1.


För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes
Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.


Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.

2 reaktioner på ”Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus

  1. Javisst är det så. Att berätta utifrån fakta är tungt, och det märks att det skrivna är tyngt därav. Se fysiken, som fantasilöst beskriver vad den ser, mot matematiken, som skapar sig sitt ramverk med en fjärran (men existerande) tanke om verkligheten. Dessutom: ”It is the spectator, and not life, that art really mirrors.” Ur den synpunkten skulle det skapa rena motsägelser i det berättade, om skrivställaren utgick från mer eller mindre objektiva fakta.

  2. Tankeväckande text. Min ståndpunkt känner du givetvis redan till, och jag ser med glädje att du tagit hänsyn till den. Fakta både berikar och begränsar, vilket utgör en svårlöst, men inte desto mindre intressant, paradox för författaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s