(För ett tag sedan översatte jag en dikt av Pierre Louÿs, men den kom aldrig upp här på bloggen. Det är den trettiotredje sången i diktverket Bilitis sånger.)


33. Rosor i natten


Sedan natten klätt himlen, är världen

vår, och Gudarnas. Vi går från

fälten till källan, från dunkla skogar

till gläntorna, dit för oss våra nakna fötter.


De små stjärnornas ljus är nog för de

små skuggor som är vi. Det händer,

att under de låga grenarna, finner vi

rådjur i sömn.


Men behagligare än allt annat är på natten

en plats endast vi känner till och

som drar oss genom skogen: en buske

med gåtfulla rosor.


Ty inget är gudomligt på jorden såsom

rosornas parfym på natten. Hur

kommer det sig att jag i min ensamhet

aldrig berusades av dem?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s