Ursäkta, men jag tror att det är min barndom som dör den här sommaren. De sista som fanns kvar av den, det som dröjt sig kvar: avlagringar i mina ådror. De senaste åren, en stilla förberedelse, ett samlande av kraft. För att ta sig an det där livet och leva det fullt ut. Så nu, äntligen. Styrkan i mig, jag står själv. Vingligt som på tiocentimetersklackar. Vänder blicken från Västkusten, från Göteborg. Slut med pojkvännen, östermalmslägenheten behåller jag. Misstänkte jag att Stockholm inte var något för mig, att jag var klar med den stan? Darling, jag har ju inte ens börjat.

 

 

En reaktion på ”Elle vit de la poésie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s