Att sväva i stenens mitt

En hel del av min parisiska tillvaro ägnas åt läsning. Läsning till uppsatsen men också och kanske främst: ren nöjesläsning. Efter den gångna terminens hetsiga tempo, allt skummande inför seminarier, känns den långsamma och onyttiga läsningen som ren lyx. Antikvariaten, bokhandlarna, bouquinisterna vid Seine är guldgruvor. Jag skulle kunna ruinera mig flera gånger om på bara bokinköp. Men hur var det Baudelaire sade: man klarar sig utan mat i veckor, utan poesi: aldrig!

**

Senast läste jag en förtjusande liten roman av Björn Larsson. Tidigare hade jag läst hans novellsamling Filologens dröm som jag uppskattat. Så när jag skulle välja något att ta med på färden från Pocketshop på Arlanda valde jag en av hans romaner, Drömmar vid havet. Eftersom jag är en oförbätterlig bovaristisk läsare och därutöver känsligt lagd rördes jag till tårar både en och två gånger.

**

Stycket här nedan fastnade särskilt. Inte för att det är remarkabelt mycket bättre än andra stycken i boken, utan för att jag fann dem tala till mig personligen och den uppgift jag står inför. Så långt från alla litteraturvetenskaplig praxis man bara kan komma är att dra fram sin egen personliga upplevelse. Att bryta ut ett stycke ur texten och sätta det i en helt annan kontext än ursprungstexten, att lägga det i det färgbad som är läsaren. Att förvränga innebörden till en annan, låta orden handla om något annat än det de handlar om i romanen. Inte för att tolkningen har stöd i den övriga texten, utan för att den har stöd i dig. Likväl.

**

(Som parantes kan nämnas att det knappast är ett ovanligt fenomen sett till den hela läsande befolkningen. För den enskilde läsaren är sådana ögonblick mer sällsynta. Om man inte som var vanligt under antiken och medeltiden slå upp en bok på måfå, Aeneiden eller Bibeln, och läsa en rad eller två som en profetia för dagen. Bästa exemplet i våra dagar är kanske horoskop som dock skiljer sig i det att de skrivs för detta ändamål.)

**

”Med en erfarenhet som Peter Sympsons var det vanligtvis inga större svårigheter att bortse ifrån ytan, att åtminstone för en stund göra sken av att den inte fanns, för att sedan låts sig sjunka mot stenens kärna. Men just med de klaraste och blankaste ädelstenarna, de vars slipning var så perfekt att man inte kunde upptäcka minsta orenhet ens med lupp, just de stenarna var också de i vilka det var svårast att sväva. Ögat hade inget stöd i stenens mitt, blicken mötte inget motstånd och det krävdes stor koncentration för att plötsligt inte bara se genomskinlighet.”

**

Och jag tänker att ja, precis så är det för mig just nu. Jag läser mitt uppsatsämnes juveler till dikter och faller igenom. Det finns inget fäste för blicken, inget att ta tag i. Det överväldigar och det kastar omkull den ovarsamme läsaren. Två saker kan jag göra. Jag kan släppa allt, kapitulera inför dikten. Sväva tyngdlös i dess mitt utan egna tankar, utan analys. Eller så behöver jag ett verktyg, något som kan precisera blicken – en utgångspunkt. Jag tänker mig att jag vill både och. Kapitulera men ändå registrera.

**

Nu när jag läser om utdraget och mitt eget resonemang slår det mig att man skulle kunna (Gud förbjude!) läsa det som att det perfekta kanske inte är att eftersträva. Att det behövs någon liten orenhet för att det ska bli intressant. Pas du tout! Inte alls! En sådan estetisk skulle jag inte skriva under på. Det är måhända svårt att hitta den punkt där man finner sig svävande i ädelstenens mitt, likväl är det den mest fullkomliga av upplevelser.

Annonser

Från biblioteket


Så. Uppkopplingen hemma är helt sjukt dyr och ärligt talat har jag inte haft några ord de senaste dagarna. Det är mycket intryck, för mycket att sortera. Att bara gå längs en till synes föga anmärkningsvärd gata är att registrera människor, detaljer i arkitekturen, se i skyltfönster, läsa cafémenyer. Det är oändligt avlägset de saltvattenvidder och granklädda fjäll jag växte upp vid. De senaste två dagarna har jag inte lämnat lägenheten. Jag har stannat där med mina intryck och försökt reda ut dem lite. Jag har speglat staden jag nu sakta lär känna med Rupert Everetts upplevelse av densamma i hans självbiografi. Vid något tillfälle kanske stannat upp och tänkt att jo, livet kunde vara sämre.

I övrigt: I lördags beslöt vi oss för att promenera in till staden. Vi kom dock inte längre in än till Jardin des Plantes då vi av en händelse snubblade över en loppmarknad som tog oss mycken tid att botanisera oss fram igenom. Vi köpte dock inget annat än ett litet kort från 1920 som enligt baksidan var ett minne från en konfirmation.

Det här är min första dag ensam i Paris, matematikern är på sitt institut. Eftersom det regnar och är lite kallt ska jag nog ta métron in till stadskärnan och gå lite i de stora varuhusen.

Ett första dygn; några snapshots

Första dygnet i den nya staden är över och förbrukat. För några dagar sedan kändes resan hit helt overklig. Den känslan har inte lagt sig. Å ena sidan svindlar tanken över att vara här; och vara här på mer än en hastigt övergående semester. Samtidigt känns det som den mest naturliga sak i världen – jag har känslan av att alltid vandrat dessa gator. Det känns helt osannolikt vardagligt.

**

Samtidigt: en ständig känsla av utanförskap. Att inte hitta. Att inte förstå fransmännen som pratar snabbt, så snabbt. Att inte göra sig förstådd, att inte finna ord. Att skapa total förvirring i en affär när man inte förstår vad som avses med carte bleu. Det är franska för kreditkort visar det sig i en annan affär och försäljerskan undrar: vad trodde ni det var? Svaret: ingen aning.

**

På flyget till Paris: en ung man med brittisk accent på sin engelska sitter bredvid mig. Ständigt lägger han sin ipod på armstödet bredvid sig. Byter han ställning faller den ner. Första gången: djup suck, stoppa filmen han såg på laptopen, fälla ihop laptopen, fälla upp bordet och till sist vika sig dubbel för att i blindo famla efter ipoden som glidit in under det egna sätet. Andra gången, djupare suck, sedan samma procedur. Tredje gången: återigen samma procedur men inte först den unge engelsmannen tyst mumlat ett mycket uppriktigt: for fuck sake.

**

När jag vaknar är staden utanför grå. Husen är grå och himlen är grå. Det är inte de nyanser jag känner från barndomens västkusten. Det här är en gris parisien. Det är den färg vari man skulle måla Verlaines dikter hade de varit tavlor. Den är transparent och ogenomtränglig på en och samma gång. Den lyser in genom vårt fönster och faller över matematikerns sovande ansikte. Från den stund jag vaknat råder inget tvivel, ingen sekund av att tro sig vara hemma i sin egen säng; jag är i Paris.

**

Parisarna är ganska små och i regel välklädda. Vi promenerar i de exklusiva kvarteren runt Opera. Fikar på ett café för motsvarande 200 kronor. En kopp te kostar 50 euro. Här handlar man Kenzo och Ralph Lauren utan att blinka och parisiskorna trippar runt på skyhöga klackar. Klyschan om att Paris trottoarer är fulla av hundskit är till min förfäran helt riktig. Det går inte ihop.

**

Vi har gått en smal liten tvärgata ned och plötsligt öppnar det upp sig. Pariserhjulet, säger matematikern och jag lyfter blicken från trottoaren. Mycket riktigt, framför oss, på andra sidan den vältrafikerade Rue Ravoli står det väldiga pariserhjulet. Och bortom det, mot den blygrå vinterhimlen som hänger så lågt över Paris att hustaken snuddar vi den, står Eiffeltornet. – Det är mycket mer avancerat i verkligheten, säger matematikern. – Hurdå, undrar jag. – Jomen, souvenirversionerna man köper är inte lika detaljerade. Det riktiga har fler detaljer i stål och är inte så utdraget. Det är mer knubbigt. Jag ser på tornet och förstår precis vad han menar. I det ögonblicket känns det kanske som tydligast att vi är i Paris nu.

**

Matematikern i en lerig Tuilerieträdgård med Louvren bakom sig: ”Varför är Paris inte så romantiskt som jag minns? Det är enda romantiska här är du.”

Till Paris

Först nu, fem timmar innan vi åker, börjar flytten kännas verklig. Hittills har vi blott koncentrerat oss på att få klart allt som skall göras klart. Skaffa fram dokument eller hitta bostad. Nu är bara resan kvar. Väskorna står packade och lägenheten är i ordning. Nästa gång jag skriver här blir det ifrån Paris. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna uppdatera, någon fast uppkoppling finns inte i huset, men att det kommer parisiska uppdateringar det står bortom allt tvivel.

"Ät, drick och var individualist!"

”Det parisiska kaféet kan inte hyllas tillräckligt! Det är de hemlösas hem, de ensammas tröstare, studenternas studerkammare med billigt ljus och värme, författarnas inspirerande arbetsrum (och åtskilliga diktverk har sett dagens ljus – eller kanske snarare det elektriska – vid kaféets marmorbord). här har tecknats, komponerats, diskuterats, älskats och konspirerats, här har man mött vänner och själsfränder – och har man suttit och känt sig lite ledsen, har det hänt, att kaféets randiga katt har kommit smygande och lagt sig bekvämt i ens knä. –”

Ur På vandring i Paris av Ebbe Sadolin från 1953

Bokslut och Ett nytt år, ett nytt decennium


God jul, gott nytt år och fortsättning kära läsare, efter den gångna uppdateringssvackan är ni nog reducerade till en diminutiv men hängiven skara, mina högt värderade happy few. Jag antar att ni vid det här laget läst en mängd års- och decenniesammanfattningar. Detta till trots måste också jag yttra några ord om året som gått, om decenniet som nu är till ända. Också jag behöver ett bokslut, jag skall fatta mig kort.

Om det gångna året kan sägas att det var händelserikt men också ett år som började så mörkt ett år bara kan börja. Sedan handlade det om att lägga om såren och sakta men säkert återgå till ett normalt liv. Det var en del resor, min första utanför Europas gränser till kameler och ökensand. Det var också ett nytt arbete och sommaren 09 vandrade jag i skuggan av 1700-talet eller om det var jag som var skuggan i 1700-talet. Med bästa förmåga försökte jag i alla fall väcka det förgångna till liv, samtidigt som jag kunde hejda mig stängandes en dörr och tänka att detta trä och denna färg har vidrörts av Gustaf III:s hand. Eller: mot denna tapet har hans andedräkt slagit. Hisnande tankar. I övrigt: mitt livs andra sammanflytt, fyra våningar upp med utsikt över Stadsskogens kronor.

År 2000 fyllde jag femton och allt var annorlunda. Det är mig så avlägset att jag måste påminna mig om att femtonåringens berättelse och är min berättelse. Det här var decenniet jag blev vuxen, i mitten av det flyttade jag från min mors hem i Ljungskile och började en färd som skulle ta mig först till Göteborg sedan Stockholm och till slut Uppsala. Om man vänder blicken framåt och tänker på att när det decennium som precis vaknat är över kommer jag vara trettiofem år gammal svartnar det lätt för mina ögon. Sikten är knappast klar, vägen som leder mot trettiofemårsdagen är höljd i dimmor. Men jag vet var jag börjar:

Januari 2010, och jag har så mycket att göra. För den fjortonde, om bara ett par dagar flyttar jag igen. Det är bara temporärt, ett par månader i en annan stad – men likväl. Om mindre än en vecka bor jag i mina drömmars stad, om mindre än en vecka bor jag i Paris.