Första dygnet i den nya staden är över och förbrukat. För några dagar sedan kändes resan hit helt overklig. Den känslan har inte lagt sig. Å ena sidan svindlar tanken över att vara här; och vara här på mer än en hastigt övergående semester. Samtidigt känns det som den mest naturliga sak i världen – jag har känslan av att alltid vandrat dessa gator. Det känns helt osannolikt vardagligt.

**

Samtidigt: en ständig känsla av utanförskap. Att inte hitta. Att inte förstå fransmännen som pratar snabbt, så snabbt. Att inte göra sig förstådd, att inte finna ord. Att skapa total förvirring i en affär när man inte förstår vad som avses med carte bleu. Det är franska för kreditkort visar det sig i en annan affär och försäljerskan undrar: vad trodde ni det var? Svaret: ingen aning.

**

På flyget till Paris: en ung man med brittisk accent på sin engelska sitter bredvid mig. Ständigt lägger han sin ipod på armstödet bredvid sig. Byter han ställning faller den ner. Första gången: djup suck, stoppa filmen han såg på laptopen, fälla ihop laptopen, fälla upp bordet och till sist vika sig dubbel för att i blindo famla efter ipoden som glidit in under det egna sätet. Andra gången, djupare suck, sedan samma procedur. Tredje gången: återigen samma procedur men inte först den unge engelsmannen tyst mumlat ett mycket uppriktigt: for fuck sake.

**

När jag vaknar är staden utanför grå. Husen är grå och himlen är grå. Det är inte de nyanser jag känner från barndomens västkusten. Det här är en gris parisien. Det är den färg vari man skulle måla Verlaines dikter hade de varit tavlor. Den är transparent och ogenomtränglig på en och samma gång. Den lyser in genom vårt fönster och faller över matematikerns sovande ansikte. Från den stund jag vaknat råder inget tvivel, ingen sekund av att tro sig vara hemma i sin egen säng; jag är i Paris.

**

Parisarna är ganska små och i regel välklädda. Vi promenerar i de exklusiva kvarteren runt Opera. Fikar på ett café för motsvarande 200 kronor. En kopp te kostar 50 euro. Här handlar man Kenzo och Ralph Lauren utan att blinka och parisiskorna trippar runt på skyhöga klackar. Klyschan om att Paris trottoarer är fulla av hundskit är till min förfäran helt riktig. Det går inte ihop.

**

Vi har gått en smal liten tvärgata ned och plötsligt öppnar det upp sig. Pariserhjulet, säger matematikern och jag lyfter blicken från trottoaren. Mycket riktigt, framför oss, på andra sidan den vältrafikerade Rue Ravoli står det väldiga pariserhjulet. Och bortom det, mot den blygrå vinterhimlen som hänger så lågt över Paris att hustaken snuddar vi den, står Eiffeltornet. – Det är mycket mer avancerat i verkligheten, säger matematikern. – Hurdå, undrar jag. – Jomen, souvenirversionerna man köper är inte lika detaljerade. Det riktiga har fler detaljer i stål och är inte så utdraget. Det är mer knubbigt. Jag ser på tornet och förstår precis vad han menar. I det ögonblicket känns det kanske som tydligast att vi är i Paris nu.

**

Matematikern i en lerig Tuilerieträdgård med Louvren bakom sig: ”Varför är Paris inte så romantiskt som jag minns? Det är enda romantiska här är du.”

3 reaktioner på ”Ett första dygn; några snapshots

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s