Att närma sig en annan tid


För Durtal var historien alltså den mest pretentiösa av lögner, den barnsligaste av bedrägerier. Antikens Clio borde representeras av ett sfinxhuvud med stora fladdrande polisonger och en vadderad mössa, som dem som snorungarna har på sig för att skydda sina dyrbara huvuden när de ramlar omkull. Sanningen var att exakthet var omöjlig. Hur skulle han kunna kasta ljus över medeltiden när ingen hade kunnat förklara ens nyss inträffade händelser, orsakerna till Revolutionen, eller förhistorian till Kommunen, exempelvis? Det som återstod var att tillverka en drömbild, att i fantasin placera sig bland varelser från en annan tid, att inkarnera sig bland dem, att om möjligt ikläda sig deras gamla paltor, att stämma sina tankar efter deras och slutligen, genom noggrannt utvalda detaljer, smälta in i deras värld.

ur Là-Bas av J.-K. Huysmans
i Elias Wraaks alltid lika utmärkta översättning

Annonser

Saint-Saëns och Händel


Återigen får jag känslan av att vara i fel stad. På lördag: Simson och Delila. Men för all del, jag tar med mig ögonbindeln, vill inte se vad som händer på scen. En samtidskommenterande uppsättning förlagd till Gaza. Som om operan i kraft av sig själv klarar av att vara nog så angelägen. Det finns något alltid lika allmänmänskligt i de gamla myterna. Genom att snäva in betydelsen, låta den handla om ett specifikt historiskt skeende – ja, då tappar man på något vis tolkningsdimensionerna. Man gör en poäng, men den blir ytlig – nästan billig. Som Gunilla Brodrej skriver i
Expressen:

Frågan är om det inte hade varit bättre att låtafilistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.

Precis så. Men jag älskar Camille Saint-Saëns musik, så jag går ändå.

Men i Göteborg! Min favoritkompositör: Händel! Inget tjafs, musiken och en hårt hållen koreografi. Operan får tala för sig själv. Det är det det handlar om. Att våga tro operans egen, inneboende kraft. Och så vidare, jag är bara kapabel till affekterade ord idag, knappt det: jag bara gnäller. Inga skarpsinniga resonemang här inte. Move along please.

Tillägg: nu är biljetter beställda till Händels Julius Ceasar också. Såklart. Vad trodde ni liksom.

A vicious undertow


Det har varit lite mycket bitterhet här det senaste (tycker ni inte?). Jag går inte runt och är speciellt bitter nuförtiden. Eller arg. Eller sorgsen. Ibland kan jag känna mig lite… tom bara. Mitt liv går så snabbt just nu, det är ingen konstighet att ögonen tåras i vinddraget.

Och likväl, ibland stannar allt. Som för någon vecka sedan. En väninna tog med mig på en konstutställning. När jag gick på gymnasiet var jag en van utställningsbesökare, sedan dess har det blivit allt mindre. I vilket fall: Konstakademins lokaler. Vi marmor och statyer. En lätt utandning, ett: här kan jag vila. Sedan: samtidskonst. Såklart, liksom. Jag tycker sådär om det. Det är ok, inget speciellt. Ett rum är nedsläckt: en video. Vi sjunker ner i en svart lädersoffa. Och sen blir vi kvar, ser den två gånger om. Kan inte gå därifrån. Bilderna och musiken. Suggestivt och… så vackert. Det är en stämning där, en estetik som talar direkt till mig. Jag sitter i den där soffan i tjugo minuter utan att andas. En svindlande känsla, en nästan fysisk njutning. Det är så sällan något, vare sig bok eller konstverk lyckas ta mig så med storm. Jag är van, avtrubbad och blasé. Min sinnestämning stavas spleen. Men i tjugo minuter sitter jag i det där rummet och jag tänker inte en enda tanke. Jag är förtrollad och uppslukad. Det var det här Schopenhauer menade när han menade att det är genom konstupplevelsen som vi för ett ögonblick kan befria oss från den betvingande Viljan.

Konstnären heter Jesper Just. Kolla in hans hemsida här. Konstverket heter ”A vicious undertow”. Den som är i Stockholm bör göra sig själv en tjänst och gå och kolla in det på Konstakademin. Läs mer på www.carnegieartaward.com

Eliten roar sig


En av vännerna
och jag skriver en dikt tillsammans. Den handlar om den franska chauvinismen. Klassicismen (eller ja, utgångspunkten var en av mina favoritdikter: Baudelaires ”Les Bijoux”) lever ! Alexandrinen (ja just) lever !

Qu’est-ce la France ? Qu’est-ce qu’un Français ?

Ce pays est créé, d’une âme vive et fière,

une histoire vraiment riche , et cette belle grandeur;

prospère aujourd’hui, un avenir si claire,

au centre de l’attention – chaque an, chaque jour, chaque heure !


Ce peuple qui, fidèle, fait vivre la nation,

qui ne se rend jamais, qui a toujours vaincu.

Il crée des grandes idées, voyant la direction,

montrant au monde entier, ce qu’il a déjà vu !


Ô monde, regarde bien, ce peuple et ce pays !

Ils sont toujours visibles, et ne s’arrêtent jamais,

sont en avance, sur le temps qui a vieilli

– cela caractérise la France et les Français !

Studieresa i samtiden


Jag brukar inte kommentera samtiden, den intresserar mig föga. Men det händer att också jag kliver ner från mitt avskilda elfenbenstorn att stirra dumheten i ögonen. Det är ett skådespel så absurt att jag måste tillåta mig att förmedla det till de av mina läsare som inte läser kultursidorna. Ni vet redan bakgrundshistorien, man letade fram den största fjant man kunde hitta och satte honom i Kulturrådet, som ett slags statement. Nu avgår han:


”Jag trodde inte att den [kulturvärlden] var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater.”

(från dn.se)


Låt oss för all del låta herr Staël von Holstein försvinna från scenen (kanske till Kina, som han tycker är ett föredömligt land). Citatet bjuder jag mest på för att ge er, kära läsare, något att skratta (med bitterhetens dova baston såklart). Men beakta: ”De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute.” Alla ska med! helt enkelt. Eller vänta – är inte det snarare sossarnas filosofi? Jag tycker att alla verkar vara helt inne på att kultur är till för alla, ska förstås av alla – helst utan för mycket ansträngning. Staël von Holstein är inte bara en

Allt som kräver ansträngning är per definition uteslutande: alltså icke önskvärt. Att sedan en del av samtidspoesin i sina försök att dekonstruera språkets könsmaktsförtryck eller normativa diskurs blir otillgänglig för andra än de invigda är blott konsekvensen, inte ambitionen. (Ah, generaliseringar! Idag målar jag bara i svart och vitt.) Vad det här landet, den här tiden, behöver är snarare mer elitism. En parnass att sträva emot och stöta sig med. En annan Staël von Holstein (Germaine!) skriver:


”Alltså räcker det med en själens överlägsenhet och den allena för att uppröra samhället. Samhället är skapat för majoritetens intressen, det vill säga mediokert folk: när en extraordinär person uppenbarar sig, då vet de inte riktigt om de ska förvänta sig något gott eller något ont, och denna osäkerhet tvingar dem med nödvändighet att fälla en hård dom.”

(Ur Delphine av madame de Staël i undertecknads översättning som vanligt)


I vårt samhälle är den gode Johan inte en sorglig pajas, han är inte någon som känner rätt personer och satts på fel plats. Man hör allt för ofta liknande tankar stiga från andras munnar: från höger, från vänster, uppifrån, nedifrån. I vårt samhälle är Johan Staël von Holstein ett symptom.


Ängslans akademi


Första veckan av terminen avklarad. Halvvägs in i andra. Efter ett antal så kallade introduktionsföreläsningar och ett förslag från vår regering, ja, då känner jag en bitter eftersmak som dröjer sig kvar. På franskan öppnar de med att man har sådan nytta av att kunna ett språk utöver engelskan. Att svenska näringslivet skriker efter franskspråkiga, ja, vad? Folk som kan franska bara? På mytologi föreläsning slutar jag räkna hur många gånger det anförs att ”man har nytta av att kunna de här gamla myterna”. Ja, för Disney har till exempel gjort en film om den grekiska hjälten Herakles. (Ungefär där bestämde jag mig för att den föreläsningen var helt meningslös och läste i min medhavda roman istället.) I förrgår var jag hos studievägledaren. Jag förklarade för honom vad jag läst, att jag vill hålla på med litteratur på något sätt. Efter en halvtimmes diskuterande fram och tillbaka har han kommit fram till att jag ska utnyttja det faktum att jag är belgisk medborgare. Det finns ju belgiska företag såsom, här var han tvungen att tänka efter… Nestlé. Efter sex års högskolestudier, tre kandidater och en master (för det är vad jag kommer att ha) så kan jag se fram emot: att sortera den in- och utgående posten på Nestlé. Ja, fast då var jag tvungen att läsa företagsekonomi också, för att göra mig attraktiv på arbetsmarknaden. Attan, också.

Från politikerna heter det att det ska satsas på forskning. Så synd att humaniora inte räknas som forskning då. Genomgående i mötet forskare ligger en latent ängslighet. Vad händer när jag blir klar med avhandlingen, stipendiepengarna tar slut etc. Varför ska man ens överväga den akademiska banan när man vet att där inte finns några resurser, att en fast anställning är en svåruppfylld dröm. Och när dessa meriter väger så lätt. Det räcker på sin höjd till ett postsorterarjobb på Nestlé.

Och det värsta är inte att vissa individer inte får hålla på med det de skulle vilja hålla på med, eller att det leder in dem i en otrygg tillvaro. Det stora problemet är ju att denna osäkerhet går ut över forskningens kvalité och i förlängningen också grundutbildningen. Nivån på våra svenska universitet är, ibland, rent ut sagt pinsam! Vi tar det en gång till: föreläsaren försöker motivera studenterna med en Disneyfilm. Det eller om ämnet har tur: näringslivet. Studievägledaren erkänner att ja, du är ju en högpresterande student. Du har säkert en fin framtid på Nestlé.

Och så sitter jag där. Me en brinnande kärlek till franska språket och litteraturen. Med ambitionen att lära mig. Det är bildningen inte utbildningen jag eftersträvar. Är det, bildningen, alltså inget värt i denna vår sköna nya värld?