Parisminne: Have you met Miu?

På rue Saint Honoré fanns en massa tjusiga butiker men den jag var mest nyfiken på var Miu Miu, Pradas lite mer ungdomliga märke. Vi steg in i den tjusiga butiken, och jag måste erkänna att detta var första gången jag vågade mig in i en så fashionabel butik. Tidigare hade jag alltid känt mig alltför malplacé och inte ens under mina bravadiska stockoholmsdagar 2008 hade jag tagit detta steg. Nu stod vi dock i Miu Mius fantastiska butik, inredd med puderrosa tapeter i matt sammet och mjuka heltäckningsmattor.

Det fanns ett antal butiksbiträden men bara en annan kund förutom vi. Vi tackade artigt nej till hjälp och började titta på kläderna och skorna (skorna!) som fanns till försäljning. Vi noterade strumpor för 90 euro vilket kanske säger något om prisnivån i butiken. Efter att ha gjort ett varv i butiken, utan att ha hittat skorna med svalmönstret på som jag sett på diverse modemagasin, såg jag dem i ett skyltfönster. De var inte skorna med svalorna, utan ett par andra i rosa lack. – Tycker du inte de är fina? viskade jag till min matematiker som höll med. Vi hittade dem sedan ute i butiken, nedanför en av de uppställda mannekängerna. – Får jag prova dem, frågade jag min älskling med bultande hjärta. – Det är klart, svarade han. Butikens enda manliga biträde, en ung parisare med studsigt hår och fina drag hade under vårt samtal närmat sig och jag bad honom nu om att få prova de rosa skorna. Han frågade mig om min skostorlek och medveten om att storlekar skiljer sig åt i olika länder svarade jag med viss osäkerhet mina svenska 37. Han tog fram de två 37 ½ som råkade vara de som stod framme och vi bestämde att pröva dem till en början. Jag satte mig sålunda på en av de mjukt stoppade bänkarna och började ta av mig mina skor. Till min stora häpnad sjönk den unge mannen ner framför mig och trädde varsamt skon på min fot varvid han knäppte spännet. Jag kände mig som en blandning av Askungen och Sex and the City:s Carrie – det var som en dröm. Dessutom satt skorna alldeles perfekt (trots att jag vinglade till när jag ställde mig upp, ovan som jag blivit vid decimeterklackar och platå). Jag gick några steg, som förtrollad av dessa underbara skor. Ynglingen hjälpte mig sedan av med skorna, och jag tog på mig mina egna. Han undrade sedan om vi ville ha dem. Jag förhörde mig om priset och fick 390 euro till svar. – Vad säger du? frågade jag min pojkvän som inte riktigt verkade hänga med på vändningen som eftermiddagen tagit. Han svarade något ohörbart och jag tackade butiksbiträdet och sade att vi skulle tänka lite på saken.

Väl ute gick vi bort till Place Vendôme och promenerade långsamt runt det exklusiva torget. Först nu insåg matematikern att jag faktiskt menade allvar med skorna ifråga, och min förälskelse måste ha lyst igenom mitt entusiastiska anförande. Det är säkerligen besvärligt för en man att till fullo förstå den effekt ett par skor kan ha på en kvinna. Jag är inte speciellt intresserad av handväskor och andra accessoarer: min svaghet är skor. Och för dessa ljuvliga Miu Miu-skor hade jag fallit helt och fullt. Matematikern å sin sida var ytterst tveksam till saken ifråga och efter att ha diskuterat fram och tillbaka kom vi fram till att det kanske fanns utrymme i budgeten ändå, då vi båda fått tillbaka ganska generöst på skatten. Vi bestämde dock att gå hem och räkna igenom budgeten först och komma tillbaka till butiken kanske redan nästa dag om det verkligen fanns möjlighet att köpa skorna ifråga. Trots detta var jag, som gärna hade fått med mig dem hem redan samma dag, något heartbroken. Vi gick till de närliggande Tuilerie-trädgårdarna där vi hittade en bänk med utsikt över en liten damm. Där satt jag med min älsklings arm om mig och tänkte på att han nog måste älska mig ändå, som överväger att köpa mig skor för 390 euro.

Hemma


O, lediga dagar så sköna de är. Jag har ännu inte gjort något alls av vikt. Jag hade tänkt åka och kolla in rean på MQ men har ändå egentligen inte pengar till att köpa något. Dessutom är jag, märkligt nog, mer sugen på att inhandla böcker än kläder. Såväl garderob som bokhyllor är överfulla så utrymmesargument är inte till någon större nytta. Att vi behöver en större lägenhet med ordentliga förvaringsmöjligheter och arbetsrum har vi vetat länge. Skrivbordet borde städas, bokhyllan med. Jag har ingen ordning på mina papper men avvaktar. Fyller ett glas till bredden med Cola Zero och sätter mig på balkongen med en bok och kattsällskap. La vie est belle.

I Stadsskogen


Efter den katastrofala joggingturen häromdagen då min stackars matematiker var tvungen att uppbåda alla sina pep talk-skills för att jag över huvudtaget skulle ta mig runt rundan och den efterföljande smärtan i
hela kroppen som ansatt mig de senaste dagarna insåg jag att min stackars kropp skriker efter lite ordentlig träning. Eftersom jag jobbade sent idag och visste att hemma väntade både disk och fotbolls-VM var det högst osannolikt att jag skulle orka ut i löpspåret. Därför bestämde jag mig för att promenera hem. Det måste ha åskat under eftermiddagen, det var blött på gatorna. Laddningen hade gått ur luften men den var fortfarande tung och tjock när den rann ned i lungorna. Ett lätt tryck över bröstkorgen. Vid Akademiska upptäckte jag en fontän jag inte sett tidigare, dels trappavsatser nedåt och sedan, i mitten, något som såg ut som en boktrave. Det var en stillsam och vacker liten plats. Jag lade den på minnet. Uppsala var öde och inte ens någon ensam lodis hade slocknat på någon av bänkarna trots att det kändes som en typiskt avskild plats som skulle kunna tas i besittning av lodisar. Jag gick längs villagator och såg inte en själ. Jag kände lukten av grill och blev i vanlig ordning lätt illamående men människorna syntes inte till. Sen kom jag till Stadsskogen. Jag tänkte: om jag håller mig till stigarna jag känner till är jag snart hemma.

*

Det har fattats ett beslut, förstår ni. Det skedde inte i Paris, det har växt fram sedan vi återvänt. Jag tror att det är ett avsked, en insikt om att det nog blir Uppsala och jag nu – sorry Stockholm. Jag vill bli kvar vid den här skogen. För det är en skog, en riktig skog, trots att den ligger mitt i staden. Det är samma känsla som i min barndoms skogar, samma atmosfär. Sånt finns inte i Stockholm.

*

Jag går in i Stadsskogen och tänker: en dag kommer jag göra den här skogen till min. Jag skall lära mig alla träd, alla stenar, alla stigar. Det är annars stigarna som är problemet i Stadsskogen, de är för många och nästan inga är märkta med namn eller färger – inte heller finns de utmärkta på kartorna. Träden står tätt, marken platt – någon överblick är omöjlig att få. Min färd börjar bra, som planerat håller jag mig till Kåbostigen. Tystnaden kring mig är kompakt. Eller. Det är egentligen långt i från tyst. Det är bara de ljud som hör människor till som saknas. Det prasslar i vegetationen, susar i trädkronorna – man hör dunsar och skarpa läten. Det är också nu myggen kommer. I stora hopar kommer de. Priset att vandra i trollskogen måste betalas. Jag har intet guld i min ägo så jag betalar i blod. Inget nytt där. Jag har precis läst Murakami och Kafka på stranden. Jag vet allt om att tränga in i skogens inre. In i dess mörka hjärta. Som är mitt hjärtas mörker, eller mitt mörkers hjärta. Det spelar ingen roll, det är en metafor. Flygfäna blir fler, jag ser dem på mina ben, de sticker genom mina tjocka strumpbyxor, de kravlar i min hårbotten. Jag slår bort dem och ökar takten. Tar en annan stig, en genväg som skall ta mig till civilisationen och hemmet. Några meter senare är jag ohjälpligt vilse – det finns bara en väg att gå: framåt. Marken här är fuktig och sank, myggen fler. Jag börjar försiktigt springa, axelväskan guppar mot höften. Jag springer snabbare, de äter fortfarande av mig. Jag vill kasta av mig väskan, den besvärliga trenchcoaten, bli snabbare. Kroppen är tung och klumpig, långt från liten och smidigt djur snabbt nog att undkomma myggen. Skogens dova ljud trycker mot trumhinnan, det susar av ansträngningen. Några skogsduvor som vilade precis bredvid stigen blir skrämda av min framfart och jag blir lika skrämd av deras hastiga flykt. Efter ett tag väljer jag mina stigar helt på måfå, svänger ibland, fortsätter framåt ibland. Jag orkar inte springa hela tiden, jag går och jag småjoggar. Så plötsligt, utan att jag vet hur, skymtar en tegelfasad. Det är huset mitt emot mitt. Plötsligt är jag ute och luften blir lätt att andas igen, trycket emot mitt medvetande lättar. jag vänder mig inte om men jag tänker: en dag, en dag blir skogen min.

Kort om uppehåll och mumier


1.

Det är så svårt att ta upp tråden igen efter en lång frånvaro som denna. Som att plötsligt inse att aj, det ha nog gått en månad för länge för att det skall vara fullt möjligt att svara på ett sedan länge mottaget brev. Varje ord känns plötsligt så viktigt, så laddat. Som alla ord gör efter en lång tystnat till skillnad från de som yttras i ett stilla flöde och vars mening drunknar i ordfloden. Istället: kistans lock öppnas. Den förtorkade mumien uppenbaras. Allas blickar hänger vid de spruckna läpparna redo att kasta sig fram för att sina händer fånga upp de ord som kan tänkas falla mot kryptans golv.

2.

Det var ett kraftfullt och dramatiskt bildspråk. Sedan en tid tillbaka är jag mycket intresserad av just mumier. Tidigare har de för mig blott varit slitna inslag i halvtaffliga äventyrsfilmer och romaner. Men sedan jag i Louvrens salar plötsligt fann mig blickande ner på en mumie, ett flera tusen år gammalt, balsamerat lik – har ett stilla intresse flammat upp. En mumie, förstår jag nu, inrymmer flera av de element som upptar mig allra mest; sedan länge försvunna civilisationer, uppror emot förgänglighetens natur (eller om det är naturens förgänglighet) samt försöket att greppa den omöjliga tanke som döden och ordet aldrig innebär. Och de där stela fingrarna, de stela fingrarna. Spåren av vätska vid halsen, vätskan vid halsen.

3.

Men ja, bildspråket. Förutom mumieintresset kan som anledning framläggas att jag för ett par dagar sedan av en i det här sammanhanget oväsentlig anledning, tittade igenom gamla anteckningsböcker. Där fann jag i vad som liknar en passage till en ännu oskriven roman eller möjligen en lika oskriven essä, en mening som jag sedan dess kontemplerat och försökt utvärdera.
Romantikens teser är gravkammare täckta utav pretentiösa hieroglyfer. Menade jag det när jag skrev det eller var det blott tänkt att läggas i en fiktiv romankaraktärs mun? Jag vet inte och försöker därför snarare avgöra om den 1. betyder något och 2. huruvida detta något är att betrakta som sant eller ej.

Om inte annat så är i alla fall tystnaden att betrakta som bruten.

Kattmumie