Jag vet inte om det är något som är specifikt för just den här årstiden, något som drabbar andra än just mig. Aldrig är väl mitt humör så skiftande som under våren. Jo, jag håller nog ändå vädret ansvarugt för det. Hösten med sina färger och stilsamma förmultning, stormar och regn på verkar mig aldrig som vårens första sol och de ännu kyligavindarna. Jag går från strålande glad – som idag i slottsbacken på väg tilll universitetsbiblioteket. Krokusarna blommade, solen lös för en gångs skull varmt och träden strök sina skuggor över gräset. En ung japansk flicka tog kort på statyerna och slottet i bakgrunden. Allt kändes fint och spirande och jag kände doften av varm kullersten och gräsmattor. Och i alla denna vårliga prakt fanns jag, och jag var en del av det. En liten figur i högklackat och röd tröja under kappan i tavlans nedre hörn. Så är det när allt är bra, bara en kvart tidigare var jag närmast nära tårarna. En överdrivet känslig reaktion, där jag gick i skuggan, med vinden emot mig och tänkte på hur distanserad tillvaron tycks mig ibland. Som om jag ständigt upplever ögonblicken i Uppsala efteråt, ständigt ett halvt steg efter. Att ingentint luktar någonting, jag får inga intryck alls. Att jag är helt separerad från dåtiden, det som annars så lätt väcktes till liv i mitt medvetande förblir stumt och dött. Även om stunder av dysterhet som denna går över och förbyts i ljusa tablåer slottsbackeupplevelsen kan jag inte annat än oroas över vilka eventuella konskevenser denna återkommande alienation har för mina litterära ambitioner. Lägg därtill det faktum att det börjar bli dags att repetera en del kunskaper i idé- och litteraturhistoria för att hålla kunskapen levande. Vilket alltså medför att jag får känslan av att vara
dummare (i bemärkelsen okunnigare) än säg för tre år sedan när jag precis läst grundkurserna dessa två ämnen. Desutom hade jag fortfarande kvar lite av mitt gymnasielatin och riktigt pyste av vitterhet. Det är därför något av en lättnad när jag nu satt igång med läsandet inför fredagens tentamen och jag inser att jag redan är bekant med det mesta, det rör sig bara om att väcka kunskapen till liv igen. Vidare lyckas jag, trots lärobokens torftighet, komma dåtiden förvånansvärt nära. Därför: nu återvända till 1600-talets ekonomiska utveckling (eller brist därpå)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s