Viktoriansk ambivalens

Gemensamt för såväl Tennysons ”In memoriam” som Rossettis ”Goblin Market” är en underliggande spänning som bottnar i två konkurrerande tolkningar som läsaren tvingas ta ställning till. Å ena sidan kan dikterna tolkas som uttryck för reaktionärt och konservativt tankestoff. De kan också, eller kanske rent av på samma gång, uppfattas som radikala och upproriska mot tidens konventionella idéer.

Låt oss börja med Tennysons ”In memoriam”. Den har sin utgångspunkt i en älskad väns död och blir således ett monument över manlig vänskap. Ur detta växer dock dikten och kommer att problematisera den religiösa tron. Diktjagets röst blir tvivlarens röst. Vilken övergripande tolkning man slutligen stannar i beror på huruvida tycker sig se tvivlet eller tron segra. Med kännedom av Tennysons ställning som hovpoet kan svaret kännas ganska givet. Väljer man att se hur dikten avslutas i epilogen: That God, which lives and loves,/One God, one law, one element,/ And one far-off divine event,/ To which the whole creation moves. kan frågeställningen kännas ovidkommande, diken tycks resultera i en övertygad och harmonisk gudstro. Ser man närmare på dikten som helhet ser man dock en pendlande rörelse från hopp och tro till tvivel. Det som mattas av är kanske snarare sorgen. I stycke 107 firas vännens minne. Å ena sidan kan man se det som att sorgen gjort en hoppfull position omöjlig för diktjaget. Å andra sidan blir kanske gudstron och hoppet en strategi att överleva sorgen. Den viktorianska eran var en tid av förändring, problematiken i ”In memorian” blir därför på många sätt tidstypisk. Den framväxande naturvetenskapen ifrågasatte gamla sanningar och lämnade människan i en existentiellt utlämnad position. Genomgående i dikten understryks hur trosfrågor är något man inte kan ha någon kunskap om.

För om nu dikten landar i en harmoni och hopp borde den inledande prologen som trots sin position i dikten är skriven efteråt utrycka det. För genom hela dikten, även prologen, finns en dissonans som dröjer sig kvar. Den ligger i språket som är ytterst expressivt. Om exempel kan nämnas bilden av Jesus med sin fot på dödskallen i diktens andra strof som är allt annat än kristet kontemplativ.



Christina Rossettis dikt ”Goblin Market” har också sin utgångspunkt i ett vänskapsband, men till skillnad från Tennyson är det här den kvinnliga vänskapen som ligger i fokus. Också här finns sinsemellan diametralt olika tolkningsmöjligheter. Det kan vara frågan om en enkel moralitet. Hur dygden överkommer lasten. Den fallna kvinnan räddas av den dygdiga och det möjliggör en trygg framtid som gift fru. Detta skulle då vara en konventionell och i sin egen tid ganska oprovocerande tolkning. Att det dessutom finn erotiska undertoner skulle passa bra in i en viktoriansk läsart där kvinnlig sexualitet var något att betrakta som negativt och hotande. Det finns dock ett uppenbart problem med en sådan läsning. Samspelet mellan de två systrarna skildras i ytterst sensuella ordalag. I synnerhet scenen är Laura slickar bort fruktsafterna från Lizzies kropp: Hug me, kiss me, suck my juices/ Squeezed from goblin fruits for you. Men också tidigare finns en intim scen där det sover tillsammans tätt omslingrade: Cheek to cheek and breast to breast/ Locked together in one nest. Den sensualiteten ligger alltså inte i de negativt laddade partierna som ha att göra med ”the goblin men” utan är den kraft som sedan räddar Laura. Man skulle här kunna anföra att saften inte smakar bra, men den intima sovscenen förekommer tidigare – som ett oskuldsfullt ideal. Kanske var tanken på annat en platonisk kärlek mellan kvinnor så främmande i det viktorianska medvetandet att en sådan läsart aldrig ens övervägdes. Mycket av sensualiteten ligger också snarare i språket än i vad som skildras. Den sista strofen bidrar till en mer konventionell läsning, och verkar med sina sista ord ge en slags sammanfattande sensmoral som dock inte helt övertygar.

Intressant är kanske också att notera att ”the goblin men” understryks att vara män. De är ett slags naturväsen – vilket är intressant då naturen och dess krafter traditionellt sett är av kvinnlig art, som exempel kan kanske sjungande sirener nämnas. Elizabeth K. Helzinger däremot understryker marknadselementet och påpekar att den enda kvinna som hade tillgång till denna offentliga sfär var den prostituerade. Enligt henne blir Rossettis lösning att skapa en utopisk plats utanför detta system för kvinnor.

Sålunda har vi sett att det i både ”In memoriam” och ”Goblin Market” finns flera rivaliserande tolkningsmöjligheter. Gemensamt är också, intressant nog, att ambivalensen främst skapas i språket. Hos Tennyson sker detta genom ett expressivt bildspråk, hos Rossetti genom ett sensuellt språk.

Annonser

Bosie

Jag visste det, att risken var stor att han skulle vara snygg. Han var ju lång, och välklädd. Och hans röst var ytterst behaglig. Men jag såg inte ansiktet, jag gjorde ju inte det. Sedan dess har jag gått runt och småväntat på första föreläsningen. Och så idag. Jag är lite sen, i salen sitter redan en mängd människor. Låter blicken snabbt svepa över dem, inget som står ut, inget som tilltalar. Jag minns bara en längd, en skjorta, håret, rösten. Jaha. Jag går och sätter mig. Det går någon minut, raden fylls på bredvid mig. Och så, dörren öppnas och han kommer in. Jag vet att det är han, det kan inte vara någon annan. Han ser ut som Lord Alfred Douglas. Han, Bosie, sätter sig precis bakom mig.


Föreläsningen börjar men jag hör ingenting. Eller jo, det gör jag nog men det är helt ointressant, allt föreläsaren säger vet jag redan. Jag kan inte sitta såhär. Tar upp American psycho. Läser och försöker att inte tänka på hans andetag strax bakom mig. Sen ska vi ha gruppövningar och som jag hatar de där som satte sig bredvid mig. Annars hade han kanske
valt min rad, jag hade pratat med honom. Nu hör jag honom bara. Han är smart, rolig. De två flickorna i hans grupp fnittrar. Jag säger inte ett ord, i min grupp är det jag och två tanter. När föreläsningen är över hänger rocken kvar (den har midnattslila sidenfoder), jag blir osäker – var den verkligen hans? Jag kunde kanske sagt något, men vill inte heller framstå som en total stalker (visst hade jag kunnat, kanske, sagt att jag lägger märke till snygga kläder). Han är borta innan jag hunnit bestämma mig. Rocken är kvar och den är hans för precis när jag ska gå ut från salen kommer han tillbaka. Hinner notera att han har vackra händer när han håller upp dörren. Oh, Bosie.

Raison d’être


Jag är i våldsamt behov av att tänka en intelligent tanke just nu. Något att le lite stolt över, en formulering kanske. Bara… något. Något som liksom rättfärdigar den här existensen. För det är märkligt hur snabbt man glömmer, hur lite av erfarenheten som dröjer sig kvar i minnet när man kanske skulle behöva den. Jag hade helt glömt hur svårt det är att umgås med nya människor, hur sluten jag blir, att allt blir en ansträngning. Den här sommaren har varit… märklig. Målet har jag alltid haft klart för mig, men jag hade kommit ur kurs. Nu har jag riktningen igen, men jag märker att vissa av de drag jag trodde jag en gång för alla tagit itu med dröjer sig kvar. Den där osäkerheten, tveksamheten, driver mig till vansinne. Hindrar mig från att komma någonstans. Och nu känns: bara tomhet. Det finns inget stabilt i denna stockholmstillvaro. Jag pendlar mellan den totala likgiltigheten och rasande känslostormar.

Jag läser

Idag tog jag så att säga ledigt, stannade inne hela dagen. Målade naglarna röda, de är fortfarande korta efter maxi-tiden men det löser sig. Vilan kändes välbehövd. Att sitta uppkrupen i soffan med ett par böcker. Jag parallell-läser Ola Hansson och Bret Easton Ellis. Notturno och American Psycho. Texterna flyter in i varann, de båda språken, rör sig mot varandra, om varandra, i varandra. Denna märkliga blandning… eggande.


Litet utdrag ur Notturno:

I slumrande gränder det flåsar
så underligt hest och kvävt,
som hade en barm inunder
olidliga tyngder hävt.
I kvalmiga rötmånadsnatten
det jämrar och gråter och gnyr.
Jag hör i mullrande mummel
en revolutionsouvertyr.

(Jag kan inte citera Amercian Psycho, har bara den undermåliga svenska översättningen. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa…)

Please, please, please, let me get what I want this time (prosafragment)

Jag skulle så gärna låtsas att det var på riktigt. Du stryker mig över håret, viskar något mot min hals. Något om att jag är fin, din hand vilar på min höft. Så lätt att ge efter, att viska tillbaka. Känslan som bultar i mig, stiger mig till huvudet. Hjärnan, det kalla förnuftet, går på högvarv. Så, om jag nu ligger med dig, vad händer då? Vad händer med mig? Orkar jag se din ryggtavla ut genom den där dörren? Klarar jag att hålla distansen? Handen neråt, över kjolens tyg, möter snart min hud. Om jag ska dra mig ut ur det här, då måste jag göra det nu. Din andedräkt mot min hals. Jag kan inte andas alls längre, inte korsettens fel. Det är bara ditt.


Jag borde aldrig börjat nedför den här vägen. Det är en återvändsgränd, jag vet, jag vet ju det. På väg mot betongen i 200 kilometer i timmen. Nödbromsen ur funktion. För du har dina händer på mina höfter. Dina läppar som söker mina. I min soffa sitter du, drar mig med. Grensle över dig. Bara tunna tyglager mellan oss, mina trosor dina jeans. Hettan.


När jag vaknar ligger du fortfarande där. Bredvid mig. Allt stannar upp, hör bara blodets sus. Snuddar vid din bröstkorg med fingertopparna, suger i mig luften du andas ut. För du stannade, du stannade! Känner hur mina försvar ger vika lite till. Hur jag nästan vågar tänka tanken. En tanke om ett oss, om ett vi. Som:

”Här öppnar sig havet mot himlen. Sjöfåglars hesa skrik i allt det salta. Maneter på stenarna, vattnet som avdunstar ur deras gelékroppar. Från vattnet kommer en uppfriskande fläkt – hur skulle vi annars kunna ligga här. Filten är grön som gräset i den lilla öns skogsbryn. På stranden ingen sand, bara sten. Klippan under oss är slät och varm, Bohuslänsgranit. På din mage glittrar droppar av Skagerrack. Tystnar gör det aldrig helt: vinden, fåglarna, lite längre bort vågorna som slår mot den bara halvt uppdragna ekan. Tack och lov inga människoljud. Inga röster, inga bilar. Göteborg är avlägset, långt nedåt kusten. Vägarna som tar oss dit avlägsna. Havet, himlen, saltet. Och så du. Doften av dig som blandas med Bohusläns. Kittlar mina sinnen, denna doft. Berusar mig, medveten om att den är mig, endast mig, förunnad.”

Har jag gjort mig löjlig, har gamla sorger spritt skuggor där inga skuggor fanns? Var det från första början på riktigt för dig? Var det bara jag…? Känner något nytt, hur jag slappnar av i din närhet. Lägger mig nära, inga tomrum mellan oss nu. I det ögonblicket, beröringen: känslan. Framtiden möbleras om, framför mig öppen väg. 200 kilometer, gasen i botten. Med dig, raring, med dig!

Plötslig förändring i din andning. Sömnen som flyr. Ögonen slås upp, möter min blick. Insikten. Väggen. I din blick är allt dött.