Nietzsche, nazisterna och den farlige Dionysos

Nietzsche

För någon vecka sedan färdigställde jag ett litet PM om det dionysiska i Nietzsches självbiografi Ecce Homo. Detta för en kurs som behandlade nämnda text, främst genom närläsning och engagerade seminarier. Jag erinrade mig att jag tidigare skrivit om Dionysos inom ramen för en kurs om antikens mytologi. Döm om min häpnad då jag upptäckte att jag redan i den texten nämnde Nietzsche och dennes fascination för Dionysos, något jag helt glömt bort. Det väckte snart till liv det mycket levande minnet av den indignation jag känt i läsande av kurslitteraturen och i synnerhet det stycke som handlade om den gode Fritz och guden Dionysos:

 

”Vidare lyfter Grant fram Dionysos destruktiva element samt extasen – att uppgå i något större än det individuella. Grant framhåller detta som speciellt lockande för tyska tänkare och lyfter fram Heine och i synnerhet ”filosofen med hammaren” Nietzsche. Dionysos-kapitlet avslutas med en tyst antydning om sambandet mellan Nietzsches fascination för Dionysos, den framtida Wagner och till sist, givetvis, nittonhundratalets fasor och nazismen. (Grant 1995, 251)”

Förutom att är ett ganska smaklöst guilt by association-resonemang, blir det också ett slags cirkelresonemang där Dionysos som symbol för extas och förlorande av jaget bidrar till misstänkliggörandet av Nietzsche – för den eventualitet att läsaren skulle ställa sig tveksam till enklaven Nietzsche/Wagner/nazism. Det är lite lustigt (och likaledes sorgligt) att en avlägsen kult som Dionysoskulten kan förefalla så skrämmande för en anglosaxisk akademiker i slutet av nittonhundratalet. Det är också ironiskt att just Nietzsche kommit att sammankopplats så med nazismen. I läsningen av han verk undrar man både en och två gånger varför nazisterna inte använde hans böcker som första tändfnöske åt sina berömda bokbrasor. Såhär skriver Nietzsche om tyskar och Tyskland i Ecce Homo:

”Men här skall inget hindra mig från att bliva grov och säga tyskarna ett par hårda sanningar: vem gör det eljest? – Jag talar om deras otukt in historicis. Icke blott att de tyska historikerna förlorat den stora blicken för kulturens gång och värden, att de samtliga äro politikens (eller kyrkans) marionetter: själva denna stora blick har av dem förklarats i akt. Man måste först och främst vara ”tysk” för att vara ”ras”, då kan man döma om alla värden och ovärden in historicis – man fastslår dem… ”Tysk” är ett argument, ”Deutschland, Deutschland, über Alles” en princip, germanerna äro den ”sedliga världsordningen ” i historien; i förhållande till imperium romanum äro de frihetens bärare, i förhållande till adertonde århundradet moralens, den ”kategoriska imperativens” återupprättare”… Det finns en rikstysk historieskrivning, det finnes, fruktar jag, jämväl en antisemitisk, [—] Inför slika satser tappar jag tålamodet och jag får lust, jag känner det som ren plikt, att för en gångs skull säga tyskarna, vad allt de redan hava på sitt samvete. Alla stora kulturförbrytelser under fyra århundraden hava de på sitt samvete!…

Skriver alltså Nietzsche 1888 (här i översättning av Ernest Thiel). Det är bara en av många passager där han hämningslöst spyr sin galla över allt vad tyskt heter – allt från det rådande samhällsklimatet till deras cuisine (Men det tyska köket i allmänhet – vad har det icke på sitt samvete!) behandlas. Lite intressant i stycket ovan är kanske att Nietzsche också identifierar och kritiserar antisemitiska tendenser i samtiden. Nietzsche själv är inte så förtjust i judendomen, men det beror på att han håller dem ansvariga för kristendomens födelse, kristendomen som kanske är hans huvudsakliga motståndare. Ecce Homo avslutas som bekant: Har man förstått mig? – Dionysos emot den korsfäste

Nietzsche med systern?

Hur kunde då Nietzsche hamna i nazisternas klor och associeras med dessa genom hela nittonhundra talet. En orsak är att det såklart finns saker i Nietzsches filosofi som kunde ha appellerat till nazisterna – speciellt som de var någotsånär beredda till ”kreativa” läsningar där man hittar det man vill hitta. En annan viktig orsak är att då Nietzsche 1889 förlorade förståndet hamnade hans manuskript hos hans syster, Elisabeth Förster-Nietzsche. Hon gjorde sig snart till förkunnare av Nietzsches filosofi och författare till hans biografi. (Till detta syfte var det säkerligen behändigt att sitta på Nietzsches egen självbiografi som publicerades först 1908.) Hon godtogs av etablissemanget som en legitim auktoritet. Elisabeth Förster-Nietzsche var till skillnad från brodern väldigt positiv till nationalsocialismens framväxt i Tyskland. Hon gifte sig med Bernhard Förster som var en anti-semitisk agitator – vilket fick Nietzsche att helt bryta kontakten med sin syster. Efter att maken tagit livet av sig 1889 blossade Elisabeths intresse åter upp för brodern. Hon tog till och med lektioner av Rudolf Steiner (den Steiner som senare skulle bli känd som antroposofins grundare) för att sätta sig in i Nietzsches filosofi. Steiner gav dock upp då han fann henne helt inkapabel att förstå Nietzsche. Det var för övrigt också hon som lät Nietzsches mustasch växa till valrossdimensionerad, fram till kollapsen höll han efter den ganska noggrant. Och det var hon (tillsammans med vännen Peter Gast) som utifrån Nietzsches efterlämnade anteckningar satte samman och publicerade Der Wille sur Macht (Viljan till makt) som alltså inte skrevs av Nietzsche själv. Just detta verk var det som nazisterna kanske uppskattade mest. Det har visat sig att urvalet skett tendensiöst och att vissa stycken inte ens är skrivna av Nietzsche själv.

Kopplingen Nietzsche-nazism är sålunda långt ifrån given. Att Nietzsche gillade Dionysos råder dock ingen tvekan om. ”Jag är lärjunge till filosofen Dionysos,” deklarerar han redan på Ecce Homos första sida. Man skall dock inte göra misstaget att förväxla Nietzsches Dionysos med antikens gud – även om de har vissa drag gemensamt. Det är det ena. Det andra är att när herr Michael Grant drar upp Nietzsche i sitt kapitel om antikens Dionysos är det inte för att svärta ner filosofens rykte, även om han bidrar till att reproducera en onyanserad bild som rentav är falsk och har sin grund i ett guilt by association-resonemang. Han syfte är snarare att understryka hur farlig Dionysos är. Skulle vi, gud förbjude, släppa loss de krafter han står för i vårt fina, rationella samhälle skulle vi hamna i nittonhundratalets ohyggligheter. Då ska man också notera att Grant inte lägger tyngdpunkten på den av de myter som menar att Dionysos föddes i föreningen mellan människan Semele och guden Zeus. Han lyfter istället fram det ursprung som Euripides anför i sin tragedi Backanter, där är Dionysos snarare en ankommande gud, en främling från – guess what – österlandet. Han nöjer sig inte med myten, och utan placerar Dionysoskulten i orienten. Han är ett främmande och destruktivt element som egentligen inte alls hör hemma i den grekiska kulturen (och den grekiska kulturen är, som alla vet, den grund på vilken vårt civiliserade västerland vilar på)

”The Phrygians in Asia Minor had originally come from Thrace, wich was known as Dionysus’ home, and it was probably from one or both of those lands that the savagely orgiastic element in his worship swept over Archaic Greece […]”

Och då kan man ju tycka att det kanske snarare är Grants tankesätt som leder fram till de fasor vi upplevde under nittonhundratalet; snarare än Nietzsches filosofi.

Dionysos
Annonser

Mitt liv i boktitlar


På ett antal bloggar florerar följande formulär som går ut på att svara på ett antal frågor om en själv med hjälp av titlar stående i bokhyllan. Jag vet inte hur bra det stämmer, egentligen – men jag försökte ändå vara hyfsat ärlig. Lite tråkigt var det såklart att Therese redan använt utmärkta titlar som Mot strömmen och I skuggan av cypresser


Är du man eller kvinna? A Woman of No Importance

Beskriv dig själv: Dikt och tanke

Hur mår du? Förlorade illusioner

Beskriv stället du bor på: På andra sidan midnatt

Vart skulle du vilja resa? Vatikanens källare

Vilken är din favoritfärg? Vit som marmor

Beskriv din bästa vän: The Happy Prince and Other Stories

Hurdant väder är det just nu? Stjärnans ögonblick

Vilken är din favoritårstid? November

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? En studie i sällsamheter

Vad betyder livet för dig? Drömmar och svek

Vad är du rädd för? Mörkrets hjärta

Dagens aforism: Himlen har inga favoriter

Vilket råd skulle du vilja ge? Vänd ditt timglas

Hur skulle du vilja dö? Med blicken i trasor

Ditt motto: Ecce homo

Lägesrapport

Det här med att skrivande föder skrivande. Att ju mer man gör, desto mer blir gjort. Att Litteraturvetenskapen var mitt kall. Får jag ta allt tillbaka? Göra det osagt, trampa på det tills det är helt borta och glömt? Det finns ingen tid till annat än studier. Det finns ingen ork. Jag läser konstant. Eller ligger utslagen efter ett alltför intensivt studiepass. Att skriva på bloggen, att skriva skönlitterärt – bara att glömma! Det finns inte utrymme för ett socialt liv, jag måste ju plugga. Och jag gör det, men känslan någonstans i magtrakten att ”det var ju inte alls åt detta jag ville ägna min tid, mina dagar (herregud, mitt liv).” Det var aldrig andras tankar jag ville spilla ut på vita ark. Och jag vet att jag läser för många kurser. 100 intensiva procent blir 150 blir 175 – tiden rinner förbi. Dagarna har inget annat innehåll än texter, texter, texter.

***

Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…

***

Vad övrigt är, är trötthet.

Bad hair day

Man ska aldrig tro att det inte kan bli värre. Att man liksom nått någon form av botten. Att det bara kan bli bättre. För det är helt fel. Det kan alltid bli sämre. Om man säg, klippt av sig sin lugg och tänker att man kan göra sig i alla fall lite nöjd genom att färga det till någon mysig ny färg. Något varmt och brunt som passar årstiden. Man tänker sig något i stilen Amelie från Montmartre. Så man köper hem färg. Och färgar. Man tycker krämen ser väldigt mörk ut, men å andra sidan gar man färgat håret rött förrut och då är krämen helt lila. Så sköljer man ut och nu börjar man bli lite nervös för det ser VÄLDIGT mörkt ut. Men ändå, håret är blött, måste torka först. Så man torkar håret och WTF. I spegeln ser man sitt jag från 2004. Hon som gick estetisk på gymnasiet och såg ut därefter. Håret ser inte alls mysigt brunt ut utan gothsvart. Med den korta luggen som kronan på verket ser den unga kvinnan i spegeln väldigt emo ut. Men jag förtvivlar inte helt. Hår växer ut och färg bleknar. Det kunde, som sagt, varit värre.

Katastrof!

När jag var åtta år gammal tog jag en gång fram saxen ur kökslådan och klippte mitt eget hår. Det resulterade i en föga smickrande lugg.

Vad kan jag säga, history repeats itself.

Jag var ju till största delen nöjd med mitt hår. Det var bara det att luggen växt sig alltför lång sedan jag sist klippte mig för någon månad sedan. Och i min knapra studenttillvaro kändes det onödigt att gå till frisören bara för att klippa till luggen. För hur svårt kan det egentligen vara? Återigen hämtade jag saxen, ställde mig den här gången framför badrumsspegeln och började klippa. Tjopp sade det i det ögonblick jag klippt av de första lockarna och luggen liksom åkte upp i pannan betydligt längre upp än vad jag tänkt mig. Jag vill ha luggen precis vid ögonbrynen, det här klippet placerade den dryga två centimeter över brynen. Panikslagen klippte jag resten av luggen bara för att upptäcka hur ojämt jag klippt. I mina försöka att rätta till ojämnheten kröp luggen ytterligare högre upp tills jag beslöt mig för att jag rimligtvis inte kunde fortsätta klippa bort mer. Så nu sitter jag med en skandalöst ful lugg som förutom sin osmickrande längd är helt ojämn. Jag önskar verkligen att jag hade någon annan att skylla än mig själv.

Bra dag


Idag har jag varit hemskt duktig och faktiskt studerat hela dagen. Jag har både hunnit fördjupa mig i dekonstruktion och poststrukturalism samt förbereda ett anförande i Nietzsche-kursen. Detta betyder dock att jag tillbringat hela dagen sittandes i soffan (som numera är min officiella arbetsplats). Jag tog endast en paus för att kolla på Top Model, men det såg jag också från min plats i, just det, soffan. Thank God för grupparbeten så att jag imorgon ändå kommer ut en sväng och får lite luft. Det är så sjukt mycket att göra just nu!