Det är lätt att hålla sig för skratt


Jag blir alltid lite äcklad när jag skriver inlägg som det här nedanför. Inte för att det är ganska spretigt och inte så glasklart som det skulle kunna vara, utan bara av den enkla anledning att jag
ödslar både tid, kraft och hjärnceller på att bry mig om vad som egentligen är trams. Men vad ska jag annars göra av all min upprördhet?

Egentligen borde jag ägna lite av kraften åt något meningsfullt. Som att studera Vergilius. Det stör mig, det irriterar mig riktigt allvarligt att jag i samma ögonblicket som jag skrivit den meningen drabbas av en försigkommen känsla av att jag måste rättfärdiga den. Förklara varför det är meningsfullt. Ja, jag skrev här nedan att man alltid ska ompröva sina ståndpunkter, motivera för sig själv och andra. Men känslan jag uppfylls av är inte den av omprövning. Det är ren defensivitet. Attack som bästa försvar. Jag finner det lite tragiskt att studiet av en av västerlandets mest centrala författarskap inte är något som är självklart. Det säger något om de värderingar som härskar i det här samhället.

Återigen. Jag stänger dörren. Försöker att inte lyssna till radion och Leijonborg som tycker att anslagen till humaniora vid våra svenska universitet är förträffliga. Och sen talar man inte mer om det. Allt är bra. Bättre då att tala om Chalmers och Volvo eller klimatforskning för det ser man ju faktiskt lite resultat. Om det inte var för att jag rätt nyligen insett att litteraturvetenskap är det enda jag egentligen duger till skulle jag kanske skratta. Som det är nu är det rätt lätt att låta bli.

Annonser

"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"


Axess chefredaktör Johan Lundberg skriver om
s k genuscertifiering – vilket betyder att det ska utdelas något slags certifikat som garanterar att ”en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Rent praktiskt kan det handla om hur ordet fördelas på seminarier. Vilket jag kan tycka en smula märkligt, ska det alltså uppmärksammas vilket kön studenterna råkar tillhöra. Som jag förstått det är språkliga kategorier inte bara skadliga utan direkt förtryckande. Kanske skall man ha någon slags talarordning där studenterna tilldelas ett par minuter var. Minuter som till varje pris måste utnyttjas, tystnad är aldrig självvald utan påtvingad, I guess.

Mitt första år på universitetet tillbringade jag på institutionen för Idé- och lärdomshistoria i Göteborg. Det var en på många sett utmärkt institution, utbildningen var bland den bästa jag upplevt. Vi hade många undervisningstimmar, rutinerade föreläsare (såväl doktorander som professorer) och forskningsanknytningen var hög. Det begärdes mycket av oss studenter, tempot var högt och det var mycket att läsa. Det enda jag upplevde som något plågsamt (ja okej, kursen i post-kolonialism var väld bara måttligt roande den med) var de i varje delkurs insprängda genusmomenten. Jag kan inte hjälpa det, men denna särbehandling av delar av det mänskliga tänkandet, som om det är specifikt fragilt och kräver extra omvårdnad – det får mig att skjuta rygg. Genusstudiet får gärna bidra till att centrala tänkare/författarskap/perspektiv lyfts in och kanoniseras – men kan de inte på lika villkor hävda sig där, ja då kan det kanske undvaras. Man kan också omtolka (manliga) storheter och problematisera utifrån genusteoretiska utgångspunkter – men det är inte givet att det perspektivet intresserar alla och är det universellt mest relevanta. Speciellt inte på grundkursen. Jag skulle vilja att någon förklarade för mig varför det är så viktigt med genusperspektivet. Varför det måste genomsyra all undervisning och forskning. Jag saknar motiveringarna till varför vilket är en smula häpnadsväckande då det ändå är våra universitet vi pratar om här, och humanistiska fakulteter. God argumentation, ifrågasättande och kritiskt tänkande är så grundläggande i den humanistiska forskningen att bristen på diskussion om själva premisserna är högst alarmerande.

Kanske är det något som utmärker vår svenska kultur. I gårdagens Dagens Nyheter fanns en liten replik riktad som svar till ovannämnde Johan Lundberg där en viss Dan Jönsson finner det ovärdigt att diskutera estetiska frågor med sådana som förespråkar en annan konstsyn än han själv, i det här fallet den som företräds av Axess redaktion och väl kan kallas för kulturkonservativ. Vilket i vissa fall kan tyckas en smula missvisande då en sådan åsikt som att konsten ska vara skön och framkalla någon slags skönhetsupplevelse i betraktaren, idag kanske skulle räknas som konservativ. Men det är en annan diskussion. Jönsson drar friskt paralleller till såväl sverigedemokraterna som amerikansk kreationism. O, det är verkligen högt till tak här, och Jönssons argumentation så skarp – den manar till eftertanke! (Therese, som vi har att tacka för det fantastiska omslaget, tar också illa vid sig.) Om det är så en diskussion som kunde handlat om olika estetiska ståndpunkter ser ut i det här landet, på en av de största kultursidorna, då kan jag bara konstatera att Thorilds ord sannerligen gäller i denna nation, och då i deras allra mest negativa och begränsande mening.

Matematikens inverkan på känslolivet


Eftersom (en) matematik(er) lite oväntat kommit att spela en betydande roll i mitt liv noterar vi följande i boken jag plockade på mig senast jag var på biblioteket:

”Hans högvördighet biskop Dupanloup har skrivit, att ‘matematikstudiet, som dämmer upp känslolivet, kan stundom åstadkomma att drifterna tar sig fruktansvärda utbrott’. Jag kastade min uniform, vilken jag fått tack vare mitt intresse för matematiken minst lika mycket som tack vare min fosterlandskärlek – världen förefaller mig nu knappast stor nog för att mina lidelser skall kunna explodera…”


(Romanen handlar för övrigt om en ung fransman och utspelar sig till en början strax före förra sekelskiftet. Ett av grundteman är homosexualitet – Oscar Wilde och Bosie har redan gjort ett guest appearance. Hitills (30 första sidorna) har utspelat sig på Capri, i Paris, Vesuvius, Venedig och Stockholm. Stilen elegant och väldigt fransk. Jag är förtjust!)

Hejdå stockholmsliv


Jag får sms från stockholmsvännerna. De undrar vart jag tagit vägen. Om jag hoppat av franskan, om jag mår bra, om jag lever. Jodå. Jag har hunnit hoppa av mina studier, vara arbetslös, hoppa på nya studier, få ett jobb. Det har gått ungefär en månad. Stockholmslivet känns trött och urblekt, jag tackar för mig. Vi hade ett par underbara månader, Stockholm och jag – men det är dags att fortsätta vidare. Behöver lite lugn och ro. Behöver sitta i stugan som snart är min, sitta där utan Valhallavägens brus precis utanför. Så jag byter Mälare mot Fyris, försöker glömma att jag är än längre från vattnet, från havet, nu.


Jag har varit på resande fot, jag har sett västkusten. Göteborg har aldrig varit så avlägset, min längtan aldrig så stor. När jag valde östkusten och bräckt vatten valde jag också att leva med min göteborgssorg. Så är det bara. Jag träffar familj och vänner och det värker i mig när jag åker ifrån dem. (Men hörni! vi kanske ses det finns en chans, på en spårvagn nånstans!)

Så nu sitter jag här. Det är de sista dagarna i Stockholm. Jag har återigen lagt om kursen för mitt liv. Eller. Jag är tillbaka där jag startade. Med det jag är bra på, det som roar mig. Litteraturen, alltid drar den mig tillbaka. Min korta tid med franskan fick mig att inse att jag inte är någon språkvetare, jag är litteraturvetare in i märgen. Och samtidigt är mina ambitioner blygsamma, jag väljer att skriva på svenska – bara det är att omintetgöra allt hopp om internationell ryktbarhet. Man ställer sig utanför, man stänger in sig. Bra så, jag trivs bra med att hålla mig för mig själv. Och hur skulle jag kunna skriva om litteratur på ett språk annat än svenska? Det sjunger i mina ådror!

Väck mig inte imorgon


Plötsligt anfall av svårmod tidigare idag. Det måste vara årstiden. Eller avhoppet från franskan. Eller arbetslösheten. Eller den stundande återbetalningsskyldigheten till csn. Spelar kanske ingen roll, jag skrev:


Jag är så skör just nu. Håll avståndet, ni riskerar att skära er. Så snabbt det vänt, så snabbt jag är på väg nedåt igen. Mot ångest och den totala förlamningen. Känns som om allt jag tillskansat mig under sommaren spenderats och förbrukats. Pengarna, självförtroendet, styrkan, allt brändes under tre intensiva stockholmsveckor. Sedan: sjukdom, svaghet, feber – allt det andra rann av mig.

Och Bosie sätter sig längst bort i föreläsningssalen. Sådan är min tur, sådant är mitt liv. Jag gör ingenting, är fast i sysslolöshetens limbo – och vaknar ändock varje morgon utmattad. Uppgiven. Jag måste få upp den där farten igen. Dra upp hastigheten. Springa så snabbt att jag slipper känna alls.


(Jag överdriver, såklart. Tro inget annat. Oroa er inte. Lyckan andas mot min nacke, vägrar släppa taget om min midja. Jag måste bara vänja mig och få ordning på min tillvaro.)