Strindbergstunder

Låter jag lite bitter i föregående inlägg? Så är det inte, jag är nästan provocerande optimistisk. Lyckan står den djärve bi, och jag är lika förslagen som den grekernas Odysseus! Faktum är att jag de senaste dagarna haft ett flertal Strindbergstunder. Strindberg är en av mina favoritförfattare – speciellt som dramatiker (prosan är det mer si och så med). Utöver det är den gode August också en av mina favoritpersoner. Flertalet av mina favoriter har det draget gemensamt att det inte går att dra en klar och tydlig gräns mellan liv och verk: Strindberg, Wilde, Stendhal, etc. De omvandlar sitt liv till konst och lever konsten. Strindbergs självbild är helt abnorm, han saknar helt distans. Eller snarare, han är helt kompromisslös. Inte bara i litteraturen, utan i allt! Som när Heidenstam 1886 klagar på att Strindberg är ”kinkig”, det kan inte lämnas okommenterat, Strindberg ger svar på tal:

Svar:
Kinkighet är en galenskap hos ett nervsystem finare sammansatt än andras och kan därför arbeta bättre i sitt fack.
[—]
Att mina pretentioner äro stora är osant. De äro mindre än en kontorists vars hela gagn varit att hjälpa principalen plundra så att dennes barn måtte få födas med pretentioner. Jag begärde inga läckerheter; endast sådana födoämnen som min sjuka kropp krävde. Jag begärde en rätt fisk och får sex kötträtter, som jag ej ville ha. Jag begärde salt sill, kräftor, och annan tarvlig mat som min underklass mage söker. Du ville ha champagne, men jag fördrog knappt vin. Jag vill ha gurkor, som kosta 15 centimes stycket och du vill ha gåsleverpastej. Jag behöver salta och stickande ämnen, du behöver färsk mat (som anses dyrare och läckrare). Jag har ätit kalvstek, som skall vara så fint, i en hel månad, och längtade efter ombyte, icke läckerheter. Hela din bevisföring bortfaller sålunda med premissens kullkastande.
Paradiset består i att få en önskan uppfylld, huru obetydlig den är. Jag fick icke mer än en önskan uppfylld på resan: den att äta kaviar. Alla de andra önskningarna krossades, därför blev det intet paradis.

Hämtat ur Kära du – svenska brev från sju sekel

En Strindbergstund är en stund av total hybris. Jag går i Humlegården och allt min blick faller på blir mitt. Varje blads ådring över mig, grenarna som böjer sig över stigen, en gammal cola-burk. Intryck går in i mitt blod och blir till en del av mig. I den stunden, när jag går runt i parken som jag gör till min, då är jag övertygad att jag är det viktigaste som gått där sedan Strindberg. Min stjärna lyser ikapp med hans på litteraturens himmel.


Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s