Jag har legat i oförskämt hög feber sedan söndag. En ovanligt brutal förkylning, som dessutom vägrar ge med sig. Jag sover dåligt, vaknar genomsvettig. Halsen gör ont, tankarnas grumlas i värmetöcknet. Jag missar en föreläsning, missar flera. Folk börjar höra av sig, undra vart jag tagit vägen. I Uppsala och blir ompysslad är svaret. Sjuk. Feber. Feber. Feber. Allt jag planerat för veckan är inställt. Korrekturet, i synnerhet min egen artikel som jag borde ägnat föregående helg åt ligger i in väska – det finns ingen möjlighet att arbeta.

Likväl. I detta töcken når jag en plötslig klarhet. När febern rasat färdigt, kuvats av febernedsättande medicin, slås jag av en slags insikt. Det är när jag hör min egen hesa röst läsa en gammal novell, känslan att erfara de nu flera år gamla orden, som jag inser vilken väg jag måste gå. Och att jag är fel där jag är just nu. Det är dags att förkasta ytterligare lite trygghet. Det är dags att lämna den akademiska världen. Den passar mig förvisso ytterligt bra, men det är inte vad jag vill. Inte just nu i vart fall. Tanken skall släppas fri att fokusera på det jag väljer att rikta min blick mot. Jag släpper inte bildningsidealet, studierna kommer fortgå. Men mest av allt: tid och energi till skönlitterärt skrivande. Den här gången får jag inte misslyckas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s