En genial idé

Det här jobbet gör mig trött. Jag går hemifrån vid åtta-tiden och är hemma vid halv sju. Dessutom kräver det att man ordentligt skärpt precis hela tiden.  Så efter fem arbetsdagar var jag igår kväll rejält sliten och gick sålunda och lade mig oförskämt tidigt. Det var dock fortfarande relativt ljust så det tog en stund innan jag väl somna. Och i detta gränsland mellan sömn och vaka fick jag ett fantastiskt uppslag till en text. Ja, inspirationen hade slagit ner i mig; en musa viskade i mitt öra. Själva mitt väsen uppfylldes av den oskrivna texten. En liten förskrämd röst, begraven långt ner i magtrakten eller så undrade dock om jag inte skulle skriva ner denna fantastiska idé så att den vid morgonens ankomst, Gud förbjude, inte glömts bort. Men icke! Omtöcknad av glädje och sömnbrist lät jag idén utvecklas, broderas ut, växa. Tills det att jag måst ha somnat. Idag var det först när jag stod i duschen som jag plötsligt drabbades av ett vagt minne. Hade jag inte en idé igår kväll…? Minnet av den egna triumfen kom så småningom tillbaka, men idén själv? Borta. Varenda spår av den hade sopats igen, den var mig helt otillgänlig. Därför skall jag nu placera både papper och penna på nattygsbordet ifall fler idéer skulle besöka mig på kvällskvisten. Eller, nu måste jag iväg så jag gör det ikväll när jag kommer hem. Om jag kommer ihåg, vill säga.

Annonser

Jubileum

Som tiden går. Vi har nått inlägg nummer 300. Jag vet inte om jag ska tycka att det är anmärkningsvärt lite eller mycket. Och idag har jag och matematikern varit ett par i 10 månader. Inte heller det vet jag om det är kort eller långt. Om tiden bara runnit förbi eller sävligt flutit fram. Det känns som igår och samtidigt som ett annat liv. Och det där första inlägget, det som skrevs i oktober 2005… Jag kan inte minnas mig skriva det. Men jag minns personen som skrev det, mitt 20-åriga jag. Hon känns främmande. En skugga som bär mina drag men som ändå inte är jag. Det finns ingen kontinuitet i ett människas existens. Inom henne dör den ena personen efter den andra, lämnar plats för att en ny skall träda fram. Lite som Stasimon, som ständigt byter skepnad och ändrar riktning.

“Theres too much confusion, I cant get no relief”

 

Så slår vädret om och med det mitt humör. Det har varit ett par jobbiga dagar. De har varit fyllda av glädjeämnen också, såklart. Mamma på blixtvisit och vänner som fyllt år, och kvällar med en matematiker. Men under huden växte vilsenheten. Jag såg mot min framtid och fann den höljd i dimmor. Dimmor som välde in och över mig, drogs ner i mina lungor och fyllde mig. Så trött på att vårens beslut inte kan stå fast, att försöka krångla sig in på kurser såhär i efterhand. Och så den ständiga frågan: är detta rätt väg? Duger jag till detta? Vilsenheten och osäkerheten rinner återigen i mina ådror. Jag är helt ur balans, kan inte hantera det.  Och det slår mot min matematiker i full kraft. Lyckligtvis står han kvar. Tack Gud står han kvar. Men så kommer regnet och när jag vaknar känner jag mig lugnare än på länge. Framtiden må vara höljt i dimmor, men nu skymtas en stig som försvinner in i dunklet.

Korpen

Igår när jag beskedligt stod och väntade på tåget vid Uppsala station lade jag snart märke till en korp som stod mellan plattformen där jag stod och parkeringsplatsen vid stationen. Vi betraktade varandra för ett ögonlbick varvid korpen återtog sin ursprungliga syssla. Den var i full färd med att, mycket metodiskt ska man kanske tillägga, inmundiga ett hamburgaremballage från en av våra större hamburgerkedjor. Jag trodde först att korpen var intresserad av eventuella matrester och att pappret så att säga bara slank med. Så var dock inte fallet utan fågeln rev målmedvetet av små bitar av pappret och svalde dem sedan. En annan fågel, en kråka, stod en bit bort med huvudet i en Wasa Knäcke-förpackning. Vår korp fick då syn på detta och jagade bort kråkan som i flykten nappade åt sig hamburgarpappret. Korpen, med sin imponerande storlek, kunde inte få ner huvudet i Wasa knäcke-förpackningen och övergav den snart. Den styrde stegen tillbaka till kråkan och hamburgarpappret. Kråkan gav först upp pappret ifråga helt utan kamp, men två sekunder senare nappade den åter åt sig pappret från korpen. Varvid den större fågeln jagade den lilla i en liten cirkel, tills kråkan släppte pappret ånyo. Korpen åt då upp resten av sitt papper och flög sedan därifrån. Detta lilla spektakel roade mig mycket. Visst uppskattade jag de komiska inslagen som cirkelspringandet, det fick mig faktiskt att skratta högt (de övriga tågresenärernas sneglade då på mig dock utan att upptäcka det skådespel som utspelade sig framför deras ögon). Men den bild som jag bär med mig är ändå den av korpen som metodiskt äter en hamburgarförpackning. Det tycks mig poetiskt på något vis, en dyster allegori över vårt samtida samhälle.