Att skriva 1800-talspastisch – några tankar


Sommartider är som bekant repristider. Jag har inte riktigt tiden att skriva nytt, men det hindrar inte att jag bjuder på äldre texter som ändå bara ligger och samlar damm.


Att skriva 1800-talspastisch – några tankar

Att skriva pastisch är att härma. Ibland en enskild konstnär eller författare, ibland en hel epok. Innehåll eller stil, helst både och. Termen används ibland nedsättande, för att understryka ett verks efterapande karaktär. Det finns ingen anledning att skriva något som redan skrivits fast sämre. Nå, ordet pastisch fyller dock en funktion, som en sorts subgenre till den historiska romanen. En historisk roman kan mycket väl utspela sig i dåtiden men skrivas på ett modernt språk så att endast innehållet är historiskt. Eller, historiska skeenden beskrivs på det sätt vi skildrar idag. Ta till exempel Jan Guillous Arn-böcker, ingen skulle klassificera dem som pastisch då de inte härmar 1100-talslitteratur. Svenska författare som skriver pastisch idag är annars Carina Burman och Carl-Johan Vallgren. Gränsen mellan ”vanlig” historisk roman och pastisch är givetvis obefintlig, och bör också vara det. Jag har i mitt skrivande inte bestämt mig för att skriva pastisch – snarare är det den termen som bäst beskriver mina texter.

Varför skriva pastisch eller pastischliknande texter? Det kan tyckas vara ett märkligt val, och svårt att motivera. Varför härma tidigare författare i deras språk och motiv? Är inte samtiden allt vi egentligen kan säga något om, och är det inte endast den som ännu inte skildrats i litteraturen? Jag tror inte det. För att trots att pastischen inte handlar om sin samtid, så är den ändå, oundvikligen, skriven i sin samtid. Och däri ligger en del av genrens svårigheter. Man kan helt enkelt inte bortse från det senaste seklet. Viktigast är kanske Freud och psykologin. En pastisch är inte en 1800-talsroman, den ska bara verka vara en 1800-talsroman. Många läsare, även vana sådana, tråkas ut av 1800-talsromanerna. Så var det inte när romanerna utkom, också det kan man försöka eftersträva. Att romanen läses som vore den skriven 1800 och läst 1800.

Kanske kan man säga att en skillnad mellan en säg dokumentär roman och en ren pastisch är att den första försöker skildra dåtiden sådan den var, pastischen härmar inte verkligheten utan litteraturen. Kan man inte I den historiska romanen och I synnerhet pastischen naturligare väva in ett språk och allusioner på andra konstverk och händelser. Det hindrar inte att vara medvetet inkonsekvent och lägga in anakronistiska uttryck och referenser, som givetvis kräver en relativt bildad läsare för att upptäckas. Men detta sker alltid med ett syfte, något som tillför romanen något. På detta sätt erbjuder den historiska romanen en sorts samtidighet.

Det blir en spegelbild av spegelbilden. Nya saker framträda. Bilden blir stiliserad, som ett fotografi med starka kontraster. Motivet blir tydligare, vilket motiv? En seriös pastisch, en som vill vara mer än en elegant bagatell, kan kanske genom att höja sig över sin samtid snudda vid det som var sant 1800 och som fortfarande är sant idag. Genom att stå över (sam)tidsbundna detaljer som förleder läsaren och syftar till igenkänning, skönjas det allmängiltiga. Blicken blir klarare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s