Körtelfeber


Att vara sjuk är förvisso obehagligt i sig, men det ger mig friheten att inte känna skuld för det jag inte gör eller gud förbjude: faktiskt göra något av allt det jag borde göra. Den här dagen, för att ta ett exempel, har tillbringats med en (numera halvt utläst) roman, te och tre sömniga katter. Det är helt okej att inte gå ut i snöslasket, helt okej att inte ta disken. Nu börjar det mörkna och jag tänder levande ljus i min lilla stuga.

Annonser

Sedan så blev jag nödder, att bo vid Fyris å


Anteckning från igår:

För ett tag sedan började jag att gå en väg, och denna väg ledde mig bort ifrån västkusten och Göteborg. För varje steg i denna nya riktning blir det allt svårare att vända tillbaka. Men det finns en plats i mig, en pulserande muskel som fyller mitt inre med längtan. Jag talar med gamla göteborgsvänner, andra talar jag inte alls med. Är de då mig förlorade?

Så sitter jag här, i ett land av is och snö på östkusten, ensam i min stuga, sjuk i körtelfeber. Jag har mina böcker, mina papper och pennor. Jag har mina katter och en matematiker Stockholm ligger alltid bara två andetag bort. Någon väg bakåt finns inte. Återstår att röra sig framåt – barfota i den knähöga snön. Så långt det går, så länge jag orkar.

Geijer skriver:

Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå.
Sedan så blev jag nödder
att bo vid Fyris å.
Må kornet, rågen
på slätten frodas än så väl!
Till skogen, vågen
och bergen trår min själ.



Ett nytt hem

Jo, jag är i ordning nu. Det mesta är klart, fixat. Nu känns det som ett hem (äntligen). Uppsala? Det är inte samma förälskelse. Det är inte låt mig stanna på denna plats, inget fel i det. Allt är mer eller mindre som vanligt. Jag och Sirrus äter leverpastej när de andra sover. Promenerar, halkar runt på isklädda gator. Går i affärer, köper kanske böcker trots att jag inte har råd. Glömmer att lämna tillbaka mina låneböcker. Låter mig älskas, älskar. Men tankarna rör sig lite lättare i min ljusa stuga, till skillnad från den mörka stockholmslägenheten. Här hoppas jag kunna få lite arbetsro. Här hoppas jag få lite gjort. Jag blundar för framtiden, för samtiden. Min stuga är mitt fort. Mitt torn i skinande elfenben.

Fortsatt tillfälligt avbrott

 

För de av er som undrar vart jag tagit vägen, om jag fortfarande är vid liv, om jag medvetet undviker er etc. kan jag försäkra: ni är inte bortglömda. Jag är mitt i en flytt. All energi går åt att installera mig i en liten stuga i utkanten av Uppsala stad. (För tillfället bor jag med en resväska, dator och tre katter hos min matematiker.)

Jag återkommer när jag kommit i ordning.