Axess chefredaktör Johan Lundberg skriver om
s k genuscertifiering – vilket betyder att det ska utdelas något slags certifikat som garanterar att ”en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Rent praktiskt kan det handla om hur ordet fördelas på seminarier. Vilket jag kan tycka en smula märkligt, ska det alltså uppmärksammas vilket kön studenterna råkar tillhöra. Som jag förstått det är språkliga kategorier inte bara skadliga utan direkt förtryckande. Kanske skall man ha någon slags talarordning där studenterna tilldelas ett par minuter var. Minuter som till varje pris måste utnyttjas, tystnad är aldrig självvald utan påtvingad, I guess.

Mitt första år på universitetet tillbringade jag på institutionen för Idé- och lärdomshistoria i Göteborg. Det var en på många sett utmärkt institution, utbildningen var bland den bästa jag upplevt. Vi hade många undervisningstimmar, rutinerade föreläsare (såväl doktorander som professorer) och forskningsanknytningen var hög. Det begärdes mycket av oss studenter, tempot var högt och det var mycket att läsa. Det enda jag upplevde som något plågsamt (ja okej, kursen i post-kolonialism var väld bara måttligt roande den med) var de i varje delkurs insprängda genusmomenten. Jag kan inte hjälpa det, men denna särbehandling av delar av det mänskliga tänkandet, som om det är specifikt fragilt och kräver extra omvårdnad – det får mig att skjuta rygg. Genusstudiet får gärna bidra till att centrala tänkare/författarskap/perspektiv lyfts in och kanoniseras – men kan de inte på lika villkor hävda sig där, ja då kan det kanske undvaras. Man kan också omtolka (manliga) storheter och problematisera utifrån genusteoretiska utgångspunkter – men det är inte givet att det perspektivet intresserar alla och är det universellt mest relevanta. Speciellt inte på grundkursen. Jag skulle vilja att någon förklarade för mig varför det är så viktigt med genusperspektivet. Varför det måste genomsyra all undervisning och forskning. Jag saknar motiveringarna till varför vilket är en smula häpnadsväckande då det ändå är våra universitet vi pratar om här, och humanistiska fakulteter. God argumentation, ifrågasättande och kritiskt tänkande är så grundläggande i den humanistiska forskningen att bristen på diskussion om själva premisserna är högst alarmerande.

Kanske är det något som utmärker vår svenska kultur. I gårdagens Dagens Nyheter fanns en liten replik riktad som svar till ovannämnde Johan Lundberg där en viss Dan Jönsson finner det ovärdigt att diskutera estetiska frågor med sådana som förespråkar en annan konstsyn än han själv, i det här fallet den som företräds av Axess redaktion och väl kan kallas för kulturkonservativ. Vilket i vissa fall kan tyckas en smula missvisande då en sådan åsikt som att konsten ska vara skön och framkalla någon slags skönhetsupplevelse i betraktaren, idag kanske skulle räknas som konservativ. Men det är en annan diskussion. Jönsson drar friskt paralleller till såväl sverigedemokraterna som amerikansk kreationism. O, det är verkligen högt till tak här, och Jönssons argumentation så skarp – den manar till eftertanke! (Therese, som vi har att tacka för det fantastiska omslaget, tar också illa vid sig.) Om det är så en diskussion som kunde handlat om olika estetiska ståndpunkter ser ut i det här landet, på en av de största kultursidorna, då kan jag bara konstatera att Thorilds ord sannerligen gäller i denna nation, och då i deras allra mest negativa och begränsande mening.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s