Eliten roar sig


En av vännerna
och jag skriver en dikt tillsammans. Den handlar om den franska chauvinismen. Klassicismen (eller ja, utgångspunkten var en av mina favoritdikter: Baudelaires ”Les Bijoux”) lever ! Alexandrinen (ja just) lever !

Qu’est-ce la France ? Qu’est-ce qu’un Français ?

Ce pays est créé, d’une âme vive et fière,

une histoire vraiment riche , et cette belle grandeur;

prospère aujourd’hui, un avenir si claire,

au centre de l’attention – chaque an, chaque jour, chaque heure !


Ce peuple qui, fidèle, fait vivre la nation,

qui ne se rend jamais, qui a toujours vaincu.

Il crée des grandes idées, voyant la direction,

montrant au monde entier, ce qu’il a déjà vu !


Ô monde, regarde bien, ce peuple et ce pays !

Ils sont toujours visibles, et ne s’arrêtent jamais,

sont en avance, sur le temps qui a vieilli

– cela caractérise la France et les Français !

Annonser

Studieresa i samtiden


Jag brukar inte kommentera samtiden, den intresserar mig föga. Men det händer att också jag kliver ner från mitt avskilda elfenbenstorn att stirra dumheten i ögonen. Det är ett skådespel så absurt att jag måste tillåta mig att förmedla det till de av mina läsare som inte läser kultursidorna. Ni vet redan bakgrundshistorien, man letade fram den största fjant man kunde hitta och satte honom i Kulturrådet, som ett slags statement. Nu avgår han:


”Jag trodde inte att den [kulturvärlden] var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater.”

(från dn.se)


Låt oss för all del låta herr Staël von Holstein försvinna från scenen (kanske till Kina, som han tycker är ett föredömligt land). Citatet bjuder jag mest på för att ge er, kära läsare, något att skratta (med bitterhetens dova baston såklart). Men beakta: ”De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute.” Alla ska med! helt enkelt. Eller vänta – är inte det snarare sossarnas filosofi? Jag tycker att alla verkar vara helt inne på att kultur är till för alla, ska förstås av alla – helst utan för mycket ansträngning. Staël von Holstein är inte bara en

Allt som kräver ansträngning är per definition uteslutande: alltså icke önskvärt. Att sedan en del av samtidspoesin i sina försök att dekonstruera språkets könsmaktsförtryck eller normativa diskurs blir otillgänglig för andra än de invigda är blott konsekvensen, inte ambitionen. (Ah, generaliseringar! Idag målar jag bara i svart och vitt.) Vad det här landet, den här tiden, behöver är snarare mer elitism. En parnass att sträva emot och stöta sig med. En annan Staël von Holstein (Germaine!) skriver:


”Alltså räcker det med en själens överlägsenhet och den allena för att uppröra samhället. Samhället är skapat för majoritetens intressen, det vill säga mediokert folk: när en extraordinär person uppenbarar sig, då vet de inte riktigt om de ska förvänta sig något gott eller något ont, och denna osäkerhet tvingar dem med nödvändighet att fälla en hård dom.”

(Ur Delphine av madame de Staël i undertecknads översättning som vanligt)


I vårt samhälle är den gode Johan inte en sorglig pajas, han är inte någon som känner rätt personer och satts på fel plats. Man hör allt för ofta liknande tankar stiga från andras munnar: från höger, från vänster, uppifrån, nedifrån. I vårt samhälle är Johan Staël von Holstein ett symptom.