Idag är en sådan där dag då jag mest har lust att citera Håkan Hellström-rader och drömma mig till min älskade västkust. Där är jag snart, mellan oss ligger bara en hemtenta. Som vanligt är jag sent ute. Åtta sidor om Vergilius och Aeneiden skall produceras. Men jag är inte speciellt orolig, faktiskt. Sedan nyårsafton råder i mig en närmast stoisk stillhet. Jag har satt en kurs, och den leder mig tillbaka till adertonhundratalet. Första anhalten på denna resa är Peter Englunds
Stridens skönhet och sorg som är precis så bra som alla sagt att den är. Bäst tycker jag Karin Stensdotter fångar bokens särart när hon på sin blogg liknar dess komposition vid ett musikstycke: Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s