Breven var bättre förr, och känslorna kanske större


Från Alfred de Musset till George Sand:

Åtta dagar har gått sedan jag reste. Jag har velat återfå mitt lugn för att kunna skriva till dig. Min älskade, jag vill bara tala med dig om min kärlek. Oh, George, vilken kärlek! Aldrig har någon älskat som jag älskar dig. Jag är förlorad, drunknad, överfylld av kärlek; jag vet inte längre om jag lever, om jag äter, om jag går, om jag andas, om jag talar, jag vet bara att jag älskar dig…
Oh, du mitt liv, min älskade, se på solen, på blommorna, på markens grönska! Du är älskad, säg dig det. Jag älskar dig, du min kropp, mitt blod. Jag dör av kärlek, en kärlek utan slut, utan namn, galen, desperat, förlorad. Du är älskad, dyrkad, in i döden avgudad. Nej, jag kommer inte att bli botad, nej, jag kommer inte försöka leva. Och det är bättre så. Att älska dig och dö är bättre än att leva. Jag bryr mig inte om vad man säger. Man säger att du har en annan älskare, jag vet det, jag lider och jag dör av det, men jag älskar, jag älskar, jag älskar…



Portrait de George Sand av Alfred de Musset
Texten hämtad ur Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg

Annonser

George Sand et moi


De flesta av mina personliga hjältar är män. Författare och filosofer, någon enstaka monark vars verk eller liv på något sätt inspirerar mig. Där för är det så förlösande att kunna lägga till en kvinna i denna parad av giganter. Av olika skäl har jag tvingats sätta mig in i 1800-talsförfattarinnan George Sands liv och verk. Jag läser därför en biografi, Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg. Jag brukar inte läsa biografier, utan intresserar mig i regel främst för författares böcker, så jag kan inte riktigt avgöra huruvida biografin är bra eller inte. Helt okej skulle jag gissa. Jag gillar hur Ståhlberg med snabba drag målar upp dåtidens Paris och jag anar en kärlek till själva staden. Hans kärlek till George Sand är dock helt uttalad och även jag kapitulerar inför denna makalösa kvinna.


Föddes 1804 och blev en av de ledande figurerna i den franska romantiken. Hon lämnade man och barn för en fri tillvaro i storstaden Paris. Hon klädde sig i manskläder och rökte cigarr. Hon skrev böcker och lyckades som författare. Hon hade romantiska förbindelser med framstående herrar som Alfred de Musset och Frédéric Chopin. Man skulle kunna dra några billiga poänger om emancipation och tidig feminism. Och visst, i egenskap av kvinna stötte hon personligen på de begränsningar det täcka könet innebär och hon var inte rädd att kommentera dem. Men att stanna där vore att reducera detta fascinerande levnadsöde. Det ligger inte i könet att lämna tryggheten bakom sig, våga kasta sig in i relationer med risk att få sitt hjärta sargat, att vårda sitt oberoende. Att leva livet fullt ut, helt enkelt. Precis så, precis, vill jag leva. Ständigt på gränsen.

Nollåttan


Jag vet. Lite dåligt med uppdateringar här på sista tiden. Jag är tillbaka på västkusten för sommarjobb på Maxi och några sällsynta lata dagar (som denna). Ett halvår har gått sedan jag senast var här, och det märks. Jag har blivit lite mera stadsbo, lite mera nollåtta. Exempel: jag är ute och promenerar familjens hund. På den övergivna lilla parkeringsplätten mitt emot skolan (där det en gång stod ett fritids i sådana där konstiga containerhus som man kan flytta runt) möts vi av tre små duniga fågelungar. Jag hinner precis tänka: ”Hm, vad är det för slags fågelungar. Kan det verkligen finnas ankor eller dylikt i den lilla bäcken längre bort?” innan jag känner ett plötsligt vinddrag någon halvmeter över mitt huvud. Detta följt av det omisskännliga lätet. Jag ser fiskmåsmamman (eller pappan, vad vet jag) vara på väg att vända lite längre bort och jag vet att den första störtdykningen bara var en varning. Hastigt lämnar jag platsen, fiskmåsar är, i synnerhet på nära håll, respektingivande stora och när de har smått aggressiva djur. När hunden och jag kommit en bit bort och den hitchcockbetingade skräcken lagt sig står jag kvar med och klentroget undrar om min första tanke när jag såg fågelungarna verkligen var… ankor?

Jean-Paul, Sigmund och Fritz

Jag hittade en gammal text (en hemtentafråga) som jag tyckte var rätt bra. Den är ett par år gammal så ni får skälla på mig om jag fått något om bakfoten.

Jean-Paul, Sigmund och Fritz


Följande tre texter har studerats; Sartres Existentialismen är en humanism, Nietzsches Till moralens genealogi och Freuds Orientering i psykoanalys, tycker jag mig skönja fyra huvudämnen där författarna håller med varandra samt går isär. Jag är övertygad om att en närmare granskning hade bragt fler likheter respektive olikheter i ljuset men då jag finner dessa fyra fullt tillräckliga för denna korta avhandling ämnar jag lägga fokus på just dem.


Vilka är då dessa kategorier, dessa ämnen som går igen hos dessa tre filosofer som kommit att betyda så mycket för den västerländska filosofin och kulturen? Jag vill peka på följande; medvetandet, Gud, moralen och friheten.


Låt mig få börja med medvetandet. Sartres tankar om medvetandet kommer ur hans ontologi. För Sartre kan varat delas i två delar, varat-i-sig och varat-för-sig. Han är sålunda dualist. Varat-i-sig är de materiella tingen – de som bara är. En katt, för att ta ett exempel, är alltid bara katt, den behöver inte leva upp till sin katthet eller definiera för sig själv vad det innebär att vara katt. Den är det som är den givet att vara. Det är endast människan som är medveten om sig själv. Som kan förändra sin tillvaro, förändra sig själv, som egenhändigt kan överskrida det givna. Hon måste förhålla sig till sig själv. Hon är varat-för-sig. För Sartre är människan en negation, en spricka i varat. Människan föds tabula rasa och skapar sedan sig själv genom sina val. (Detta kommer jag att återkomma till när jag pratar om friheten.) Existentialisten tror inte på ”passionens makt”. Det centrala här är att för Sartre är människans medvetenhet helt fritt och obundet. Det är det som det innebär att vara människa.

Sartre avfärdar därför hätskt Freud och hans psykoanalys. Tanken att människans val skulle vara styrd av yttre omständigheter eller sitt eget förflutna var honom främmande. För Freud är detta istället det centrala. För honom är det mänskliga psyket inte bara medvetande utan även till stor grad omedvetenhet. Den synen på subjektet var högst otraditionell och utmanade den vanliga västerländska filosofins uppfattning om subjektet. Inte bara att det finns något omedvetet (som bara väntar på att bli medvetet) utan något som förtränger, som gör motstånd från att bli medvetet. Även om termerna är välkända nämner jag dem kort här. Freud delar upp psyket i överjaget, jaget och detet. Jaget påverkas sålunda av överjaget (som är moraliska normer, samvete etcetera) detet (som är omedvetna drifter och dylikt) och slutligen även av yttervärlden.

Nietzsche till slut lade tonvikten på viljan. När vi till exempel ser världen tolkar vi den och denna tolkning är bara vilja att genom tolkningen behärska världen. För honom har viljan allt mer försvunnit och förnuftet har tagit över som princip i filosofin. Men för Nietzsche kommer vi inte ifrån viljan – den kan närmast liknas som en blandning av Freuds detet och i viss mån även jaget. Innerst inne är det denna princip som behärskar oss. Enligt Nietzsche bör vi bejaka den istället. Anledningen att vi inte gör det beror enligt honom på den kristna slavmoralen.


Vilket för mig fram till min andra punkt: Gud. För Nietzsche är Gud en illusion. ”Gud är död” deklarerar han i Den glada vetenskapen. Svaga människor förmår inte att ge sin värld mening utan måste ha gud som garant för att deras värderingar skall vara riktiga. Den kristna slavmoralen med de asketiska och självförnekande idealen är upphovet till västerlandets degeneration. Det är för Nietzsche en onaturlig ordning där de svaga skall omhändertagas och de i hans tycke svaga är norm så att de starka skall skämmas för sin styrka.

Härom skulle Sartre med all säkerhet hålla med om. Att Gud är en illusion det vill säga. Människan har allt ansvar för sina handlingar och även han understryker vikten av att ta detta ansvar. För existentialisten föregår existensen essensen. Det finns ingen mänsklig essens då det inte finns någon Gud som skulle kunna skapa en mänsklig natur.


Gud-aspekten är alltså intimt förbunden med den rörande moralen för både Sartre och Nietzsche. I moraluppfattningen kan vi finna likheter hos alla tre tänkarna även om deras infallsvinklar är olika. Låt mig återigen få börja med Nietzsche, inte minst för att han rent kronologiskt kom först. Jag har redan nämnt Nietzsches inställning till den kristna slavmoralen. Jag bör kanske också nämna hans beundran för den moral som Aristoteles beskriver. Vad Nietzsche skulle kalla en herremoral (i motsats till den kristna).

För Nietzsche står det klart att Gud är död, men hans skugga dröjer sig kvar. De kristna värderingarna har inte följt Skaparen i graven. Han ser dessa normer som onaturliga, påtvingade av den rådande (kristna) kulturen. Han lösning är att begrava även värderingarna. På ett metafysiskt plan är han nämligen värdenihilist – objektiva värden som gott och ont existerar helt enkelt inte. Samtidigt så avvisar han den nihilism som säger att allt nu är tillåtet, på det normativa planet. Visst är man svag om man använder Gud som garant för sina värderingar, men man är precis lika svag när man i och med Guds död inte förmår skapa sig nya värderingar.

Och dessa tankar är precis dem som florerar hos Sartre. Även om han inte talar om svaghet utan självbedrägeri. Världen är meningslös – och just därför måste vi ge den mening. Detta sker för Sartre genom valet. Genom att välja något så väljer människan för hela mänskligheten. Hon väljer hur människan bör vara (och efter valet även är) och därför måste hon vara medveten om ansvaret som följer med varje val. Hon har ingenting att luta sig emot, valet är alltid nytt, det är aldrig samma situation och därför måste hon ta det fulla ansvaret för sitt val och helt lita till sig själv. Men Sartres existentialist är kanske inte helt och hållet lik Nietzsches övermänniska. Övermänniskan har nämligen inga problem med avsaknaden av fasta värden utan fyller lätt sin värld med mening. Existentialisten däremot för ett betydligt mer bekymmersamt liv. Men det skall jag komma till när jag talar om friheten.

Innan dess vill jag säga några ord om Freud och hans syn på moralen. Även han finner den hämmande och ibland rent av skadlig. Enligt honom så implicerar föräldrarna sina värderingar i det lilla barnet. Ett litet barn har sålunda inget ”dåligt samvete”, det är föräldrarna som är auktoritet. (Detta i skarp kontrast till Sartres självskapande individ, barnet tar en mängd intryck.) Dessa värderingar blir sedan överjaget som fungerar som ett strängt samvete i människans vuxna år. Den gemensamma kulturen kan ses som ett gigantisk över-jag. Det finns alltså stora likheter mellan Freud och Nietzsche här. Båda menar på att en del av medvetandet kuvar ett annat, och det som kuvas är drifterna. Och för båda är denna instans kulturellt betingad, Freud menar att de värderingar föräldrarna implicerar i sina barn är dem som de själva fått som små. Det är alltså inte helt oproblematiskt. För Freud är människan fången mellan drifter, överjag och yttervärld. För honom blir människan alltså aldrig fri.


Däri ligger en viss lustighet. Trots Sartres avsmak för psykoanalysen så tangerar hans egen existentialism Freuds läror. Både i existentialismen och i psykoanalysen gestaltas en kluven människa, fylld av konflikter. Det är ingen positiv syn på människan varken Sartre eller Freud har. Båda två pekar på hur människan försöker slippa gripa tag i de möjligheter hon faktiskt har.

Låt oss därför tala lite om Sartre och friheten. Friheten är för Sartre absolut, även en sådan sak som att sälja sig som slav är ett fritt val. Friheten är för Sartre varken vald eller positiv. Den är inte vald då människan aldrig valt att existera – hon är dömd till frihet. Positiv är den inte för att friheten alltid kommer att skapa ångest hos människan. Där finnes förresten ännu en likhet med Freud som även han talar om just ångest när jaget måste bekänna sin egen svaghet – realångest inför verkligheten, samvetsångest inför överjaget och neurotisk ångest inför styrkan hos dennes lidelser.

Sartres frihetsproblem ligger i att ingenting kan i förhand hjälpa oss i våra val. Där är vi helt ensamma. Vi kan försöka lura oss själva, leva i ond tro (mauvaise-foi) genom att försöka identifiera oss med vår sociala position, vår yrkesroll etcetera. Ty människan är intet, men strävar alltid efter att nå samma fasthet som ett ting, vara-i-sig. Något som är omöjligt. Därav ångesten.


Nietzsche menar att det finns möjligheter för något vi kan likna vid frihet. Hans övermänniska kan inte ses som annat än ett fritt väsen. Hon har styrkan att själv välja sina värderingar, att betrakta världen ur en mängd olika perspektiv och inte begränsa sig till ett enda. Och samtidigt stå ut med insikten att det inte finns något ”historiens slut”. Hon är fri från alla illusioner. Men det är och förblir ett ideal. Människan som hon beskriv i Till moralens genealogi är även hon en människa fylld av konflikter.


För Freud blir människan alltså aldrig fri – hon kommer alltid att påverkas och begränsas av yttervärlden och sitt eget psyke.

För Nietzsche finns hopp om frihet, men det kräver någon som är mer människa än någon av oss.

För Sartre är människan fri – men denna frihet är inte vacker eller vald utan smärtsam och fyller henne med ångest.


Kört?


Hur kunde jag hamna på dessa villovägar? Hur kunde jag ge upp det jag tror på? Att sjunka så lågt. Att prostituera mig. Att förråda allt i hopp om silvermynten. Att anpassa sig för publikens förmodade smak. Inte konstigt att glöden falnar, att gnistan dör. Jag förbannar förlaget, jag förbannar den forne vännen!

Likväl är det lite märkligt att jag är så oförmögen att producerar text som handlar om samtiden. Ligger det mig för nära? Är det vad som gör att allt jag skriver som utspelar sig i våra dagar blir tråkigt och fult? Eller har jag tappat det? Skulle jag inte kunna skriva historiskt heller om jag satte mig ner idag? Är det som man säger: kört?