Ett brev från Huysmans (det är jag) till Mallarmé (det är du):


Jag håller på att kläcka fram en ganska bisarr berättelse som ungefär handlar om följande:

De sista skottet på ett stort släktträd tar, av äckel inför den amerikanska livsstilen, av förakt för penningens aristokrati, sin tillflykt till den fullkomliga ensamheten.

Han är väl beläst, finkänslig och ytterst raffinerad. I sin behagliga eremittillvaro strävar han efter att ersätta naturens monotona tristess med det artficiella, han finner nöje i de mest utsökta och djuplodande författarna under den romerska dekadansen – jag använder ordet dekadans för att göra det begripligt – han gör uppror mot det religiösa latinet, de barbariska och utsökta dikterna av Orientius, Veranius av Gévaudan, Baudonivia, etc., etc.; i franskan älskar han Poe, Baudelaire, andra delen av Faustin. Du ser varthän det barkar. Det blir en fin hämnd på träbockarna som aldrig förstår någonting av de genomborrande texter vi försöker skriva.

– Brev från Huysmans till Mallarmé
27 oktober 1882

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s