Sommarjobb och lite om Liber Amoris


1.

Det är inte många dagar jag har lediga nuförtiden. Under juli månad är det sammanlagt fem dagar som inte behöver tillbringas på slottsteatern. Jag klagar inte, det är ett fint sommarjobb och jag behöver pengarna… Det är bara ett stilla meddelande till de av er som också önskar min fysiska närvaro. Och här blir nog rätt tyst, som det varit den senaste tiden, med ett sporadiskt inlägg då och då. Annars tillbringar jag min pendeltid med att läsa romaner, bästa sättet att använda den annars tomma tiden. Om man inte haft en liten minidator så att man också kunde nedteckna egna ord. Jag drömmer om en rosa Acer Aspire One – nästa månad kanske.

2.

Jag har för ett par dagar sedan läst ut William Hazlitts Liber Amoris. Den stackars kritikern är ömkansvärd i all sin förnedring. Det är kärlekens vansinne, där kärleken inte längre är riktad mot en människa utan en vag drömbild. Där människan blir helt oseende, fången i sin egen passion utan hopp om att göra sig fri, av den anledning att hon inte vill bli fri. En sådan silverkedja bär man med stolthet kring hals, trots att snaran dras åt. Då var den lustfyllda ironin och det vassa föraktet i den följande essän Om nöjet att hata befriande, trots att man vet att dess slutsatser har sitt ursprung i en mycket ensam och trasig människa.

William Hazlitt

Annonser

Lediga dagar


Det är nästan som i Italien. Solen värmer balkongens sten, värmer min hud som lyser vit i det starka ljuset. Husets fasad bakom min rygg är sval och skrovlig. Att sitta så, men en bok i knäet men ögonen halvslutna. Att äta mörkröda körsbär och dricka svalt mineralvatten. Inga små reptiler som springer över väggarna här i norr; blott en loj insekt som med ryckiga steg korsar balkongen. Jag andas försiktigt in sommardofterna. Varm asfalt, varmt gräs och utslagna löv. Jodå, det är nästan som i Italien.

Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus


1.


För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes
Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.


Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Stress


Lite snålt med uppdateringar, jag vet. Har fullt upp med att göra en mängd
viktiga saker. Som att läsa romaner, köpa fina klänningar och skor, gå omkring i mina fina klänningar och läsa romaner. Sådana saker. Eller så är det bara så att sommarjobbet är underbart men ansträngande och när jag väl kommer hem orkar jag inte mer än att tillbringa lite tid med min matematiker och sedan gå till sängs. Och idag har jag äntligen en ledig dag – och då tycks det mig att jag har ännu fler viktiga saker som måste göras. Det vill säga: ta på sig en fin klänning och göra diverse ärenden på stan såsom att inhandla rökt makrill och vin inför midsommarmåltiden imorgon.