Please, please, please, let me get what I want this time (prosafragment)

Jag skulle så gärna låtsas att det var på riktigt. Du stryker mig över håret, viskar något mot min hals. Något om att jag är fin, din hand vilar på min höft. Så lätt att ge efter, att viska tillbaka. Känslan som bultar i mig, stiger mig till huvudet. Hjärnan, det kalla förnuftet, går på högvarv. Så, om jag nu ligger med dig, vad händer då? Vad händer med mig? Orkar jag se din ryggtavla ut genom den där dörren? Klarar jag att hålla distansen? Handen neråt, över kjolens tyg, möter snart min hud. Om jag ska dra mig ut ur det här, då måste jag göra det nu. Din andedräkt mot min hals. Jag kan inte andas alls längre, inte korsettens fel. Det är bara ditt.


Jag borde aldrig börjat nedför den här vägen. Det är en återvändsgränd, jag vet, jag vet ju det. På väg mot betongen i 200 kilometer i timmen. Nödbromsen ur funktion. För du har dina händer på mina höfter. Dina läppar som söker mina. I min soffa sitter du, drar mig med. Grensle över dig. Bara tunna tyglager mellan oss, mina trosor dina jeans. Hettan.


När jag vaknar ligger du fortfarande där. Bredvid mig. Allt stannar upp, hör bara blodets sus. Snuddar vid din bröstkorg med fingertopparna, suger i mig luften du andas ut. För du stannade, du stannade! Känner hur mina försvar ger vika lite till. Hur jag nästan vågar tänka tanken. En tanke om ett oss, om ett vi. Som:

”Här öppnar sig havet mot himlen. Sjöfåglars hesa skrik i allt det salta. Maneter på stenarna, vattnet som avdunstar ur deras gelékroppar. Från vattnet kommer en uppfriskande fläkt – hur skulle vi annars kunna ligga här. Filten är grön som gräset i den lilla öns skogsbryn. På stranden ingen sand, bara sten. Klippan under oss är slät och varm, Bohuslänsgranit. På din mage glittrar droppar av Skagerrack. Tystnar gör det aldrig helt: vinden, fåglarna, lite längre bort vågorna som slår mot den bara halvt uppdragna ekan. Tack och lov inga människoljud. Inga röster, inga bilar. Göteborg är avlägset, långt nedåt kusten. Vägarna som tar oss dit avlägsna. Havet, himlen, saltet. Och så du. Doften av dig som blandas med Bohusläns. Kittlar mina sinnen, denna doft. Berusar mig, medveten om att den är mig, endast mig, förunnad.”

Har jag gjort mig löjlig, har gamla sorger spritt skuggor där inga skuggor fanns? Var det från första början på riktigt för dig? Var det bara jag…? Känner något nytt, hur jag slappnar av i din närhet. Lägger mig nära, inga tomrum mellan oss nu. I det ögonblicket, beröringen: känslan. Framtiden möbleras om, framför mig öppen väg. 200 kilometer, gasen i botten. Med dig, raring, med dig!

Plötslig förändring i din andning. Sömnen som flyr. Ögonen slås upp, möter min blick. Insikten. Väggen. I din blick är allt dött.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s