Om Rossetti och wombats


Dante Gabriel Rossetti, en av det prerafaelitiska brödraskapets förgrundsfigurer är en av mina favoritpersoner. Lite lagom byronsk sådär, trés 1800-tal och utomordentligt stilig. Förutom sitt måleri skrev han också hyfsad poesi (dock inte i samma klass som systern Christina Rossetti).


När Rossettis hustru Elizabeth Siddal gick bort (hon tog en överdos laudanum efter att ha fått missfall) föll han i depression och utvecklade ett slags besatthet av exotiska djur i allmänhet, och wombaten i synnerhet. Han tillbringade timmar vid ”Wombats lair” på London Zoo och tvingade sina bekanta att möta honom där. Så småningom skaffade hans sig också husdjurswombats (som dock inte blev allt för långlivade i det engelska klimatet). I ett brev till brodern skrev han att ”The Wombat is a Joy, a Triumph, a Delight, a Madness!” vid den första wombatens ankomst.

Jag finner det så förunderligt att Rossetti skulle fastna för ett så klumpigt och nästan löjeväckande djur som wombaten. Från hans tavlor med sina gracila skönheter vore steget närmre till smidiga kattdjur eller kanske möjligen exotiska fåglar med färggranna fjäderskrudar, vad vet jag. Men ett tjockt, färglöst litet djur som wombaten? Det är en gåta!

***

Jag kan se honom i det stora huset, bara han och tjänstefolket kvar. Hustruns rum förblir stängt, den dörren skall inte öppnas mer. Och så anländer wombaten, vilken glädje! Det lilla djuret får sova på bordet vid middagsbjudningar. Det är alltid med honom. (Det sover säkert i hans säng om nätterna, vid fotändan kanske). Rossetti som sitter i sin fåtölj, stryker över wombatpälsen. Han sluter ögonen och lutar sig tillbaka. Överväldigas av ömhet för det klumpiga lilla djuret.

***


I never reared a young wombat

To glad me with his pin-hole eye
But when he was most sweet and fat
And tail-less he was sure to die

– D. G. Rossetti, 1869

Annonser

P.R.B.


Dagens stora händelse är såklart att Nationalmuseums prerafaelitutställning öppnade idag. Nu sitter jag och ångrar att jag inte gick på vernissagen. Ibland känns det befriande att bo i periferin, andra gånger vansinnigt irriterande. (Eeh, ”periferin”? 40 minuters tågfärd från hufvudstaden kanske inte är periferin? Hur länge bodde jag egentligen i Stockholm?!! Typ ett halvår (innerstaden alltså, Storstockholm bodde jag ändå något år. Men Storstockholm är ju inte riktigt Stockholm)? Men äh. Jag är ju helt skadad. Stockholmsskadad.) Hursomhelst, läs Thereses fina artikel om prerafaeliterna här, utställningen pågår till slutet av maj så det finns tid också för oss som inte har lyckan att bo i hufvudstaden att planera in ett besök.

Påbörjad tanke utifrån roman om Bayeuxtapeten och John Ruskin


Idag vädrar jag och det hörs fågelkvitter från trädgården. Våren får hemskt gärna komma nu. Jag är trött på min vinterkappa, på mina vinterstövlar, på all vintersnö och vinterkyla. När jag var mindre tyckte jag om snön, tyckte om hela vintersårstiden. Numera längtar jag mest till våren. Det ser ut som om det blir flytt i maj. Och då (förutsatt att vi får näta in och kattsäkra balkongen) ska vi äta middag utomhus, fyra våningar upp. Solen som sjunker och dagens värme som dröjer sig kvar, precis så. Vi sitter kvar också när det blivit mörkt och vi ätit klart. Småpratar, dricker det sista vinet. Lycka i all anspråkslöshet är kanske den bästa lyckan.

***

Igår var jag tvungen att lämna tillbaka några olästa böcker till Uppsala Stadsbibliotek. I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att låna några nya med mig hem (vilket dock resulterade i viss axelsmärta, vem har sagt att läsande människor inte får någon träning?). Eftersom jag ogillar att låta det som lånats hem förbli oläst satte jag mig i min läsfåtölj och läste en utav nyförvärven. En tunn liten sak: Att uppfinna sanningen av Marta Morazzoni. Jag lånade den då den stod i hyllan för historiska romaner och därtill handlade om estetikern John Ruskin. Ruskin är knappast min favorit bland 1800talsestetikerna, den uppmärksamme Stasimonläsaren vet att jag och mister Walter Pater har ett stadigt förhållande sedan kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap. Nåväl! Ruskin duger dock gott han också.

Boken berättar två parallella historier som får agera klangbotten åt varandra. Å ena sidan är det en drottning i en nordfransk stad som samlar trehundra brodöser att brodera det som skulle komma att bli Bayeuxtapeten. Vi får följa detta delvis genom brodösen Anne Elisabeth från Amiens ögon. Detta sker någon gång på 1000-talet. Den andra handlingen handlar om John Ruskin och den sista resa han gjorde till kontinenten. En resa som gick till Amiens. Det handlar om konsten, om livet och döden – men utan att det blir svulstigt. Morazzonis röst är lågmäld och det är vid detaljerna hon uppehåller sig. Mest handlar boken kanske om tiden och vad den gör mot människan och hennes skapelser. Och det är en ganska dyster bild som tecknas, där förfallet: kroppens, minnets, stadens understryks. Likväl fungerar då Bayeuxtapeten som en kontrast gentemot detta. Detta imponerande verk vars tillblivande är höljt i dunkel och som överlevt sina skapare. Till skillnad från människans grumliga minnesgångar förblir konsten oförändrad men också allomfattande. När Ruskin betraktar madonnan i katedralens sydportal innefattar hon alla picardiska kvinnor. Så som han uppfattar jungfrun uppfattar han sedan också det verkliga kvinnorna.

Ars longa, vita brevis, som det heter. Konsten är konstanten, det enda som består.

Mitt kungarike för en bok


Ah, jag vill läsa en bok. En bra bok. En bok som jag inte kan slita mig ifrån, som skriver in sig i min själ och vars fiktiva värld blir verkligare än min verklighet. Imorgon börjar bokrean, och det finns en del intressanta titlar (i alla fall hos Hedengrens) men ingen som jag känner är den där fulländade läsupplevelsen bara på beskrivningar och recensioner. Ge mig tips?

"Rage, rage against the dying of the light"


Så. Det har varit tyst här ett tag. Det finns ett inlägg jag vill, kanske måste, skriva. Orden finns där, jag formulerar och omformulerar. En del av mig känner det som att jag inte har någon rätt att skriva ner dem, i alla fall inte här. Inte där alla kan se. För i slutändan är det inte mig det här handlar om, jag befinner mig i periferin. Får man skriva ändå då?

***

Den trettonde februari (det är en fredag) skriver jag min första salstenta vid Uppsala universitet. Aldrig har en skrivning varit så svår. Jag är helt avtrubbat, tappar mina resonemangen, får ingen struktur i det. Klockan på väggen till höger ägnas mycken uppmärksamhet. Vad gör han nu? Är han vaken än, klär han sig nu, klär sig i svart? Borde jag inte varit där, vid hans sida? Och så tillbaka till forntiden, försöka förklara den romerska republikens fall. Det går, det går inte. Vad vet jag. Min högra hand, den som för pennan, kan inte sluta darra. Jag måste stanna mitt skrivande, vila några minuter. Darrandet följs åt av en smärta som tycks ha sitt epicentrum vid handleden och som fortplantar sig upp till armbågen.

***

Senare föds en tanke. Eller. Det är ingen riktigt formulerad tanke, det är mer som ett utkast till en tanke. Något om den där periferin. Om att bara kunna se på hur den man älskar allra mest kastas runt i stormen. Skrev jag stormen? jag menar sorgen. Om maktlösheten. Tänker på den andra kretsen i Dantes helvete där de vällustiga slungas runt i vinden. Straffet består inte att själv i evigheten blåsas runt av kastvindarna, utan att tvingas bevittna sin älskades plåga.

***

Efter tentan går jag till nationen för att skriva in mig och betala kåravgift. Ingen är där, så jag fortsätter mot bussen hem. På vägen passerar jag Domkyrkan och utan att riktigt gör ett aktivt val går jag in. Det var länge sedan jag befann mig ett kyrkorum. Det är tyst, stilla. Jag sätter mig långt bak, knäpper händer som i bön om än inte i bön. Jag gråter inte, då har jag inte gråtit alls. Förlamningen jag valde i tron om att det var det som krävdes har ännu inte släppt. Men spänningen i armen lättar lite.

***

Dikten av Oscar Wilde här nedan är betydligt längre. Men jag har memorerat just dessa verser. När jag i livet råkar såra någon av dem som står mig nära brukar orden skänka mig en form av tröst. Varför det är så och hur jag tolkar ”Reading Gaol” är dock ett annat inlägg. Men jag kan inte sluta förundras över hur ord kan utöva sin makt över oss, rentav trösta oss. Och nu, i dessa dagar, är det en dikt av Dylan Thomas som är med mig. Jag hörde den först på en poesifestival, en uppspelad inläsning av poeten själv. Det är en av hans mest berömda dikter; skriven till den döende fadern. Jag vill också se den som en uppmaning till oss som är kvar efteråt, att likt den som lämnat slåss för sitt liv. Att inte låta sorgens svärta helt kväva.

***


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

(Hör den uppläst här)


"Yet each man kills the thing he loves"

He did not wear his scarlet coat,
For blood and wine are red,
And blood and wine were on his hands
When they found him with the dead,
The poor dead woman whom he loved,
And murdered in her bed.


[---]


Yet each man kills the thing he loves,
By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
The brave man with a sword!

Some kill their love when they are young,
And some when they are old;
Some strangle with the hands of Lust,
Some with the hands of Gold:
The kindest use a knife, because
The dead so soon grow cold.

Some love too little, some too long,
Some sell, and others buy;
Some do the deed with many tears,
And some without a sigh:
For each man kills the thing he loves,
Yet each man does not die.


Ur The Ballad of Reading Gaol av Oscar Wilde