Efter den katastrofala joggingturen häromdagen då min stackars matematiker var tvungen att uppbåda alla sina pep talk-skills för att jag över huvudtaget skulle ta mig runt rundan och den efterföljande smärtan i
hela kroppen som ansatt mig de senaste dagarna insåg jag att min stackars kropp skriker efter lite ordentlig träning. Eftersom jag jobbade sent idag och visste att hemma väntade både disk och fotbolls-VM var det högst osannolikt att jag skulle orka ut i löpspåret. Därför bestämde jag mig för att promenera hem. Det måste ha åskat under eftermiddagen, det var blött på gatorna. Laddningen hade gått ur luften men den var fortfarande tung och tjock när den rann ned i lungorna. Ett lätt tryck över bröstkorgen. Vid Akademiska upptäckte jag en fontän jag inte sett tidigare, dels trappavsatser nedåt och sedan, i mitten, något som såg ut som en boktrave. Det var en stillsam och vacker liten plats. Jag lade den på minnet. Uppsala var öde och inte ens någon ensam lodis hade slocknat på någon av bänkarna trots att det kändes som en typiskt avskild plats som skulle kunna tas i besittning av lodisar. Jag gick längs villagator och såg inte en själ. Jag kände lukten av grill och blev i vanlig ordning lätt illamående men människorna syntes inte till. Sen kom jag till Stadsskogen. Jag tänkte: om jag håller mig till stigarna jag känner till är jag snart hemma.

*

Det har fattats ett beslut, förstår ni. Det skedde inte i Paris, det har växt fram sedan vi återvänt. Jag tror att det är ett avsked, en insikt om att det nog blir Uppsala och jag nu – sorry Stockholm. Jag vill bli kvar vid den här skogen. För det är en skog, en riktig skog, trots att den ligger mitt i staden. Det är samma känsla som i min barndoms skogar, samma atmosfär. Sånt finns inte i Stockholm.

*

Jag går in i Stadsskogen och tänker: en dag kommer jag göra den här skogen till min. Jag skall lära mig alla träd, alla stenar, alla stigar. Det är annars stigarna som är problemet i Stadsskogen, de är för många och nästan inga är märkta med namn eller färger – inte heller finns de utmärkta på kartorna. Träden står tätt, marken platt – någon överblick är omöjlig att få. Min färd börjar bra, som planerat håller jag mig till Kåbostigen. Tystnaden kring mig är kompakt. Eller. Det är egentligen långt i från tyst. Det är bara de ljud som hör människor till som saknas. Det prasslar i vegetationen, susar i trädkronorna – man hör dunsar och skarpa läten. Det är också nu myggen kommer. I stora hopar kommer de. Priset att vandra i trollskogen måste betalas. Jag har intet guld i min ägo så jag betalar i blod. Inget nytt där. Jag har precis läst Murakami och Kafka på stranden. Jag vet allt om att tränga in i skogens inre. In i dess mörka hjärta. Som är mitt hjärtas mörker, eller mitt mörkers hjärta. Det spelar ingen roll, det är en metafor. Flygfäna blir fler, jag ser dem på mina ben, de sticker genom mina tjocka strumpbyxor, de kravlar i min hårbotten. Jag slår bort dem och ökar takten. Tar en annan stig, en genväg som skall ta mig till civilisationen och hemmet. Några meter senare är jag ohjälpligt vilse – det finns bara en väg att gå: framåt. Marken här är fuktig och sank, myggen fler. Jag börjar försiktigt springa, axelväskan guppar mot höften. Jag springer snabbare, de äter fortfarande av mig. Jag vill kasta av mig väskan, den besvärliga trenchcoaten, bli snabbare. Kroppen är tung och klumpig, långt från liten och smidigt djur snabbt nog att undkomma myggen. Skogens dova ljud trycker mot trumhinnan, det susar av ansträngningen. Några skogsduvor som vilade precis bredvid stigen blir skrämda av min framfart och jag blir lika skrämd av deras hastiga flykt. Efter ett tag väljer jag mina stigar helt på måfå, svänger ibland, fortsätter framåt ibland. Jag orkar inte springa hela tiden, jag går och jag småjoggar. Så plötsligt, utan att jag vet hur, skymtar en tegelfasad. Det är huset mitt emot mitt. Plötsligt är jag ute och luften blir lätt att andas igen, trycket emot mitt medvetande lättar. jag vänder mig inte om men jag tänker: en dag, en dag blir skogen min.

En reaktion på ”I Stadsskogen

  1. Très bien! Pas te rendre! Et un jour le bois sera à toi… et tu pourras peut-être le partager un peu avec des personnes comme moi. Quant à la condition, c'est au début que c'est le plus dur mais avec un peu de persévérance, ce sera toi la grande gagnante!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s