Azizam


Klockan är halv tre på natten och det är väl då man tar alla dåliga beslut? Eller, man tar de där besluten man inte vågar dagtid, gränserna är inte riktigt lika skarpa. Privat, personligt, jag skriver mer än jag borde. Tröttheten är som snö, man vet inte var slätten slutar och den av moln så grå himlen tar vid. Och jag läser hennes, hon som i så många avseenden är min syster, ord på datorskärmen. Om jag var en redaktör, raring, då skulle jag ropa: publicering! För dina ord är som inga andras. Jag skulle ropa, men tillägga: om du vill dela dem med världen. De ligger så nära, bränner. De är det vackraste, och det gör ont. Men mer ont gör det att läsa ditt liv på en datorskärm, att veta att jag är så långt borta. Jag vill inte vara längre bort än en spårvagnsfärd, jag vill vara något att luta sig emot, en kram när du är ledsen. Ge tillbaka lite, liksom. Du tog hand om mig i februari när allt havererat, fick mig att tro på mig och mitt beslut. Du fick mig att äta choklad under sommaren när jag var på väg att sluta helt och hållet. Du var min styrka och tröst i augusti när saker inte genast blev som jag hoppats. I september hörde du förälskelsen i min röst och fick mig att våga ge efter för den. 2008 var ett jobbigt år för mig, trots det blev det ändå underbart. Tack vare dig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s