Narcissiste

Ett av sommarens ändlösa elektroniska samtal: jag bekänner det nyvunna självförtroendet. För första gången har jag allt; riktningen, utseendet, viljan. Jag vågar synas, väjer inte för världens blickar. (Vad Stockholm gör med mig, de sista matpengarna gick till böcker och skor.) Vännen är inte lika förtjust, säger att jag inte har samma tur som Dorian Gray, ingen målning att vara mitt samvete och moraliska riktning. (Det glittrande, skarpa solljuset visade honom så tydligt de grymma linjerna kring munnen, som såg han sig i en spegel efter ett fullbordat illdåd. [—] Han hade yttrat den narraktiga önskan, att han själf måtte förbli ung och att porträttet måtte åldras, att hans egen skönhet icke skulle vissna och att bilden på duken skulle bära bördan af hans synder och lidelser, att den målade bilden skulle fåras af lidande och tankar, under det att han själf behöll blomman af sin nyss medvetna ungdom. Hade hans önskan blifvit verklighet? Det kunde icke vara möjligt. Redan tanken därpå var omöjlig. Och dock, där hängde nu porträttet framför honom med draget av grymhet kring munnen.)

Varningsorden är bortslösade på mig. Jag tar det som en komplimang – att liknas vid Dorian Gray! Min karaktärs största fel är kanske inte dess brister och negativa drag, utan att det är dem jag är stoltast över. Jag odlar min själs förfall – la décadence de mon âme.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s