Plötsligt anfall av svårmod tidigare idag. Det måste vara årstiden. Eller avhoppet från franskan. Eller arbetslösheten. Eller den stundande återbetalningsskyldigheten till csn. Spelar kanske ingen roll, jag skrev:



Jag är så skör just nu. Håll avståndet, ni riskerar att skära er. Så snabbt det vänt, så snabbt jag är på väg nedåt igen. Mot ångest och den totala förlamningen. Känns som om allt jag tillskansat mig under sommaren spenderats och förbrukats. Pengarna, självförtroendet, styrkan, allt brändes under tre intensiva stockholmsveckor. Sedan: sjukdom, svaghet, feber – allt det andra rann av mig.

Och Bosie sätter sig längst bort i föreläsningssalen. Sådan är min tur, sådant är mitt liv. Jag gör ingenting, är fast i sysslolöshetens limbo – och vaknar ändock varje morgon utmattad. Uppgiven. Jag måste få upp den där farten igen. Dra upp hastigheten. Springa så snabbt att jag slipper känna alls.


(Jag överdriver, såklart. Tro inget annat. Oroa er inte. Lyckan andas mot min nacke, vägrar släppa taget om min midja. Jag måste bara vänja mig och få ordning på min tillvaro.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s