ooo i månaden. Haha. En bibliotekarie startar på nitton och det, kära vänner, är efter fem års högskolestudier. Det absolut roligaste är ju att för undertecknad var bibliotekarie den ekonomiskt trygga vägen. Den jag nu försakat. Det är så roligt att man viker sig dubbel och skrattar tills ansiktet stelnar, blir en stirrande glatt grinande mask. Jag kommer vara klar med mina studier tidigast 2013. Då kommer jag vara en vansinnigt bildad akademiker med examina i ett flertal ämnen och en oviss framtid som översättare (och förhoppningsvis författare). Jag känner mig som Doktor Faust – vilket blir priset jag måste betala för kunskap?