1.

Det är så svårt att ta upp tråden igen efter en lång frånvaro som denna. Som att plötsligt inse att aj, det ha nog gått en månad för länge för att det skall vara fullt möjligt att svara på ett sedan länge mottaget brev. Varje ord känns plötsligt så viktigt, så laddat. Som alla ord gör efter en lång tystnat till skillnad från de som yttras i ett stilla flöde och vars mening drunknar i ordfloden. Istället: kistans lock öppnas. Den förtorkade mumien uppenbaras. Allas blickar hänger vid de spruckna läpparna redo att kasta sig fram för att sina händer fånga upp de ord som kan tänkas falla mot kryptans golv.

2.

Det var ett kraftfullt och dramatiskt bildspråk. Sedan en tid tillbaka är jag mycket intresserad av just mumier. Tidigare har de för mig blott varit slitna inslag i halvtaffliga äventyrsfilmer och romaner. Men sedan jag i Louvrens salar plötsligt fann mig blickande ner på en mumie, ett flera tusen år gammalt, balsamerat lik – har ett stilla intresse flammat upp. En mumie, förstår jag nu, inrymmer flera av de element som upptar mig allra mest; sedan länge försvunna civilisationer, uppror emot förgänglighetens natur (eller om det är naturens förgänglighet) samt försöket att greppa den omöjliga tanke som döden och ordet aldrig innebär. Och de där stela fingrarna, de stela fingrarna. Spåren av vätska vid halsen, vätskan vid halsen.

3.

Men ja, bildspråket. Förutom mumieintresset kan som anledning framläggas att jag för ett par dagar sedan av en i det här sammanhanget oväsentlig anledning, tittade igenom gamla anteckningsböcker. Där fann jag i vad som liknar en passage till en ännu oskriven roman eller möjligen en lika oskriven essä, en mening som jag sedan dess kontemplerat och försökt utvärdera.
Romantikens teser är gravkammare täckta utav pretentiösa hieroglyfer. Menade jag det när jag skrev det eller var det blott tänkt att läggas i en fiktiv romankaraktärs mun? Jag vet inte och försöker därför snarare avgöra om den 1. betyder något och 2. huruvida detta något är att betrakta som sant eller ej.

Om inte annat så är i alla fall tystnaden att betrakta som bruten.

Kattmumie

En reaktion på ”Kort om uppehåll och mumier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s