Igår: snöfall igen. Våren som återigen började kännas som en möjlighet känns återigen hopplöst avlägsen. Utanför mitt stenhagenfönster är Uppsala ett sagolandskap. Höga granar inbäddade i vitt. Bilarna hörs knappt, alla ljud dämpas av snön. Och jag är förkyld igen, halsont och feber. Så jag stannar hemma, skjuter upp det allt mer nödvändiga sommarjobbssökandet. Tillbringar dagen försjunken i medeltidshistoria. Allt är så översiktligt skrivet. Jag lägger namn och årtal på minnet men att tränga ner i tiden, att spela upp den i mitt inre – det går inte. Så annorlunda det var på litteraturvetenskap och till och med idéhistorian. Jag minns när vi läste Romansen om rosen. Genom det allegoriska diktverket såg jag liksom världen ur den medeltida människan och för ett svindlande ögonblick snuddade mitt medvetande vid det medeltida tänkandet. När jag i idéhistorien läste om Pierre Abélard och hans Héloïse kunde jag se dem framför mig, jag andades och levde medeltiden genom deras tragiska öde. Och nu, när jag studerar själva historiaämnet känns det ändock som att historien aldrig varit mig så avlägsen som nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s